Idag stod jag för en dramatisk vurpa när jag kraschade med cykeln. Nu är det ju lätt att tro att det var under träning med racern eller mtb men icke. Den vanliga cykeln, den vanliga kurvan vid tennishallen som passeras i princip dagligen. Det ovanliga var att en bil lämnade mig företräde enligt högerregeln, jo den gäller faktiskt i Alingsås och även cyklister. När jag så svänger förbi bilen, trampar jag på och lutar samtidigt cykeln inåt kurvan. Då slår pedalen i backen, varvid cykeln får ett kast, som gör att jag gör någon form av kullerbytta över cykeln. På något sätt lyckas jag med all min smidighet och fallteknik klara mig i princip helt oskadd. Endast ett litet skrap på armbågen och ett skav på vaden vittnar om den dramatik jag bjöd på idag. Både bilisten och en förbipasserande fotgängare chockades lätt, men har nog repat sig. Cykeln klarade sig också den, dessbättre undan med lite skrapmärken.

Lite tänker jag ju på varför kraschen kom just idag, en dag av få jag valt att inte ha på mig cykelhjälmen i vardagscyklandet. Idag lyckades jag klara mig undan med blotta förskräckelsen, men jag förstår ju nu hur lätt det kan smälla. En sådan krasch borde varje elev i skolan få känna på. Då kanske det inte är så töntigt med cykelhjälm längre och skulle de fortfarnade tycka det så finns det inget värt att skydda i huvudet. 

Kan inte någon trendsättare jobba på hjälmanvändandet. Jag kommer ihåg när jag själv gick i skolan, då var det skittöntigt att ha mössa, så även om det var tio minus hade man inte mössa. Nu har väl mösstrenden i och för sig klingat av lite, men ett tag hade de häftigaste eleverna på sig mössor jämt även om det var tjugo grader varmt. Trender har sällan så mycket med förnuft att göra, det är bara fräckt eller ofräckt.

Efter en förlängd arbetsdag kom jag idag hem strax innan klockan sex, trött hungrig och med en känsla av att jag borde utnyttja det fina vädret till lite träning. Som en fartfylld tur på racern t ex, men i det skick kroppen och det mentala är just nu skulle det inte bli någon fartfylld tur, alltså lika bra att låta cykeln vila. När jag sedan tänker efter, så har jag ju faktiskt redan tränat idag, tidigt i morse efter att ha inmundigat två koppar kaffe. Ett diffust minne finns kvar i något veck i hjärnan av att träningen faktiskt har genomförts. Inte för att det heller var så fartfyllt, men värdefull teknikträning i 45 min på en stillastående spinningcykel som Madeleine investerat. Tekniken består i att försöka bibehålla ett så bra rundtramp som möjligt, även om sadel och styre inte går att höja till för mig bekväm höjd. Syftet är att på sikt försöka komma ner ytterligare något snäpp på min racerinställning för att minska vindmotståndet, men ändå bibehålla cirkulationen genom höftböjarna. De protesterar ganska livligt som det är nu när de kläms ihop mellan magen och låren.

Det kan med andra ord bli lite välbehövligt påtande i trädgården ikväll, med gott träningssamvete. Samtidigt som jag har många träningstimmar imorgon både med löparskor och cykelskor på fötterna.

På fredagens idrottslektion upplevde jag en oroande nonchalans och respektlöshet bland eleverna, som fick mig att förstå betydelsen av att aktivt rösta och ta ställning. Jag inledde lektionen med att betänkligt hest berätta att vi inte kunde köra det som var planerat eftersom min röst helt enkelt inte skulle hålla. Redan här slutade sannolikt en del att lyssna om de ens lyssnat någon gång.

Jag föreslog sedan att vi skulle köra brännboll om det var ok för dem, i och med att ingen höjde sin röst, var detta fastslaget. Därpå ställde jag elverna inför ett nytt "demokratiskt" beslut, om vi skulle spela inne eller ute. Jag förstod av den otystnad som rådde i gruppen att inte så särdeles många lyssnade. På förfrågan om vi skulle spela ute kom fyra händer upp, när förslaget inne presenterades bara tre. Detta i en klass med 20 elever d v s 13 lyssnade eller brydde sig inte mer än så. 

Men när jag presenterat utfallet, d v s att vi skulle köra brännboll ute, vaknade den slumrande massan till liv och började protestera tämligen vilt och krävde omröstning. Tyvärr, som "bestraffning" för deras ointresse och respektlöshet kunde ju omröstning inte ske, utan de fick snällt finna sig i det "demokratiska" beslutet.

Det som oroar mig är om en liten mängd människor med starkt avvikande intressen hårt börjar driva politiska frågor och rösta igenom, för dem fördelaktiga beslut. Kommer denna nya generation att vara lika ointresserad och oengagerad då? Må den slumrande björnen i så fall vakna i tid!

Sportspegeln brukar alltid ha vaskat fram en veckans värsting. Idag var det ett riktigt guldkorn. En målvakt får precis gult kort från domaren för maskning, när han ska göra en utspark. När det gula kortet är utdelat och allt är klart för utspark igen. Då springer målvakten bort till sin vattenflaska vid målet och tar en slurk dricka. Det bästa är när han till synes helt oförstående skådar domarens röda kort, som domaren nödgats ta fram efter målvaktens minst sagt ogenomtänkta drickapaus.  

Alingsås kommun har i veckan haft invigning av ett hälsospår som är förlagt runt Nolhagas ena berg. I samband med detta anordnas en deltagandeutlottning av lite priser bland annat hägrade lite träningskläder. Deltagandet bestod i att testa sin kondition på hälsospåret, utifrån ett antal givna tider, kopplat till din ålder. Varvet skulle springas två gånger för de som var vana löpare och där kan jag väl inget annat än att räkna mig som. Farten skulle dessutom gå att hålla ytterligare två varv.  

Tidspressad som jag var av dotterns simträningstid, att passa blev det ingen uppvärmning, möjligen ett försiktigare förstavarv, som kändes lite halvstyltigt. De fyra timmarna på cykeln tidigare hade kroppen inte glömt, vilket jag i och för sig inte heller hade trott. Det gick hur som hellst bättre och bättre, varvning efter 5,42 följdes upp med 5,26 andra varvet vilket gav ett snitt på 5,34. Tyvärr skulle det visa sig att så snabbt kan man inte springa vid min ålder, skalan för män 35-40 slutade vid 5,43. Så jag fick backa till 20-25 åringar för att hitta min tid, enligt den skulle jag ha ett testvärde på 70, så att jag fick något att rapportera. Jag ville ju inte springa två varv förgäves;)  

Lyckades även snika åt mig några längder i bassängen, medan dottern simtränade, så idag blev triathlonträningen komplett.

I morse fanns det liksom inget alternativ. Jag skulle cykla som jag bestämt mig för sedan länge, även om natten kunde bjudit på mer sömn och mindre spring. Och det var inte orienteringsklassikern 10-mila jag sprang utan till vår son som inte hade någon rolig natt. Trots detta kom jag iväg tidigt och styrde cykeln mot Risvedenskogarna, där djurlivet är extremt rikt. Allehanda fåglar, harar, hjortar, gör cyklingen till rena safarin. Idag kryddades safaricyklingen med vildsvin, först ett vuxet djur, sedan en kvart senare en hop med vildsvinskultingar.

Att jag kom hyggligt nära gör det ju än mer angenämnt, åtminstone så här i efterhand. Jag kom så nära som 12-15 m till både det vuxna och ungarna, tacksamt nog flydde de först annars hade väl jag fått fly. Ett tag kände jag lust till att se mer av dem men vildsvinsföräldrarna fanns säkert i närheten och hade nog inte backat på att försvara sina ungar, så jag fortsatte i hög fart förbi och med gissningsvis + 15 pulsslag/minut ett tiotal minuter innan adrenalinrusningen klingade av.

Sammantaget en fin cykelrunda på dryga fyra timmar. Ett tack måste också riktas till mekanikern som gjort ett gott jobb och återuppväckt min mtb från det döda. 

Simningen gick över förväntan i de tidiga morgontimmarna idag.Två veckors frånvaro från bassängen hade inte satt alltför stora spår i vare sig teknik eller styrka, möjligen var uthålligheten något sämre. Det blev i alla fall 4700 m, varav en serie med simpaddlar och dolme, som jag är riktigt nöjd med

(100+200+300+400+300+200+100) vila upp till 1,30/100m. 

Nu är det bara att hålla tummarna för att den infektion jag haft inte får förnyad kraft. Den verkar ha varit av det kraftigare slaget om jag och Madeleine har haft samma bacillhärd. Hon har haft feber flera dagar och är fortfarande inte bra.    

Idag rullade jag en liten runda med racern, mest för att det var solsken och för att det är regn utlovat till helgen. Passade på att justera lite på styrhöjden, först överambitiöst lågt, men då fick jag inte någon kraft i benen. Slutjusterat blev det i alla fall ett litet snäpp neråt, vilket gör att jag kanske tjänar 4 - 5 sekunder/mil. Gör det sedan 4 - 5 mentala sekunder/mil, så blir det faktiskt märkbart bättre.

Ibland undrar jag ju vad som är vad. Jag har egentligen sedan terräng-DM känt mig lite hängig och seg i kroppen, inte bara träningsmässigt utan med allt. I ett reklamblad läste jag om Gojibär, som med hästlängder slog allt annat i antioxidantväg. Dessa bär stötte jag sedan på i torkad form i en mellanmålsfröblandning som självklart inhandlades och intogs tillsammans med lite hemmüsli. Idag har jag fått tillbaka lite gnista, kan det vara dessa bär eller är det bara så att förkylningen gett med sig just idag.

I morgon är det simning på träningsprogrammet. Det får bli ytterst försiktigt, men jag vill i alla fall ha tillbaka simkänslan och förhoppningsvis kan det bli en tre-fyra tusen meter.