I morgon bär det iväg till Falun på triathlonläger, främst är det för barnens räkning. Förbundet anordnar ett träningsläger för barn och ungdomar över veckoslutet. Det är stort pådrag ska ni veta över 100 lär vara anmälda. Lisa Nordén kommer att vara där m fl i triathloneliten. Lilla sportspegeln ska göra ett reportage. Själv är jag bara med som förälder, vilket också känns skönt. Det är ju trots allt lovvecka från eleverna i skolan, så varför ha lektioner med andras elever?

Barnen ser ju förstås fram emot detta äventyr, framförallt att åka tåg och bo på hotell!

För egen och Madeleines del innebar dagen nyinförskaffande av cyklar. Madeleine en komplett Avelo trifect, som ska göra henne ännu snabbare på cykelmomentet. Själv blev det än så länge bara en Avel trifect ram, men framåt nästa år är den tänkt att kompleteras med väsentligeheter som hjul, pedaler, kedja m m. En förutsättning är dock att få kroppen i balans. Något som jag tror är ett steg närmare idag. Igår en riktig långliggare på spikmattan och idag en mtb-cykling, efter vilken jag knappt får vänsterbenet att följa med när jag går. Jag hoppas och tror att vänster höftböjare lösgjordes något från den mer eller mindre konstanta spänning den befunnit sig i sen åtminstone tio år tillbaka. Spänningen har troligtvis motverkat träningsutvecklingen, därför blev den helt utmattad. Kan det vara så???

Framtiden får utvisa. 

Någonting är definitivt annorlunda i kroppen. Distanslöpningen igår överskred timmen igen. Det funkar men det går trögt, såtillvida att benen inte springer på som jag vill. Det är inte något vidare ansträngande, benen har liksom inte den kraft som de brukar ha. En sväng i hjortgården först sedan ner runt Gerdsken, nere vid Gerdsken kom jag sakteliga ikapp en annan löpare. Någon form av turbotryck jobbades upp i kroppen, som jag inte kunde inte låta bli att släppa ut. Väl uppe i fullfart kom en cyklist ikapp, som tydligen hade en hastighetsmätare på cykeln, för han ropade 22 km/h. Vilket faktiskt ger en kilometertid på under 3 min. Nu tror jag inte det gick riktigt så fort men det kändes i alla fall bra att höra.   

Att kroppen påverkas av mörker, nu är det ursegt att gå upp på morgonen. Det är knappt det hjälper med kaffe. Visserligen sprang jag ett intervallpass på löpband igår och gick på rätt bra med stretch, men egentligen inget som ska påverka tröttheten. Det känns dock en del i nedre vänstra ryggmuskulaturen. 

Det har blivit en allt längre uppförsbacke tillbaka till fornstora dagars form. Både psyksikt och fysiskt har livet som sådant tagit sin tribun, inte så att någon/något har dött, men någon form av kris är jag nog inne i. Att jag orkar skriva lite igen bör ses som ett steg åt rätt håll i alla fall.

Idag var jag nere på Sävedalsloppet och fick lite tävlingspuls, men den bestod mest i att som nervös förälder heja på mina barn som sprang var sitt kilometerlopp.