Idag sprangs en Alingsåsisk skolklassiker, Nolhagastafetten. En skolstafett för mellan- och högstadiet, som sprungits sedan urminnes tider. Jo, jag har själv sprungit den, något som får en del elever att höja på ögonbrynen. När jag sedan berättar att jag dessutom varit med och vunnit tappar de även hakan. Så jag vet hur det är både på gott och ont för hur många sömnlösa nätter har den inte givit de stackars skoleleverna, som egentligen inte vill springa, men blir mer eller mindre tvugna av grupp- och betygstrycket att göra det. För att inte tala om all den blodsmak och mjölksyra som framdrivits i hetsen på att bli av med den förhatliga stafettpinnen.

Samtidigt en hejdundrande folkfest i hälsans tecken och någonstans en glädje i att kunna springa. Det är lite som att åka en läskig berg och dalbana. En känsla av oro och nervositet inför något du inte vet hur det kommer att bli eller kännas, väntan innan du ska växla att jämföra med väntan i kön till åkattraktionen och den befriande känslan efteråt när all endorfin fullkomligen översvämmar kroppen.

 I år gick det dubbelt bra. Det första bra står för att alla elever (90 st) fanns på rätt växlingsplats och sprang rätt väg till nästa växelplats nere i Nolhagaområdet. Att det sedan blev dubbelt bra i år var att våra lag dessutom höll sig väl framme i resultatlistorna. Ett lag vann nämligen, två belade tredjeplatserna och två fjärdeplatserna.

... men inte till ruta ett. Jag vet vad jag behöver göra, men av ren lathet och obeslutsamhet har jag tappat vissa väsentliga delar i träningen på sistone. Nu är det dags att ta tag i dem igen, hade en liten knäkänning på morgonlöpningen igår. Det är för mig en larmsignal om att ta tag i de där övningarna igen, för jag vet att om jag inte gör det förvärras problemen varvid mer regelrätt rehabträning behöver ta vid.

Core är ett sådant pass, höftböjarmusklernas styrka och uthållighet framförallt behövde sig en omgång, eller ja egentligen inte en omgång utan en återkommande veckodos. Det verkar finnas utrymme i schemat på onsdagar för detta, så idag var det dags att starta igång.

Jag tyckte jag utnyttjade min pappalediga dag till fullo idag, när vi åkte till universeum i Göteborg. Det är ju både lärorikt och kul, så det var inga problem att övertala mig att vi skulle åka dit. Barnens nyfikenhet var det inga fel på. De for fram och tillbaka mellan de olika akvarierna, dammarna och terrarierna och ropade och drog i mig för att jag skulle titta på det de såg. 

När vi så kom ner till havsakvarierna skulle precis en tävling starta upp. Det var riktigt få där, så dels för att ställa upp för tjejen som skulle hålla i tävlingen och dels lite för tävlandet förstås, satte vi oss ner. Det visade sig vara en snopptävling, en ganska oskyldig sådan. Det handlade om att gissa vilket djur som hade vilken snopp. Tack och lov fick vi ganska mycket ledtrådar om djuret och tre svarsalternativ att välja mellan, annars hade det varit fullständigt omöjligt eller borde man veta hur en näbbdjurssnopp eller en skallerormssnopp ser ut? Vi lyckades faktiskt få ihop sex rätt av sju vilket räckte till seger i tävlingen och titeln snoppmästare. Gissa om Madeleine tittade konstigt på oss när vi kom hem och berättade att vi blivit snoppmästare.

Efter gårdagens trivsamma morgonmörkercykling gav jag mig ut igen i morse för att först cykla ca 1 timme och sedan springa en halvtimme. Nu var det väl inte så att morgonljuset var sämre, snarare var det bättre. Det var i huvudet det var mörkare, inte ens min mugg kaffe lyckades väcka liv i kroppen. Jag klev av träningsplaneringen efter cykeltimman som i alla fall slutfördes, hur som helst upplevde jag en fantastiskt fin soluppgång. Morgonpassen är ju ganska prestigelösa, du behöver sällan pressa dig mer än möjligen ur sängen. 

Men visst, det kan vara nog så svårt, för få timmars sömn slår undan benen på vem som helst och då kommer gemene man inte iväg. Då krävs det något alldeles extra, som de verkar ha på Onyx i Borås (se Pasis kommentar). Lyckas jag inte få upp deltagarsnittet på min morgonspinning blir det till att göra studiebesök där.

Höstmörkret kom lika tidigt i år igen, märkligt att jag aldrig lär mig. Jag hade trott att jag skulle kunna köra lite längre utan ljus och reflexer, men det var rejält mörkt i morse när jag äntrade mtb-cykeln för en tvåtimmarstur innan frukost. Energin hade jag från fredagen, i vanlig ordning min godisdag, men den innehöll även en känslofylld begravning, vilket gjorde intaget av godis blev rätt hämningslöst.

Jag räds inte mörkercyklingen, snarare uppskattar, den ger en mer påtaglig kontakt med det mentala. Jag blir heller aldrig överraskad av snabbgående bilar eller motorcyklar, de få som är ute vill säga. Det verkar också som om jag syns bra av dessa få förares körsätt att döma, men så har jag också två lysdiodframlampor, två blinkande baklampor, en reflexväst, ett reflexband runt varje ben och en hjälm med reflex på.

Hjälmen känns än mer viktig vid all cykling sedan en förläsningen igår av en ambulanssjukvårdare, som under sitt föredrag visade en cykelåkande krocktestdocka krascha i 30 km/h. Vanligtvis snittar jag ju den hastigheten med toppfarter kring det dubbla, men efter denna filmsnutt vete sjutton om jag vågar åka på som tidigare.     

Det är märkligt det där med procent. På de tre morgonpass jag kört hittills under hösten var ökningen från första till andra passet 100% och från andra till tredjepasset 150 %. Det låter ju som rena folkstormen, om man bara ser till procentsatserna. I själva verket var det 1 cyklande på första passet 2 cyklande på andra passet och 5 på passet idag. Det artar ju sig, klockan är ju trots allt inte mer än 0700 när passet drar igång. Förhoppningen är att kunna ha 10-15 cyklande så småningom.

Igår kväll toppade jag activiopasset som jag instruerade på 95 % av maxpuls. Galet högt för att vara mig, för i vanliga fall kan det vara svårt att komma över 85% på cyklingen. Det märkliga är att det var med kraft och energi som jag låg de tre avslutande intervallerna på över 90%, efter en lång invärmning på ca 40 min med puls sakta stigande till en nivå mellan 70-75%.

Den här veckan är det egentligen övermäktigt mycket att göra, vilket, utan att gå in på detaljer leder till uppstigning vid 5 för diverse göromål och hemkomst vid 21 efter ytterligare arbetsuppdrag, sänggående i bästa fall innan 23. Hur det är möjligt? -Kaffe! 2 koppar på morgonen och 2 framåt eftermiddagen. Lägg därtill en positiv inställning, tankens kraft är oerhört betydelsefull.

Nu väntar uppföljaren på gårdagskvällens spinningpass, 0700 instruerar jag morgonpass och långt ifrån 95 %iga pulsnivåer. 

På fredag kommer vi att ha en cykeltemadag för eleverna i skolan. En ambulanssjukvårdare kommer att berätta om betydelsen att använda hjälm. En från ntf kommer att titta på elevernas cyklar, så att de är säkra d v s har fungerande bromsar, reflexer, lampor m m. Sportson kommer också att komma dit och serva cyklar. I samband med detta kommer vi att få 40 cykelhjälmar att dela ut till eleverna.

Samma kille kunde även få fram hjälmar till oss i personalen, eftersom vi ska vara goda föredömen. Barn gör ju som bekant inte som vi säger utan som vi gör. En kort liten stund var vi på väg att tacka ja till detta förmånliga erbjudande, men sedan opponerade sig några lärare, som under inga omständigheter skulle använda cykelhjälmarna. Dock var det ju jättebra att eleverna skulle få hjälmar och även en självklarhet att de skulle använda dessa. Det är ju till och med lag på de ska använda hjälmar och lagar är till för att följas menade de.

Min syn på lagar och förordningar är att de måste finnas som riktlinjer för de som inte begriper bättre. Det finns t ex de som tror att de kan köra mot rött, fiffla med skatten, röka inne i restauranger, tjuvåka på tåg, parkera fel m m utan några konsekvenser. Frihet under ansvar funkar liksom inte för en del och i väntan på att det blir lag även för vuxna att ha hjälm när vi cyklar gäller det att ha lite bra argument för att legitimera det korkade i att cykla utan hjälm. 

- Jag cyklar så försiktigt, så jag ramlar aldrig.

- Jag har ingen hjälm och har inte råd att skaffa någon.

- Det förstör frisyren.

- Den är besvärlig att ha med sig.

- Jag har inget i huvudet att vara rädd om.

- Jag vill få lite valuta för all den skatt jag betalat till sjukvården.

- Det vore skönt att få en assistent som tar hand om mig, om jag får en bestående hjärnskada.

- Mina barn klarar sig utan mig om jag skadar huvudet allvarligt.