Idag tränade vår familj lite löpning, kanske ett återkommande träningspass, inför sommarens triathlontävlande. Jag är lite på gång att försöka få till lite barn och ungdomsträning med triathlonsyfte, men det blir till att locka, leka och balansera. I första hand vill jag ju ha med de egna barnen på träningen, men det måste ske på deras villkor. De ska tycka att det är skoj, samtidigt får det gärna ge lite effekt. Ska det ge effekt blir det gärna fysiskt påfrestande och då måste det ske i balans med barnens övriga träning och skolgympa.

Vackert var det i alla fall även om det var mörkt.

Även om det inte blev något kalasande igår nådde jag 37 års markeringen på livsskalan. Frågan är om jag inte blivit rätt mycket klokare under detta år.

Jag tror att jag med ganska stor säkerhet börjat komma åt var obalansen i kroppen uppstår. Det finns till och med bildbevis på att vänster sätesmuskel är större än höger. Varför är det så kan man ju undra? Det beror på att den kompenserar något annat som är för svagt. Vad är det då som inte fungerar tillfredsställande. Rent logiskt borde det vara något på höger sida. Jag tror svaret finns i cyklingen. Den muskel som rätt uppenbart jobbar växelvis mot vänster sätesmuskel är höger höftböjare. Alltså om jag drar mer med höger höftböjare borde obalansen så småningom jämnas ut. 2,5 timmes nötande av detta igår gav denna teori mvg. Höftböjaren på höger sida var påtagligt svagare, men när jag tänkte på att aktivera den blev cyklingen mycket mjukare och kraftöverföringen runt pedalvarvet jämnare.

Vilket resonemang... så logiskt och enkelt den förmodade sanningen framstår, men det krävdes ett års grubblande innan det föll på plats.