I all form av utveckling handlar det om att hitta balansen mellan förmåga och grad av utmaning. Är utmaningsgraden rätt i förhållande till förmågan vågar du ta klivet ut från avsatsen, annars inte. 

Denna vecka har detta blivit så påtagligt. Jobbet som idrottslärare handlar mycket om att få elever att tro på sin egen förmåga att de vågar utveckla sig. Jag kan många gånger tycka mig se att de har förmågan att klara utmaningen, men om de själva inte tror sig ha förmågan, så är det närapå stört omöjligt att få dem att ens försöka. De har bestämt sig för att "jag kan inte" och finns den känslan i kroppens alla nervceller så får ju eleverna rätt, för det ska till ett smärre mirakel om de ska lyckas om de mot all förmodan skulle försöka.   

Med samma motto startar jag varje lektion "ingen ska behöva kunna något, men alla kan försöka". Ett väl fungerande motto tycker jag, för om de försöker så kan de också lyckas. Tyvärr väljer ändå några få att "fega ur" i rädsla för att misslyckas eller någon annan i mitt tycke obegriplig anledning. Med en succesivt höjd svårighetsgrad kommer förr eller senare eleven till en ny högre nivå än tidigare, då modet/attityden sätts på prov. En del fegar nästan alltid ur och väljer tryggheten före utvecklingen. En del satsar alltid och når oanade höjder, inte för att de alltid lyckas, men för att de har något att reflektera över.

Vad har du själv för attityd till de utmaningar du ställs inför ??

Jämt och ständigt ställs du inför valmöjligheter, en del val kräver inte så stor beslutsvånda t ex vilken socka du tar på dig först på morgonen, såvida du inte är skråckfull förstås. Andra val vållar verkligen beslutsvånda och inte blir det bättre av att du dröjt med att ta ställning till de sista dagarna innan det definitva beslutet måste tas.

Jag ska i dagarna meddela hur jag vill jobba på skolan till hösten. Det spontana är ju självklart heltid, men samtidigt har vi föräldradagar kvar på vårt ena barn, som det kan vara läge för att plocka ut under nästa läsår. Frågan är bara hur många dagar det är kvar och hur ekonomin i övrigt ser ut nästa läsår.

Hälsostudiopersonalen ska åka på en 5-dagars Italienresa i mitten av Maj och det är nu sista dagen att besluta sig för att åka med eller inte. Det kan ju verka självklart att åka med, men det finns en del som väger emot fördelarna.

Det kan vara svårt att bestämma sig nu utifrån en känsla som jag kanske kommer att ha då. Såvida jag inte kan backa tillbaka till känslan idag när jag tar belutet, då behöver jag inte ångra mig när väl nuet förflyttat sig till maj. 

Succén från förra året upprepas på Hälsostudion. 08.00 på söndag rullar vi igång i spinningsalen. Det är genialiskt, vi slipper all oro för bakhala skidor, ångesten för att tappa eller få en stav sönderkörd, kylan i starten och framförallt vi är med i täten hela loppet. 

Jag har kört åtta riktiga Vasalopp och fått den hett eftertraktade prestationsmedaljen varje år d v s vinnartiden + 50% av åktiden. Jag har i och för sig aldrig sagt aldrig mer, men det känns så. Vintrarna blir sämre och sämre för riktig skidåkning, träningsförhållandena är tämligen vanskliga i värsta fall är det så lite snö att det inte går att åka vanliga skidor, men för mycket för att inte kunna åka rullskidor hela vintern ända fram till start. Då skiter loppet sig oavsett grund och uppbyggnadsträning under hösten.

Cyklandet framför storbildskärmen gör att du känner dig samvete känns bra också. Du har ju tränat i åtminstone upp mot 4 timmar och det gör du ju inte varje dag. Jag har testat att ligga och dega i soffan framför tv:n också och det känns inget vidare. Det enda som känns lite snopet är att du inte får något faktiskt resultat hur bra du än har kört.   

På en föreläsning i sociologi pratade Anders Östnäs om samhällspilen. Det var för många herrans år sedan, men han gjorde extremt bra för jag kommer ihåg den fortfarande. Den gick ut på att de allra flesta människor har någorlunda samma mål och sköter sig hyggligt dricker lite alkohol då och då äter en hel del skräpmat, tränar någon eller några gånger i veckan utan mål eller mening. Sedan finns det de människor som inte går att placera inom samhällspilens normala ramar. Det är uteliggare och brottslingar, deras mycket viktiga roll i samhällssystemet är att vara avskräckande exempel. Några som föräldrar behöver ha att peka på för sina barn och säga titta så det kan gå om man inte lyssnar på mamma och pappa.

Jag är varken brottsling eller uteliggare, men jag har mer och mer förstått att jag inte inryms bland samhällsnormerna. Jag är massans dåliga samvete för allt de borde göra med sin mat, träning och tänkande för att må riktigt bra. Jag vet vad som är bra för min kropp och ser till att den får det så att jag kan må bra varje dag. Det är extremt! Likväl som en del nyfiket undrar och tittar på uteliggare och brottslingar, så tittar folk på mig. En del förfäras och förkastar det brottslingar, uteliggare och jag gör. Den sista kategorin är de som lockas ut ur samhällspilens trygga famn av mina försåtligt utlagda krokar och själva blir renlevnads-samhällsextrimister.

Hur som helst kommer jag att fortsätta sträva efter att vara samhällsextrimist och om du vill, ge dig dåligt samvete för allt onyttigt du äter, för alla träningspass du borde ha kört och alla negativa tankar du tänker.

Kom ihåg! Du väljer själv och då väljer jag att inte ta på mig folks dåliga samvete. Visst är det extremt elakt av mig att de får bära det själva.   

Det kan vara så att mina dagar i bassängen på lördagsmorgnarna är räknade. Jag har än så länge förmånen att vara med i en morgonbadarklubb som har tid i bassängen från 06.40-09.00 Nu är det ju mestadels jag som är i bassängen och simmar, medan de allra flesta är i bastun fram tills vattenpolospelandet börjar vid 08.30 En del väljer dock att sitta kvar i bastun även då.

När jag idag passerade förbi bastun för att fylla på min vattenflaska, hörde jag någon undra vem som fått in mig, med undertonen att jag inte platsade i gänget/har inget där att göra. Nu hörde jag inte vad som sagts innan eller efter denna undran. Risken finns att jag anses så opassande att jag inte längre kommer att vara välkommen.

Jag funderade lite på hur jag ska ställa mig till det jag hörde under morgonens cykling och kom fram till att försöka vinna tid. Det är ju lite känsligt att säga till någon som man inte känner så väl att vi tycker inte du hör hemma eller platsar här, så de kommer säkert inte att ta det med mig direkt utan gå via A som bjöd in mig till klubben. Det tar förhoppningsvis lite tid och ju fler lördagar jag kan simma desto närmare simvänlig temperatur i sjövattnet.

Det andra alternativet hade varit att gå in lejonkulan och prata med dem direkt om vad de menar inte är okej. Det är sannolikt så att det sticker lite i ögonen att se mig så vältränad, samtidigt som de flesta av herrarna har en rejäl kalaskula. Att gå in i bastun och ta diskussionen nästa lördag kan resultera att det är sista gången redan då.   

Nu är min kroppsvikt rejält i gungning, efter simningen i morse vägde jag in på 77,9. Det är i och för sig efter träning och innan frukost men ändå. Frågan är vad det stannar eller när jag vill att det ska stanna. Från att ha haft någon form av jämnvikt kring 84-85 kg med vad jag tyckte då en hyggligt vältränad kropp har jag fått min kroppsvikt i gungning och skapat ett katabolt tillstånd. Det vill säga jag har ju tappat mestadels fett, men säkert har lite muskelmassa också gått åt till energi. Denna kombination är

hittills oerhört framgångsrik sett till mina träningsresultat, mindre vikt kräver mindre kraft och muskler för framdrivning. Detta gör att jag kan ha en högre energiåtgång och orka längre, som gör att jag blir ännu lättare och ännu snabbare.

Idag blev det en elitkvart på löpbandet och som jag sprang. Jag flög fram på löpbandet i 22Km/h i 1 min återhämtning på 15km/h i en minut x 5. Uppvärmning och ned varvning på ca 2,5 min. Snabbt och effektivt löppass. Ge mig en kvart om dagen hade ju Arne Tammer på sin tid som träningsslogan. Nu är det Paulo Roberto som har anammat denna kvart. Så kom igen nu kan vi kan du!

Imorgon är det dock en hel hoper kvartar som ska cyklas innan det ljusnar, för då försvinner barnens mamma till Borås och då bör pappan vara färdigcyklad.

Denna helgen är extremt tidsstyrd kolla tidsschemat. Det är inte utan att jag känner igen killen i hipp hipp som planerar in kvalitetstid med barn och familj.

Lördag 

06.40-08.15 Egen simträning

08.30 Madeleine åker på utbildning

10.15 Barnvakt kommer

11.00 Håller i activioföreläsning på Hälostudion

12.00 Leder prova på pass activio

13.15-13.45 Egen löpträning

14.00 Hälsoanalyser på Hälsostudion

17.00 Kvalitetstid med barnen bl a bowling

Söndag

05.30-07.30 Egen cykelträning

08.00 Madeleine åker på utbildning

11.00 A skridskoträning börjar

11.30 L Funkykidsträning börjar

12.15 L Funkykidsträning slutar

12.50 A skridskoträning slutar

14.00 Xtravaganzainformation

15.00 Insiming A klubbmästerskap simning

17.30 klubbmästerskap avslutas

Tigth schema, men tack och lov inga tidsmässiga krockar.

En vecka med mycket energiförluster och få energiinkomster gör att väggen närmat sig betänkligt.  Jag har dock hittat ett bra mantra i form av en serie med budskapet: - Om du är nära att gå in i väggen. Höj farten ytterligare och kom ut på andra sidan. Av ren självbevarelsedrift vet jag när det räcker och vad jag behöver för att komma tillbaka. Sömn, energiplusmöten och träning ger mig mental näring att orka hålla väggen borta.

Det som är viktigt för mig är att få sova, nu i natt var det väl dessvärre fullmåne, vilket gjorde att sömnen blev orolig och fylld med en massa knepiga drömmar. Nu i natt verkar det bli rejält blåsigt, men förhoppningsvis kan återhämtningen bli bättre. Mellan 22 och 06 är sömnåterhämtningen som bäst och då kan man ju undra varför Tv sänder sportnytt från 22.00-22.15 istället för som förr 21.30-21.45 Alltför ofta sitter jag uppe för att se sporten fast jag borde sova.

Jag har en arbetsvardag som lärare och instruktör, där jag hela tiden blir påpassad, många rycker, drar och söker eller kräver min uppmärksamhetoch hjälp. Något som i och för sig är trevligt, men det är många gånger svårt att få energibalans i alla dessa dagliga möten med elever och kunder. Jag går sammantaget minus de allra flesta dagarna under veckorna, något jag får jobba på att jämna ut. Några få människor jag möter under veckorna har dock en förmåga att konstant ge mig energiöverskott. En bidragande orsak är framförallt deras tacksamhet för det lilla, som gör att de själva når framgångar och vågar utmana sina förutfattade meningar och göra det positiva oväntade framstegen.

Under träningspass för mig själv får jag tillbaka ett positivt flöde av energi. När jag tränar själv dräneras jag inte på någon energi utan allt generar plus. Detta förhållande gör att jag är svår att träna med när båda ska ha ut lika mycket av träningen, däremot är jag en bra coach att träna för, eftersom jag ger så mycket energi. 

Helgen ska förhoppningsvis ge tillbaka energin även om ett tight tidschema styr de flesta timmarna.