Vaknade till min pipande klocka, som manade till uppstigning. Väderkollen gav inget positivt besked. Det hade kommit snö under natten och det hängde regn i luften, men jag hade ju bestämt mig, plockat fram alla förnödenheter. Dessutom har jag ju läst in mig på träningens tredje budord, när du vilar tränar dina konkurrenter och det vore ju dumt om de blir bättre än mig, för till sommaren vill jag verkligen vinna.

Så jag begav mig iväg, alldeles tokigt tidigt, men det har någon form tjusning. Jag upplever det lättare att hitta det egna mentala rummet med goda tankar, när yttre sinnesintryck skärmas av. Idag var det mörkret som med god framgång skärmade av synintrycken, men mina cykellampor höll stinget uppe hela vägen. De stod även pall för ett fall när jag mitt i den beckmörkaskogen mötte en reflexvästförsedd herre som var ute och gick med stavar. Framhjulet fixade inte den iskant som låg under det 3-4 cm lagret med snö utan skar rakt fram istället för att svänga.

Aldrig smakar en bulle så bra som under ett långpass på cykel. Halvvägs när de negativa tankarna börjar poppa upp är det lagom, sedan går det att hålla huvudet fritt från negativa tankar. De tankar som var på väg dit från avdomnade kroppsdelar, framförallt under den tidiga gryningen när regn och blötsnö omvartannat föll och skvätte, pressade jag tillbaka och lyckades hålla mitt humör uppe trots att vädrets makter var på sitt allra sämsta.

Allt som allt 3 timmar och 15 min, inte så hög snittfart men i alla fall.