Tyvärr ville det sig inte. Pulsmässigt gick allt enligt planen d v s att jag succesivt jobbade upp pulsen till spannet 167-171 och resterande del av loppet höll jag den inom detta spann. Det enda var att ett par av bröstryggens kotor låste sig, som det allt som oftast har gjort under löptävlingar. Denna låsning resulterar i att lungornas utrymme begränsas och det känns som om jag inte får någon luft. Det enda att bygga på är således att det inte brukar inträffa på triathlontävlingar eller träningar, men visst är jag besviken över att inte kunna hålla farten uppe från femte kilometern tappade jag 15 sek/km till mål, vilket föranleder att det inte finns tillstymmelse av löpgädje i ansiktsuttrycket 300m före målgång. 38 min, som det blev idag, räknar jag med att göra på triathlontävlingar, men då är ju andningen inte begränsad.

Tittade som hastigast på eldsjälsgalan på fyran. Vid ett kort inslag serverar idrottskändisar rött och vitt vin, champagne och öl till gästerna. Reklampaus och i efterföljande inlägg inleder Peter och Agneta med att många hörde av sig om att idrott och alkohol inte hör ihop.

Nej, det är väl rätt många gånger, men att sätta likamedtecken mellan idrottsrörelsen och nykterhetsrörelsen är väl att gå väldigt mycket för långt. Idrottare vet ofta mycket väl att underkasta sig hård träning plus att göra en massa andra uppoffringar för att nå framgång, men att bli absolutister är väl ändå inte nödvändigt, ett glas rödvin sägs ju faktiskt innehålla en massa nyttiga antioxidanter dessutom. Att vara ren som elitidrottare handlar ju i mitt tycke i dagsläget om att vara ren från diverse prestationshöjande medel.  

Väl valda tillfällen och mängder alkohol må vara helt ok även om du är idrottare. Tog själv en välsmakande öl vid restaurangbesöket igår och jag tror inte jag blev en sämre idrottare till idag, för det.

Sylvesterloppet går av stapeln i morgon, för min del blir det förhoppningsvis start i Göteborg. Det enda orosmomentet är att det kan bli halt, då kommer jag ingenstans. Jag vet inte om det är mitt kraftfulla löpsteg, men min löphastighet sjunker betydligt jämfört med mina konkurrenter, på något vis känns det inte som de har det lika halt som jag.

Dessutom blir det ett nyårsfirande att komma ihåg på sjukhusen om det är blixthalka + att det som i år verkar vara på modet att beskjuta både det ena och de andra. Hela bilar utbrända av raketer. Förmodligen var min generation lika galna, men vad jag minns var att man på sin höjd la en ettöres i grannens brevlåda och lade lite gjord ovanpå kinapuffarna.

Vad säger ni om att hålla tummarna för lite plusgrader imorgon och kanske till och med lite regn framemot kvällen, så kanske fler kan starta det nya året med goda förhoppningar.

Igår hade vi en vuxenkväll i Göteborg. Den inleddes med en omgång squash, ett klart underskattat spel. I jämförelse med t ex badminton och tennis, så har squash en dimension till med alla väggar som man kan använda. På relativ nybörjarnivå, som vi spelade på fick vi ibland till riktigt avancerade väggträffar, men det var nog mer tur än skicklighet.

Hungriga som vi blev laddade vi med pizza och kaffe för att hålla oss vakna genom filmen. Det visade sig inte bli några problem.

Landade ner i biostolen och fick se en herrans massa trailers, så var det aldrig förr. Samma sak var det när jag och barnen skulle se råttatouille och man ivrigt säger om tre fyra trailers att nu börjar "våran" film. Hursomhellst hade Arnfilmen åtminstone en av de viktiga ingredienserna för att falla mig i smaken. Bra miljö och naturbilder, Det kändes verkligen som om det var västergötland förr i tiden. Jag väntade dock förgäves på någon vy där jag tagit mig fram på mina träningspass. Handlingen var väl inte så rafflande egentligen, men det beror ju lite på vad du förväntar dig. Ser man Arnfilmen som en historisk film, så är den absolut sevärd, men det är inte någon actionfilm.  

Jag kan ibland tycka att jag är grymt vältränad, jag har ju trots allt klarat att ta mig i mål på fyra ironmantävlingar på runt 10 timmar. Men att man inte blir bra på det man inte tränar fick jag erfara idag när jag åkte skridskor med min dotter. Hon tränar konståkning 2 ggr i veckan och åker bra för att vara 7 år. Jag orkade hänga med i en halvtimma sedan var jag rejält trött i benen och hade kramp i fötterna, så slutdelen av hennes friåkning satt jag i båset och tittade på hennes outtröttliga åkande med t-släp köttbullar tuppar och piruetter. 

Efter två hårda pass i simbassängen var det idag dags för återhämtning. I egen mycket långsam takt drillövningar d v s olika teknikövningar för crawl som överlappande armtag, tummen vid armhålan, dubbeldrag m m. Det blev inte långt och det blev inte snabbt, men det gav bra återhämtning och ytterligare rörlighet i axlarna, vars stelhet dömdes ut av simtränarna. Det är ju i och för sig bekvämt att stretcha sig snabbare i simbassängen utan att behöva ta i, men ont gör det likväl.

Passet avslutades med sedvanlig polomatch med morgonbadarklubbens äldre gentlemen, en klubb som startades när simhallen öppnades 1968, som fortfarande är livaktig, men medlemmarna mer ålderstigna. Det är dock inget som hindrar dem från emellanåt ganska tuffa bataljer i vattnet, då gäller det att hålla sig undan och emellanåt fantastiskt samspel och snygga mål.  

Idag var jag vid en återvinningsstation och sorterade upp diverse efter julhelgen. Det slår mig där jag står i syndaflodsregn som pågått i två dagar att det hade varit skönt att få ett tecken i någon form på att det faktiskt har betydelse för miljön att jag står här i ösregnet och sorterar ner ett gäng plastkorkar. Typ himlens blygrå tunga matta öppnar sig, solen lyser på mig och moder jords röst säger tack så mycket,men hursomhelst känns det bra att göra det.

Samtidigt som man hör att andra länder inte alls bryr sig om att källsortera det minsta, allt vräks i samma binge. Visst kan mitt samvete kännas gott jämnt emot mina barn, som sannolikt ska fortsätta leva i världen efter mig. Men frågan är om det spelar någon roll om jag källsorterar mina plastkorkar eller ej. Det känns som det finns så mycket annat som påverkar miljön, som är utom kontroll, för tillfället i alla fall.  

Idag var det slitna axlar som fick veva runt armarna i bassängen, men hyggligt fort gick det ändå. Ett lätt pass i morgon själv i bassängen, sedan får alla slitna simmuskler vila. Genom ett par riktigt hårda pass hoppas jag få en språngbräda till en högre kapacitetsnivå på det veckovisa passet efter jullovet. Omladdning från simmandet till löpning inför Sylvesterloppet i Göteborg, som det var också det en herrans massa år sedan jag sprang det. En viktig sak att komma ihåg som inte glömts sedan dess. Ställ inte bilen i något parkeringshus denna dag! För den kan bli inlåst, det har hänt förut.