Ytterligare ett sjukdomsuppehåll, åtminstone från de riktigt tuffa passen. Lite hosta och känning i halsen gör att det än en gång blir att avstå från viktiga träningspass. Svunna är de dagar i januari och februari, då träningsresultaten steg mot oanade höjder. Jag kommer att ta tag i det igen. Jag ska bara ... bli frisk först. I samband med uteblivna långpass främst på cykeln har det även smugit på något kilo fömodligen fett, men jag ska ta tag i dessa kilo. Jag ska bara ... bli frisk först. Sedan har jag inte fått till de corestärkande övningarna som ska hjälpa till att hålla stinget uppe i löpningen, men det ska jag köra massor av. Jag ska bara ... bli frisk först. Knäna har börjat ge sig till känna och axlarna känns stela eftersom jag tappat greppet om mitt stretchande, men det ska jag ta tag i. Jag ska bara ... bli frisk först. För att inte tala om maten som jag slarvat med en del på sistone, vilket gjort att sötsuget har ökat betänkligt, men att äta nyttigare igen ska jag göra. Jag ska bara ... bli frisk först. Allt det jag vill göra i min vårfrossa (se tidigare blogg) har heller inte kunnat bli av, men jag ska göra det. Jag ska bara ... bli frisk först.  

Tänk vad lätt det är att skjuta på saker bara du har något att skylla på. Det viktiga är att så fort jag blir frisk så ska jag verkligen göra allt ovanstående. Det är inte bara snack, vilket kan skilja mig från många andra. Jag verkligen längtar efter att få energin tillbaka igen och då menar jag inte den tillförda i form av koffein och ipren.

I helgen var jag och ett gäng studiekamrater åter i Halmstad och gjorde staden osäker, eller ja. Visst hade vi blivit äldre och förståndigare allihop, men samma sköna jargong fanns kvar och efter ett tag var de tolv-femton år som gått som bortblåsta. Alla var ungefär som förr, utom en, då avdankad fotbolls och handbollsspelare, nu ultralöparwannabe. Vi har haft en del kontakt sedan vi slutade i Halmstad, så jag hade lite koll på hans remarkabla omvandling, men att det hade gått så långt att han blivit ultralöpare, hade jag först svårt att tro. Hans långt framskridna planer på att springa ett 100 km lopp till sommaren fick mig dock övertygad, otroligt kul. Hoppas det går vägen.

Vi inledde med frukost på Galgberget, följde upp med en golfrunda och ett besök på Arosfortet innan vi avslutade kvällen med en god bit mat.

Arosfortet för de som inte känner till det är en genialisk idé. Uppbyggd med ett antal celler i vilka du kunde få olika antal poäng, vissa hyggligt lättförtjänta andra betydligt slitsammare. Uppdelade i smålag på tre-fyra deltagare stormade vi in bland fortets celler. Lediga celler lyste grönt, då var det bara in och köra. Det gav sig ganska snabbt i de flesta vad de gick ut på andra förblev mysterium, dränkta i blinkande rött sken, vilket betydde att tiden gått ut eller att laget misslyckats. Kul var det i alla fall och minnsann blev det inte lite träningsvärk i armarna efter en massa klättrande och klängande i tak och på väggar.

En lördag som verkligen gav en massa god energi att ha med sig till nästa gång vi ska ses.   

Äntligen kom en helg med riktigt skönt vårväder. Jag fick riktig frossa, jag ville göra så mycket, men tiden räcker liksom inte till.

¤ Jag hade velat cykla ut med racern och känna fartvinden.

¤ Jag hade velat åka ut och fiska.

¤ Jag hade velat åka till sommarstugan och basta och grilla korv.

¤ Jag hade bara velat sätta mig på altanen och njuta av solen.

¤ Jag borde ha tvättat, vaxat och vårstädat bilen.

¤ Jag borde ha gjort klart deklarationen.

¤ Jag borde ha vårarbetat i trädgården.

¤ Jag borde oljat in altanen.

¤ Jag valde att medverka på en trevlig svensexa under lördagen.

¤ Jag valde att ha två föreläsningar för en fotbollsklubb.

¤ Jag valde att gå på mina barns simträning.

¤ Jag valde att springa ett löppass och njuta av våren och samtidigt rensa ut slagget i kroppssystemet sedan sjukdomsuppehållet under veckan.

Det kändes rätt ok lite segt och lite knackigt, men rejält fort gick det. Jag har ju en del rundor, som jag har lite tidskoll på. Bland annat ett varv runt sjön Gerdsken på ca 4,5 km med blandat asfalt, grusväg och mindre skogsstig. Förra året låg uthållighetsfarten på 21 höga - 22 låga och fullfarten på höga 17- låga 18. Ett hyggligt kontrollerat varv gick idag på strax över 19, vilket torde innebära kring 4 min/km, vilket också bekräftades vid några uppmätta kilometrar i Nolhaga. 1 timme blev passet allt som allt, välbehövliga kalorier förbrukades och en försvarlig mängd steg registrerades på stegmätaren. Vi har en liten utmaning på jobbet därav får den hänga med på träningspass ett par veckor. Vid påpasslig invägning vid simhallsbesöket tyngdes vågplattan ner mer än lovligt (+2 kg), så nu blir det viss återhållsamhet igen med matonyttigheter.   

Nu är det bara att hoppas att vårvärmen håller i sig så att jag kan bocka av det jag inte hunnit med att njuta av ännu så att vårfrossan får lägga sig.  

Vid en grupphandledning lärarkollegiet har förmånen att få på vår skola framkom något som kastar ytterligare ljus över den mentala formstatusen. Bekräftelse, oerhört viktigt begrepp och fenomen för mig och för många andra också med stor säkerhet. Min plötsliga sjukformsvacka innebär att jag inte kan få det bekräftat för mig att formen fortfarande är god genom ett träningspass, vilket gör mig osäker. Med vissa saker räcker det att få min känsla bekräftad t ex "rätt" simkänsla eller att ha lyckats med något. Jag har en del tokiga bedrifter som jag hittills bara njutit av själv, men dristar mig nu till att släppa en som få känner till. För några somrar sedan simmade jag mellan två badstränder i sjön Anten, kanske inte låter så märkvärdigt, om det inte vore för att det är 1 mil rak väg mellan dem. Finnviken till Gräfsnäsbadet för de Alingsåsare som läser bloggen). Denna bedrift bevittnades på nära håll av min far, så den är alltså sann, som säkrade min simning i sin följebåt från allehanda snabbgående båtar som sommartid huserar i sjön.

Vid varje fisketur i sjön minns jag den bekräftelse av uthållighetsprov simturen utgjorde och attan i mig att det kan vara läge för en ny dylik ! simtur till sommaren i och med den uteblivna starten i Kalmar ironman.  

Varje träning varje tävling vill jag få bekräftat en känsla, ett resultat, kan till och med tänka mig en motgång bara för att få något, just det, bekräftat. Varje positiv bekräftelse på träningssätt eller form ger ju glöd till att fortsätta med just det sättet eller formen trots att det är både tråkigt, jobbigt eller liknande.

Positiv bekräftelse på det du gör kan du nog aldrig få för mycket av, däremot behövs det inte mycket negativ bekräftelse förrän ditt självförtroende och tro på det du tränar på sviktar.  

Men även utanför träning och hälsaområdet är bekräftelsen viktig. Vår eminenta handledare gav ett talande exempel på en kypares lilla nickande, som är en bekräftelse på att vi blivit sedda på restaurangen. Jämför frustrationen över att inte få kontakt/bekräftelse av dem att du vill beställa eller betala. Eller ta en annan situation, du pratar med någon i telefon, skulle den du pratar med vara helt tyst en liten stund, dröjer det inte länge förrän du ropar hallå och undrar om den andra personen fortfarande lyssnar eller har lagt på. Testa själv och var tyst lite för länge och se hur länge det dröjer innan den du pratar med söker bekräftelse, men gör det inte för ofta och med samma person.

Tyvärr fick min begynnande formtopp en abrupt kurskorrigering nedåt efter tävlingen i söndags, för att nå ett bottenläge på ett par dagar. Dels träningsvärkskänningar i framförallt främre lårmusklerna och dels på köpet övergick träningsvärken i febervärk och ont i halsen.

Det är bara tre dagar sedan loppet och formbeskedet, men det känns otroligt avlägset just nu. Allt känns motigt och trögt men, egentligen är det inget att bekymra sig över, när sjukdomen väl släppt greppet tar det ett par träningspass sedan är det fullt fart med träningen igen. Det är nog mer osäkerheten kring när jag kommer att må bra igen. Jag gillar att ha kontroll över hur jag mår och det har jag inte nu. I enlighet med tidigare blogginlägg och devis borde jag "se det som en möjlighet". Det är så lätt att säga när du inte är ställd framför ett problem, men när du väl är där gäller det att plocka fram mental styrka uppbyggd av otaliga mentala träningspass.  

Vad missvisande det kan bli när vetenskapligheten blir för stor. Läste om ett test gjort på biomekaniska laboratoriet vid Essens universitet i Tyskland.
skriver i testet på DN 18 kvinnliga löpare med en medianvikt på 64 kilo provsprang alla modeller i laboratoriemiljö. På så vis testades skornas stabilitet och stötdämpande förmåga. Det är ju väldigt spännande att vetenskapligt undersöka saker och ting, men vad hjälper det oss vanliga löpare som vanligtvis inte springer i laboratoriemiljö fri från allehanda yttre påverkan som lera, regn och hundskit.

De skrivs också att en normalsko "håller" för ca 100 mil. Inte en chans säger jag de åldras betydligt snabbare, i grund och botten är jag en normallöpare väger dryga 80 kg, springer 2-3 ggr i veckan på blandat underlag. Få skor överlever sin ettårsdag med epitetet Garys löparskor. Dämpning och allmänslitaget på tyget ger sig oavsett skomodell, pris och design.

Vissa kända modeller funkar helt enkelt inte med mina fötter, vilket gör att de kan sorteras bort direkt. Hittar du en sko du trivs med fortsätt med samma modell och märke år från år. Så slipper du bli bortkollrad av entusiastiska skoförsäljare i löparskodjungeln. 

Då var den avklarad då, den beryktade tävlingspremiären, lika välkommen som fruktad. Tänk om det visar sig att jag inte är i den form jag trott. Det är alltid en annan sak att tävla och träna. Terräng-DM är ofta den första tävlingen jag mäter mina krafter med motståndarna. Få är de gånger som det gått bra ska sägas på just terräng-DM, men dagens lopp kan med glädje räknas in bland dessa.

Nu fanns det ju en del att jobba på ändå, men jag sprang in på en tredje plats totalt i masterklassen, vilket det även blev i M 35. Någonstans var det ändå skönt att inte bli ifrånsprungen av någon äldre gentleman. Det finns nämligen de som springer förvånansvärt fort trots att vissa passerat både 40 och 50 år.

Loppet över 8 km fördelat på 4 småkuperade, bitvis lite mjuka varv sprangs på 29,23. De första två varven gick riktigt bra, sedan sjönk löptekniken ihop påtagligt under tredje och fjärde varvet, se bilder nedan och kolla noga på ben och höftvinklar. Behöver jag säga mer än att detta behöver jag jobba vidare på, även om jag idag lyckades hålla ihop löpningen med mycket kämpande och inte tappa någon placering. Mera core och challenge med andra ord, så att kroppen bibehåller hårdheten som okokt spaghetti och inte antar formen av kokt spaghetti. Notera också de uppkavlade skjortärmarna.

Stort tack till arrangerande Trollhättans IF, som fixat att familjens logistik gick ihop och alla i familjen fick motionerat runt banan. Först inledde barnen, därefter Madeleine och sist avslutade familjefadern runt Knorretorpet som friluftsområdet så lustigt kallas. Allt klaffade faktiskt tidsmässigt både vad gäller starter, målgångar och prisutdelningar. Jag hade ju gärna haft lite mer tid innan min start, men det gick ju bra ändå. Mitt ombyte till tävlingskläder gjorde jag så sent som 10 minuter till start. Det hade förr, innan barn och sambo, föranlett mig att få ett smärre panikutbrott, men idag kändes det märkligt kontrollerat.

En mycket svår balansgång, för att nå den optimala träningsutvecklingen. Fundera över när det gagnar din prestationsutveckling att avbryta ett förutbestämt träningspass avseende längd, hastighet, intensitet m m. En del avbryter aldrig trots att det fördärvar mer än det gör nytta. Jag kommer fortfarande ihåg Gunde Svans, i mitt tycke konststycke av idioti att fullfölja en skidtävling trots att han tidigt i loppet bröt armen, när han föll i en nedförsbacke.

"Det som inte dödar det härdar" är en fördärvlig klyscha, som en del kanske mindre kloka begagnar sig av. Samtidigt finns det å andra sidan de som alltid fegar ur, av en eller annan anledning och aldrig står upp och kämpar, när det blir jobbigt.

Jag vill i och med detta tro att jag klokt avstått en låt på spinningen igår och avstått två fullfartstvåhundringar på simningen idag för att verkligen orka stå upp och kämpa ner så många som möjligt av mina kombatanter i terrängen på tävlingen i morgon.