Tyvärr lutar det ryggonda mot det värsta, symtomen jag har liknar de som beskrivs på netdoktor:

En sjättedel av dem som får borrelia utvecklar så kallad neuroborrelia en vecka, eller upp till fem månader, efter bettet. Symptomen på detta är mycket varierande. De börjar ofta med ont i ryggen, vanligen mellan skulderbladen och i nacken och påminner om diskbråck.

Smärtan blir värre nattetid och många får även smärtande känslostörningar i området. En till fyra veckor efter att smärtan uppkommit kan man få en förlamning som speciellt drabbar ansiktsnerven.

Nu har jag varit hos läkare och fått penicillin, som förhoppningsvis bromsar sjukdomsförloppet. Den fortsatta läsningen om neuroborrelia är ruggigt obehaglig, men än har jag inte känt av något av det här: 

Neuroborrelia kan också visa sig som en hjärnhinneinflammation, meningit, med feber, huvudvärk och stelhet i nacken. I några få fall kan sjukdomen bli långvarig och långsamt förstöra nervsystemet med förlamning, nedsatt hörsel och en utveckling av demens som följd. Neuroborrelia kräver därför omedelbar behandling och ofta läggs patienten in på sjukhus. 

Det blir till att sitta i föreläsningssalen på Nike-conventet, som jag åker upp till Stockholm för i eftermiddag.

Visst blir det segt och tråkigt att inte få tränat något, men i år har jag inte känt mig så värst vidare laddad inför det massiva spinningcyklandet conventet brukar innebära för mig. Kanske något omedvetet visste att det skulle bli så här? 

Intressant tips Nicka, jag tar till mig det, men som det är med vissa saker för mig och andra, det måste mogna fram. I vanliga fall sover jag välförtjänt(?) fantastiskt bra. Insomningen brukar ta tre djupa andetag, följt av djup härlig sömn tills klockan ringer. Tidigare har ju spänningarna i ryggen släppt med lite egen manipulation i form av stretch och tryck av bröstryggen.

Idag var jag med en klass i simhallen, en tjej klev upp och ut på treans svikt. Tjugo minuter väntade jag på att hon skulle hoppa, men beslutet behövde uppenbarligen mogna mer, för efter tjugo minuter gick hon ner för trappan igen. Tjugominuters väntan för att en sekunds beslutsamhet att ta språnget skulle infinna sig, men förgäves. Det mognar i bästa fall så att hon hoppar nästa gång, i värsta fall var det så nära språnget hon någonsin kommer att komma.

Min sömn vart över förväntan natten till idag, vaknade några gånger och gjorde några plågsamma vändningar av kroppen, men tack och lov ingen värk. Låsningen finns dock fortfarande där, speciellt nysningar gav otäcka hugg i bröstryggen. I bästa fall ger det med sig utan extraordinära åtgärder som t ex spikmatteinköp.

Jag borde hålla mig till det jag kan. Igår hade vi friluftsdag med skoleleverna. Jag passade på att köra en träningsmix med spinning, bodypump, core och bodystep. Så här i efterhand borde jag nöjt mig med spinningen eller kanske inte. Jag vaknade i natt av att ryggen värkte, en enveten molande värk, kanske orsakad av något av ovanstående i träningsväg. I värsta fall är det något värre. Jag hade samma känning i bröstryggsområdet för något år sedan, vilket resulterade i en penicillinkur för en trolig borreliainfektion. I hopp om det första sprang jag faktiskt en kvart för att kotorna skulle "hoppa" rätt igen, lite bättre kändes det väl kanske i alla fall inte värre.

Medvetet eller omedvetet har jag dragit mig länge nog nu för att gå till sängs, må gudarna låta mig sova fler timmar i natt.

Vissa är kontrollmänniskor andra inte. Icke-kontrollmänniksor bör inte läsa vidare, för nu blir det en orgie i tider och kontroll, men märk väl inte puls.

Jag kunde förstås ha sprungit mina fyra varv runt nolhaga idag och bara gått på känslan. Varv efter varv snabbare och snabbare, mer och mer ansträngd. Det hade funkat ändå, men jag känner en viss tillfredsställelse i att kontrollera min löpning. Varvet är dryga 4 km, så det fanns ju gott om tid att både tappa och vinna tid, ändock denna näst intill sekund-precision. Med det första varvet på 17.30 som måttstock bestämde jag mig för att minska tio sekunder per varv. Jag hade en två avstämningar per varv, där jag kunde se hur jag låg till, men i övrigt bara känslan av att springa lite fortare. Varv två endast en sekunds differens mot idealtiden 17.19, tredje varvet två sekunders differens mot idealtiden 17.12 Ett ganska tungt tredjevarv, men trots det bestämde jag mig för att gå fri fart sista varvet och nu spräckte jag tidsramarna, då det sista varvet pressades ner till 16.47

Ibland tror jag det är bra att ha mätbarhet i sin träning, inte alltid, men ibland. Det är lätt annars att tycka att det går fint och det känns bra, tränar man i den förvissningen finns det alltid en risk att prestationsutvecklingen uteblir. Ska det alltid kännas bra och gå fint missar man de utmanande passen för både huvud och kropp, som kanske är de mest utvecklande. Om inte annat så kommer smällen vid första tävlingen och då är det kanske för sent att korrigera träningen. Går det tungt på träningsavstämningarna, formmätningen, så är ju det bättre än att det gör det på tävling. 

Läste för övrigt i en hälsotidning hur man mätte sin form. Armhävningar, situps skulle man göra och ett spänsthopp och ett smidighetstest.

Om det gick bra? Nej inte direkt, formen var måttlig och rådet var att jag skulle börja träna lite mer. Men nej, jag känner mig rätt nöjd med min form, jag mäter form i andra mått.

Gillar ni mått och tester kan ni om ni vågar testa Jennys BMI-test (se kommentar förra blogginlägget)

Äntligen något vettigt att skriva om, det har kretsat mycket kring min träningslunk länge nog nu. Den goda gärningen bestod i att rädda en dam ur en återvinningscontainer för tidningar. Av misstag hade ett viktigt brev slängts med de övriga tidningarna. Det enda var att hoppa i containern och hämta det. Hur detta gått till har jag ingen aning om, för jag hörde hjälpropet när jag färdighandlad kom ur affären. Jag gick självklart för att hjälpa till, situationen är följande:

Kvinnan står då djupt nere i tidningscontatinern, vars tunga tömningslock mannen förtvivlat försöker hålla uppe, barnet till de två står och tittar på.

Jag tar över mannens uppgift som kan hjälpa sin fru ur contatinern. När räddningsaktionen sedan var avslutad hade de båda säkert velat att jag bara skulle lägga ner locket och låta locket vara på denna dråpliga historia, men jag måste bara få dela med mig av den.

För övrigt har jag sprungit två varv runt nolhaga 18,55 och 16,33. Det fick bli allt för idag, då corepasset jag tänkt gå på var knôkfullt.

Ibland önskar jag att jag inte var så känslig. Sonen hade kalas igår och bjudningen var i en gympasal. I och med att vi inte fick tillgång till hallen mer än en halvtimme innan kalaset skulle börja var det lite bråttom, när vi väl kom in. Jag hade ryckt med mig ett par nya inneskor som jag skulle ha, tyvärr tog jag mig inte tid och flyttade över mina specialsulor, när jag tog på mig dem. I efterhand var det något av det dummaste jag kunde ha gjort.

Ibland är det förödande att vara så känslig. Kalaset flöt på så fint det kan göra när 12 gäster, förträdelsevis killar 5-6 årsåldern, går loss i en gympasal.

Mot kvällen började jag känna av en liten spänning i bröstryggen, samma ställe som jag brukar få känningar. Denna gång orsakat av två timmar i skor utan iläggssulor. Jag sträckte ut den efter bästa förmåga, gick och lade mig. Halv fyra på natten vaknade jag av att den lilla spänningen övergått i en betydligt större, mer värkande muskelknut. Det var bara att häva sig ur sängen, ner på det kalla golvet och sträcka ut igen. Lyckades efter ett tag somna om igen, när jag vaknade för riktig uppstigning och simning låg spänningen fortfarande kvar. Rörelse brukar vara positivt, så jag for iväg i alla fall, vilket så här långt verkar ha varit ett klokt beslut. Spänningen släppte allteftersom och jag lyckades så när simma av 5000 m med start 1,30/100m. Den allra sista starttiden fick jag ge upp på.

Det tog jag igen på en riktigt tuff körning på Hälsostudions spinning. Det hjälper till att motivera, inte så att någon kör på samma sätt, lika fort och lika hårt, men det är ändå en gemensam utmaning som ska antas. Det är betydligt tuffare om ens möjligt att köra samma pass själv i källaren. Så tack för sällskapet och draghjälpen, ni som var där.

Väl hemma igen efter en utbildningsresa i Karlstad, kan jag summera in två bra löppass. Ett på dryga timmen och ett på dryga tjugo minuter, vilket som var jobbigast? Tveklöst tjugominuterspasset, efter en kort invärmning tre femminutersintervaller i full fart. Plågsamt, men förhoppningsvis vinstgivande fram i sommar. Timmespasset var en smått euforisk upplevelse mellan 06 och 07, längs med klarälven, tonsatt med loungemusik i lurarna och rytmisk avslappnad löpning.

Tänk hur olika träningspass kan vara och sett till helheten lika viktiga. 

Simmade idag. Det blev ett segt pass, kom aldrig liksom igång. Förra veckans simform var spårlöst försvunnen. Kom att fundera på skillnaden mellan ansträngning och utmaning. Rune Larsson -ultralöparen, bloggade för en tid sedan detta:

Träning att …

Den här kvällen regnade det, temperaturen var 2 grader, det blåste och var mörkt.  När jag tittade ut genom fönstret fick jag ett infall.  ”Jag ska träna mig på att göra konstiga saker.  Det är bra att kunna.” 

Att byta till dubbdäck i mörker, regn och kyla kan ju vara en konstig grej.  Speciellt som jag inte ska köra bilen på ett par veckor.  Det brådskar alltså inte. 

Jag klädde mig i en militär vindrock, fristadsbyxor, luva och pannlampa.  Det tog en timma att byta till vinterhjulen och tvätta de hjul som gjort sitt för säsongen.  Att kräla omkring på regnvåt asfalt och passa in domkraften i fästen var en del av showen.  När jag kom in klockan 21 på kvällen fick jag byta alla kläder. 

Vad gick den träningen egentligen ut på?  Kanske att göra märkliga prioriteringar.  Jag hade kunnat välja att läsa en bok eller dricka en kopp kaffe istället.  Eller tränade jag mig på att hantera situationer där de yttre omständigheterna kunnat vara bättre?  Eller på att hålla humöret uppe trots allt? 

I mina favorithobbies, ultradistanslöpning och äventyr (gränsdragningen mellan dessa företeelser kan understundom vara diffus) handlar det ofta om att just kunna hantera ogynnsamma omständigheter med ett obrutet bra humör.  Det handlar om att agera, att verkligen fortsätta, trots omständigheterna. 

Dagens löptur blev bara åtta kilometer.  Den träningen var lättare att förstå.  Ändå tror jag att löpare borde träna sig på att hantera det ogynnsamma.  Murphys lag blir mindre tandlös för den som är förberedd.

Jag tror att det handlar om ansträngning och utmaning. Att gå ut och byta till vinterdäck är en trist och eländig ansträngning, såvida man inte gör som Rune d v s en spännande utmaning av det. Idag när jag simmade hade jag ingen utmaning att se fram emot, hade inte bestämt mer än att jag skulle simma. Förra veckan hade jag utmaningen klar för mig, -att simma snabbt med kort starttid. Idag vart det en lång ansträngning, faktiskt jobbigare, för det gick så trögt och motivationen var så låg. 

Jag hoppas kunna revanchera mig i eftermiddag, då jag ska provcykla racern på trainern, som är rejält justerad för bättre aerodynamik. Det blir en spännande utmaning att få det till att fungera.