Det känns som om jag börjar få kontroll på obalansen i höftböjarnas styrka.

Igår blev det först ett högintensivt spinningpass, som föjdes av löpning på bandet. Trycket över pedalerna var jämnare under spinningen och löpningen kunde ske minutvis i fullfart med god kontroll på kroppen d v s inget vobblande.

Idag simmade jag en omgång, mest teknik, funkade faktiskt okej även om det var allmänt bad.

God Jul!

Julen har så här långt varit synnerligen god, efter att ha fullkomligt ha vräkt i mig julmat och julgodis, så har jag försökt balansera kaloriintaget med träning. Julaftonen bjöd på en tidig morgonlöpning runt Bryngenäs på ca 40 min följt av en kvart på cykeln inne. Juldagen har som synes bjudit på en tidig cykling i mina nya vinterskor och kan ni tänka, jag frös faktiskt inte om fötterna. Lite strul med belysningen och en kolhydratsvacka gjorde att jag blev kvar i stan, hela cykelturen. Körde tre långa varv på i huvudsak stora cykelvägar som tog dryga 40 min.

Idag har jullovet brutit ut, en lång väntan, som alltid, men plötsligt är den långa väntan över och det känns sådär märkligt i kroppen. Nästan lite samma känsla som när jag hoppar i simbassängen. Medvetandet i total kontroll, när jag står och laddar för att hoppa i bassängen. En dryg sekund senare slungas tusentals nervimpulser mot hjärnan, om att det behag som kroppen tidigare känt, plötsligt bytts bort mot en kall och blöt omfamning.

Nu är plötsligt jullovet här, förhoppningsvis inte som en kall och blöt omfamning, dessvärre verkar det inledas med en förkylning. Dagen till ära så köpte jag ett par vintercykelskor, 47or, så att jag får plats med ett par rejäla raggsockar. Kylan är min värsta fiende, när det ska cyklas ute. Framförallt fötterna har varit djupfrysta alldeles för många gånger, när jag kommit in. Nu hoppas jag att det ska bli bättre. 

Ska försöka spara ett minne för livet, när vi figurerade lite i tv-rutan, så jag lägger det klippet här.

<object width="416" height="258"><param name="movie" value="http://svt.se/embededflash/1772810/play.swf"></param><param name="wmode" value="transparent"></param><param name="allowfullscreen" value="true"></param><param name="allowScriptAccess" value="sameDomain"></param><embed src="http://svt.se/embededflash/1772810/play.swf" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" allowfullscreen="true" allowScriptAccess="sameDomain" width="416" height="258"></embed></object>

Tänk vad mörkret kan göra för upplevelsen av fart. Nu har jag i och för sig tre cykellampor fram, så jag ser skapligt även om det är precis beckmörkt. Ändå känns det som att det går fortare än vad det faktiskt gör. Tyckte att jag pressade på rätt bra igår över en femton kilometers sträcka, lyckades bara snitta ca 27 km/h, trots att det kändes bra mycket snabbare. Tekniskt sett tycker jag också att det känns som om kraften går rätt genom pedalerna.

Det är inte mycket till försvar egentligen, men det kanske hade gått snabbare om jag ätit frukost, om kroppen varit mer vaken, om jag varit lättare, om jag hade haft mindre kläder, om jag hade varit i bättre form, om det blåst medvind, om jag haft en arg hund efter cykeln o s v.

Igår hände något med voltvändningarna. Under alla mina simmarår har jag alltid voltvänt med lite överslag åt höger. I våras kom jag på att det vore smart att vända åt vänster också för att skapa mer balans i musklerna. Sagt och gjort inledde jag med katastrofala resultat, visst kom jag runt, men det var långt ifrån smidigt. Jag har trots det fortsatt att blanda och igår, satt de där, klockrena, smidigare och kvickare än höger sidans. I övrigt finns det fortfarande en del att jobba på vad gäller styrka och uthållighet i simningen. Den omändrade tekniken har också börjat sätta sig med gott resultat.

Nu ska jag återigen trotsa mörkret och cykla ett par timmar innan sonen har simavslutning, nybliven simborgare som han är.

Det blev 20 min igår på löpbandet och det var faktiskt långt mycket mer än vad jag trodde det skulle bli. Kvällen före kraschade kroppen, efter hemkomst. Mycket skolarbete borde ha gjorts, men huvudet snurrade, magen var i uppror och kroppen i övrigt kändes febrig. Fyra timmar tillbringades i sängen under täcket, följt av en kort sväng uppe innan nattsömn. Otäckt! Dock lyckades i vanlig ordning återhämta sig snabbt, enda efterkänning var att magen krampade lite när jag sprang. Nya tag idag!

En höst i uppförsbacke mest hela tiden. Ljusning är i sikte framåt våren, men jag måste ta mig över krönet för att få den hägrande nedförsbacken. Några dagar med mindre arbete kvällstid har gjort att arbetet har hopat sig igen. Tyngsta växeln i igen med andra ord, så det går trögt.