De kan leda till viktuppgång skriver Aftonbladet,

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2790179.ab , som så mycket annat om man äter och dricker det vid fel tid och/eller fel mängd. Nu är ju frågan hur många läsare som överraskas av det faktum att sportdrycker innehåller en massa sockerkalorier. Ibland tar jag saker som har att göra med hälsa och må bra för givet, men detta borde väl alla fatta, eller?

Visst dricker jag sportdryck, men jag gör det med syfte och tanke.

Jag föranleder mig nu att ta ett långt sidospår, innan jag kommer in på syfte och tanke.

Kroppen är en finurlig "uppfinning" som utvecklats genom årtusenden. Självklart fungerar den efter främst överlevnadsprinciper. När du förstått att det faktiskt är så, ja det har tagit tid för mig också, förstår du att det inte är en slump att du går upp eller ner i vikt. Nedan följer några viktiga principer och följder.

* Kroppen behöver fettlager för att klara svältperioder och sparar energi om möjligheten ges. För att komma åt fettlagret och minska fett måste du få kroppen att tro att det är svältperiod, så att den släpper på lagret. T ex träna innan frukost, med något ansträngande intensistet för de flesta rask promenad eller lätt jogg. Barock tanke för många, mig ocskå, tidigare, nu är det inga problem att springa två timmar innan frukost, kroppen anpassar sig och lär sig hämta energin från fettet. Ju mer du tränar på det ju bättre blir det.

* Kroppen behöver energi för kamp eller flykt företrädelsevis kolhydrater.

När kolhydraterna är slut bryts muskler ner till energi för att bibehålla hög förbränning, om intensiteten/ansträngningen fortsätter vara hög.

Med dessa två principer och följder som syfte tränade jag idag långa cykelintervaller och långa löpintervaller innan egentlig frukost. Det jag drack innan träningen inleddes var en flaska sportdryck och två koppar kaffe. Kroppen blev pigg genom koffeinet, fick sockerenergi från sportdrycken + att kroppen fick plocka en del energi från fettlagren. Under cyklingen hällde jag i mig ytterligare en flaska sportdryck, för att inte gå tom på högoktaniga kolhydrater och riskera onödig muskelnedbrytning. Nu förlades cyklingen inomhus eftersom vädrets makter inte var speciellt frestande, dock bättrade sig vädret under timmen på cykeln, så att åtminstone löpningen kunde bedrivas ute.

Sedan var det ju det här med tider. Den första knappa femkilometaren gick på, ja just det 18,08 exakt den löptiden jag hade på Säters 5 km.

Till i år var ju tanken att höja mig en nivå resultatmässigt, men tidsmässigt är jag exakt lika bra, det bara några få sekunder som skiljer sluttiderna åt. Tre tävlingar har jag kört så här långt i år på samma banor som förra året. På Furulundstriadens sprint försämrade jag mig 4 sek från 1.07.42 till 1.07.4, på Göteborgs olympiska förbättrade jag mig 4 sek från 2.13.06 till 2.13.02 och nu senast på Säters sprint försämrade jag mig 3 sek från 1.06.52 till 1.06.55 Det skiljer alltså på tre tävlingar 11 sek mellan sluttiderna, osannolikt jämnt eller hur?

Tidsmässigt har jag ju inte lyckats förbättra mig, men prestationsmässigt känns det som jag är bättre. Träningsresultat visar ju på att jag är bättre, så nu väntar jag bara på att få till en fullträff även på tävling.

Alternativt är det så att åldern börjar ta ut sin rätt och att ligga kvar på samma resultat som förra året faktiskt är att höja sig en nivå?! 

I helgen avgjordes Triathlon-SM på sprintdistansen (sim 750 m, cykel 20 km och löp 5 km) i Dalarnas triathlonmetropol  Säter. Masterklasserna (35-70 år indelade med femårsintervaller) inledde tävlingsdagen 09.30 i ett vindstilla alldeles lagom varmt Säter. Det är lite nostalgiskt att komma till Säter, eftersom tävlingen har haft samma tävlingsområde i princip alla år. Första gången jag var i Säter var 1991 på nordiskt juniormästerskap, där jag lyckades riktigt bra. Det är lite kul att läsa i resultatlistan, bland alla landslagstriathleter från Norge, Sverige, Danmark och Finland, så är jag med på nionde plats från SKF Friluftsklubb, en inte alltför seriös triathlonklubb.

Tidig uppstigning är jag ju van vid så den vållade inga större bekymmer och efter att ha sovit riktigt bra under natten, var förhoppningarna goda.  

De utlovade 15,8 graderna i vattnet kändes inte alls så kalla, kanske beroende på adrenalintillströmningen. Jag fick en utomordentligt bra simstart och var i täten till första rundningsbojen. Till och med före Thorbjörn Wollfram som speakern utlovat skulle vara först upp ur vattnet, på väg mot andra boj blev jag omsimmad av vad jag trodde var Thorbjörn, men det var istället Michael Thorén. Han trodde å sin sida att jag var Thorbjörn, men han hade helt enkelt inte kommit till start. Jag mattades något efter den fina starten och kunde inte hänga på Michael, men kunde ändå lämna vattnet som god tvåa och i klar ledning i min klass.

Jag hade sedan mentalt förberett mig på att gilla cykelbanans knixighet, med många nittiograders kurvor och rena vändpunkter. Cyklingen kändes riktigt bra och på väg mot andra vändpunkten pressade jag mig förbi Michael upp i totalledning och det kändes faktiskt lite coolt att ligga först efter motorcykeln. Glädjen blev dock ganska kortvarig innan Christian Kirchberger i vanlig ordning svischade förbi. Jag och Michael turades om att hålla tempot uppe på cyklingen och jag tappade inget nämnvärt mot sina konkurrenter i klassen. Däremot kom Erik Desmeules förbi på sista cykelvarvet av fyra, så in i växlingsområdet kom jag som totalfyra.

Mina närmaste konkurrenter var till synes långt efter när jag på väg tillbaka från vändpunkten mötte bakomvarande tävlande, så jakten fick inriktas på Michael, Erik och Christian. En jakt som gick ganska trögt, fram till det sista varvet då benen började svara lite bättre. Jag kunde då komma ifatt Michael och direkt springa förbi och ifrån honom in mot mål som totaltrea och riksmästare.

När målet var nått kändes det förstås bra, men den kamp i Göteborgs triathlon med Hans och Erik två veckor innan som då ledde till en tredjeplats smakade faktiskt mer än segern här. Tyvärr blev segern lite för enkel. Tuffare tag lär det bli i Örserum på den olympiska disansen nästa helg då båda är anmälda. 

Det är ganska sällan som jag kliver högst upp på prispallen och förhoppningarna fanns ju om något fint pris också förutom mästerskapsmedaljen, som tyvärr hamnar i min låda med diverse plaketter, medaljer och pokaler som tas fram typ vartannat år och sorteras. Det kanske är att ha för stora förväntningar, men är anmälningsavgiften 400 kr och över tvåhundra deltar borde väl det kunna bli lite mer än tre flaskor från apotekets sortiment, en hudcreme, en fotcreme och en solskyddsfaktor till segraren. I och för sig är det ju användbara prylar, men ändå.

Resultatlistor http://www.svensktriathlon.org/t4i.aspx?p=107477 

Sveriges Olympiska Kommitté har i dagarna levererat ett besynnerligt beslut. Sveriges toppgymnast Veronica Wagner får inte åka till OS, trots att hon klarat kvalgränsen och har chans att nå grenfinaler. Orsaken till detta beslut är enligt SOK att Veronica kan få framtida men av de skadeproblem hon har. Dock har hennes läkare gett klartecken för start, så man undrar ju vad SOK grundar sin bedömning på.

Det besynnerliga är att SOK inte är konsekventa med detta avslag. Christian Olsson, Susanna Kallur, Linus Thörnblad, Alhadji Jeng, Mustafa Muhammed har ju också haft skadebekymmer som säkert kan ge upphov till framtida men. Här är det dock inte fråga om att stoppa någon från tävlande. Varför?

Det enda positiva just nu är att Veronica får mer massmedial uppmärksamhet, visste du t ex innan du läste blogginlägget vem Veronica Wagner var. Där ser du!? För de mer insatta är det oerhört viktigt även för sportens fortsatta utveckling att hon är med för att skapa intresse för gymnastiksporten bland unga. 

Det är ju ofta vid OS som vi får upp ögonen för "nya" sporter, som fripistol, dubbeltrap och inte minst triathlon. I år har vi med stor

sannolikhet Lisa Nordén med i tätstriden, för åtta år sedan var det Joakim Willén.

Nu är det bara att hoppas för hennes egen skull också att SOK ändrar sitt beslut, men det verkar ligga något lurt bakom hela historien, eftersom de inte verkar ha pratat med varandra.

Lördagen hade vi tänkt tillbringa i Ikast simhall innan 40 års-kalasandet skulle påbörjas. För att vara på den säkra sidan hade vi kollat att simhallen var öppen kvällen innan och det var den. När vi anlände nästa dag var det oroväckande mycket bilar på parkeringen och våra farhågor besannades när vi kom till entrén. Det var då utsatt en vikskylt utanför som det inte gick att se röken av dagen innan med information om att simhallen var stängd för simtävlingar. Bara att vända och åka hem eller? Nej skam den som ger sig, skulle det simmas och badas skulle det, så vi styrde av mot Herning 15 km bort istället och fick simmat.

Väl där fick alla sitt jag och Madeleine fick simmat ett tusental meter och barnen fick badat och lekt i barnbassängen. I simbassängen fanns det i mitten en fartbana, som jag långt tidigare ifrågasatt i mitt bloggande vad fart som egentligen krävs för att få simma där. Banan låg där tom och inbjudande när familjen gjorde entré i simhallen, men när barnen och Madeleine lämnats vid barnbassängen kom tre herrar varav en ansåg sig snabb nog att simma på fartbanan som han tog i besittning. Jag är inte den som gör väsen av mig, så jag tog en kantbana, som jag lyckades hålla fri från andra motionssimmare under de 50:or och 25:or som kördes idag. Dessa kändes bra eller egentligen bara ganska. Den riktiga vässen hade trubbats av under den tidiga morgontimmen som sprangs på den danska landsbygden.

En morgontur med hygglig fart på uteslutande asfalt fick vaderna att arbeta för högtryck. Även svagheten i ryggens nedre vänstersida gav sig till känna. Där tror jag mig dock vara nära en lösning efter att ha testat en övning Madeleine gör för sitt höft- och bäckenparti. En övning med bara den egna kroppen som motstånd och ett simpelt höftlyft i sidled. Är man dock svag i dessa muskler innan och sedan mattat dem en timme löpning eller som idag höghastighetsintervaller, då biter 20 lyft på varje sida riktigt bra. Ska försöka ge dem en ordentlig omgång till innan sprint-SM i Säter som vi åker till på fredag. Innan dess ska vi hinna med två kalas för dottern, men efter att ha varit på resande fot och tyvärr inte hållit ihop kostintaget, så bra får det bli sparsamt med kaffe, tårta och andra godsaker. Skam den som ger sig, nya dagar, nya möjligheter att fylla upp mineral och vitaminförråd för optimala prestationer, extraenergin som ätits kommer att gå åt. Det är jag inte så orolig för, ett längre cykelpass, som väntar hemmavid renderar ju i 3-4000kcal energiförbrukning.    

Återigen känner sig säkert många lurade på den mer eller mindre utlovade svenska framgången i fotbolls-EM. Senast var det handbollskvalet och dessförinnan schlagerfinalen. Vi har ju länge haft som paroll att det är typiskt svenskt att inte vara kaxig, men nu tycker jag det blivit tvärtom i media. Charlotte hade ju goda vinstchanser åtminstone enligt media innan tävlingen, sedan sköts hon i sank med fiaskorubriker. Egentligen så nådde hon väl den plats som kunde förväntas, men hur kul är det att skriva om det. Handbollslaget gjorde i och för sig en bra förstamatch precis som fotbollslandslaget, som gjorde att jag började hoppas, men Sverige har inte den stabila höga nivå som räcker till guld. Fotbollslaget gjorde en medioker insats mot ett flera klasser bättre Ryssland, nästan skönt att de inte gick vidare till en pinsam kvartsfinalförlust mot Holland.

Äntligen är det dags att få tillbaka den tid som vi lärare lägger under terminerna.

Visst kan det upplevas orättvist, när vi går på sommarledigt i dryga sju veckor, men vi har faktiskt jobbat in all den ledigheten under terminernas gång. Det är alltså en form av komptid vi tar ut, när eleverna har sommarlov. Det kan ju tyckas vara bekvämt att vara lärare, men det krävs ett speciellt psyke för att ”stå ut”. Nyligen läste jag att hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor som påbörjar sin lärarutbildning slutar innan de gått färdigt sitt första utbildningsår. De flesta efter sin första praktikperiod.    

Vi inleder med en Danmarksresa.

Måsten skapar ofta press och krav när man utsätts för dem, därmed borde man försöka begränsa dem. 

Det är ju faktiskt inte så ofta som något verkligen måste göras, visst, det får kanske jobbiga konsekvenser, men inte måste du gå till jobbet eller sova i natt.

I två dagar har jag tänjt lite på ett måste till förmån för ett annat måste, eller ja, inget av dem är ju egentliga måsten, men bör absolut göras.

I måndags åkte vi till Danmarks västkust med lärarkollegiet för lite studiearbete. Egentligen måste jag vila dagen efter en olympisk triathlon, men samtidigt måste jag utnyttja tillfället att springa på den milsvida stranden, där vi bodde. Det måstet tog jag tag i på måndagkvällen, då jag och min sambo och min idrottslärarkollega tog en vändpunktsrunda på ca 40 min i strålande solsken på den välpackade stranden med ett till synes oändligt hav till vänster. Även under tisdagen klämde jag in ett  måste- löppass innan arbetet tog vid 0900. Denna gång blev det nio x minuten, med lite promenadvila mellan för att orka springa på lite och få lyft i löpningen. 

Båda löppassen efterföljdes med simning, långt ifrån någon måstesimning, men skönt ändå. Visst skakas det på huvuden, när jag kommer tillbaka men det får jag stå ut med. Nya träningsmiljöer och träningsmöjligheter vill jag verkligen utnyttja, med snudd på måste utnyttja.