Det har blivit en allt längre uppförsbacke tillbaka till fornstora dagars form. Både psyksikt och fysiskt har livet som sådant tagit sin tribun, inte så att någon/något har dött, men någon form av kris är jag nog inne i. Att jag orkar skriva lite igen bör ses som ett steg åt rätt håll i alla fall.

Idag var jag nere på Sävedalsloppet och fick lite tävlingspuls, men den bestod mest i att som nervös förälder heja på mina barn som sprang var sitt kilometerlopp.