Det finns personer i ens liv som är mer betydelsefulla än andra. Visst är det din fru, dina barn och dina föräldrar, men även utanför den närmaste kretsen finns betydelsefulla personer. De som ger dig energi, livsglädje och som på något sätt vet precis vad du behöver. Personer som ger mer än de tar. Se till att träffa dem så ofta du kan. 

När varningssignalen kommer gäller det att orka göra det som behövs. Nu har den kommit, ena knät gör lite ont, så nu måste jag mer eller mindre agera. Tyvärr är inte orken och motivationen på topp för det.

Stretchandet av bröstryggen, ja egentligen allt stretchande har varit i det närmaste obefintlig den senaste tiden. Nu är det verkligen hög tid att göra det, så att jag slipper avstå träningspass, vilket jag hittills inte behövt. Det finns ett bra visdomsord som lyder typ: Om du inte har tid att hålla dig frisk måste du ta dig tid att vara sjuk.

På tal om att hålla sig frisk har det länge känts som att en förkylning ligger latent i kroppen och bara väntar på att få bryta ut. Den riktiga vässen saknas på träningarna samt att jag kan känna lite diffust halsont emellanåt.

Under min miserabla morgoncykling i söndags stötte jag på denna fråga. Cyklingen var miserabel så till vida att det monsunregnade, vilket gjorde att jag inte stod ut längre än en dryg timme.

Hur som helst på ett mörkt vägavsnitt, där mina cykellampor är de enda ljuset, uppenbarar sig ett djur längre bort mitt på vägen. En del djur ser jag på morgonrundorna, även om många finner för gott att försvinna från vägen innan jag ser dem, för de skräms innan av cykelljuset. Denna gång flyttar dock inte djuret på sig. När jag kommer närmare tornar det upp sig mer och mer i takt med att jag saktar ner farten. Det var föga frestande att köra ett chickenrace med den älg som stod mitt på vägen, så min fart sjönk betänkligt. När jag var nere i promenadfart fortfarande mot

älgen, funderande kring vem som ska väja för den andre, kommer en bil till förstärkning, vilket slutligen gör att älgen tar ett par rejäla kliv av vägen och försvinner ut i skogen. Snabbt som ögat hakar jag på efter bilen och kan fortsätta min tänkta cykelrunda. Frågan är om jag inte annars fått vända tillbaka.

Jag gjorde ett inhopp i lördags på instruktörscykeln, som med stor sannolikhet resulterade i årets tightaste pass. Både jag och Madeleine har en uppsättning Hälsostudiocykelkläder. I hastigheten eller snarare tanklösheten plockade jag ner tröja och byxor från tvättställningen. Misstaget visade sig först när jag plockade upp grejorna på Hälsostudion. Man kan ju säga att det är tur att det är bra stretch i materialet, för jag fick faktiskt på mig både byxor och tröja storlek small och det såg i mitt tycke inte allt för tokigt ut. Själva träningen funkade faktiskt helt ok, lite tight, men det gick bra att andas. Det var värre med stretchingen, men inga sömmar spräcktes. Nu återstår det bara att på ett snyggt sätt be om ursäkt för fadäsen och hoppas att small inte tänjdes ut till medium under passet.  

Idag är en av mina absoluta favoritdagar, den enda dagen som är 25 timmar lång på året. Sådana borde vi ha fler av i dagens stressade samhälle. Jag hade faktiskt ingen tanke på att klockan ställdes om igår kväll, så det blev en trevlig bonus nu att klockan bara är kvart över fem istället för kvart över sex. I rent glädjerus ska jag nu fixa disken innan jag sticker iväg på cykeln. 

Igår zappade jag in en debatt som handlade om skolan. Skolminister Björklund var med tillsammans med ett gäng elever, lärare och föräldrar. Tyvärr är debatter inget för mig och frågan är egentligen vad man får ut av dem. Jag upplevde att ingen egentligen lyssnade på varandra utan bara försökte pådyvla de andra sin egen uppfattning. Jag vet bäst och du vet sämst. Hur givande är det?

Jämför debatt med diskussion kring t ex träningsfilosofi. Det är ju väldigt lätt att bli enkelspårig. En flitig motionär på Hälsostudion berättade om hur en elitcyklist hade kört under ett pass. Jag hade svårt att se det vettiga i sättet först, men genom att lyssna och försöka förstå hur elitcyklisten tänkt med sitt träningsupplägg istället för att skapa debatt om hans tokiga träningsfilosofi, kunde jag efter ett tag förstå upplägget. Till och med tycka att det lät ganska vettigt.

Kan det vara så att vi har två öron för att lyssna mer på andra och en mun för att prata mindre? Ok det finns andra fysiska förklaringar till det, men ändå.

Jag var på ett instruktörsmöte på Hälsostudion i förrgår. Vi fick en massa information om framtidsplaner och tittade även på de nya lokalerna, vilka var grymt fina.

Det slog mig också hur få som tränar på mitt morgonpass av alla våra medlemmar ca 10 av 2300, mindre än 1 %. Det känns ganska nedslående, även om de som kommer på passet är jättenöjda. Procentuellt går det väl att räkna upp en del, för alla kanske inte kan cykla (skador m m), vill cykla (inte kul), inte tränar alls eller inte kan den tiden för de jobbar. Visst krävs det lite extra för att vara träningsredo kl 0700, men bestämmer man sig och gör en vana av det funkar det utmärkt.    

Igår var det tävlingsdags, inte för mig utan för barnen. De var med i Stenshultsrundan, som innebar 600 m för sonen och 1200 m för dottern. Otroligt hjälplös och orolig kände jag mig. Utan att kunna påverka det minsta fick jag först se sonen komma stormande mot mål tillsammans med tre andra löpare, mer dramatik får man leta efter. Nu bar det sig inte bättre än att han blev fyra 2,5 sekund från ettan och en halv sekund från trean. Kanske skulle jag för framtiden hoppas att han var jättebesviken och jättearg (vinnartyper brukar hata att förlora), men istället tyckte jag det var skönt att han var nöjd med att ha kommit fyra.

Dottern gick också en tuff match i sin klass, som hon i och för sig segrande ur den, men blev ändå bara åtta. Hur det kan komma sig? Arrangörerna för Stenshultsrundan verkar tänka att det inte skiljer något mellan killar och tjejer när de är små och självklart kan de då också tävla i samma klass. Det är förstås en helt annan sak om det är ett rent motionslopp utan priser. Tveklöst är det är skillnad redan när barnen är små och tvivlar du är det bara att titta i resultatlistan. Första tjej i den yngsta klassen (upp till 6 år), där min son var med är inte bland de tio första. I den näst yngsta klassen (7-8 år), var min dotter första tjej i mål på åttonde plats, rejält distanserad av de första killarna. Bättre blir det nästa år för då är tjejer och killar i två olika tävlingsklasser.