Mina kålrötter i landet växer till sig. Jag provskördade en förra veckan, men den såg inte ut som de i affärerna. Skorvig och torr, men så länge det är hemodlat får det gå an. Då råkar jag ju inte ut för mindre nogräknade typer som profiterar på den ekologiska marknaden.

Till skillnad från förra året då det ösregnade mest hela tiden var det igår en fantastisk sensommardag i Getinge. I och med att Madeleine fortfarande är skadad, så passade  jag på att köra motionstävlingen samtidigt som min dotter körde en knattetriathlon.

Min kropp var lite trög efter veckans lättare förkylning och träningsuppehåll. Simningen 400 m i bassäng gick väl ok. Jag lade mig efter Anders som hade en snabb första 100:ring, men sen gick det långsammare. Jag passade på att spara lite kraft, men simmade faktiskt förbi de sista 400 m, för att skapa lite försprång till cyklingen. Motionstävling i all ära men inte beövs det våtdräkt när bassängtemperaturen var 27 grader, ändå var det några som hade det. Pinsamt!

Cyklingen gick riktigt bra, faktiskt så bra att jag cyklade ifrån de övriga och hade snabbaste cykelsplit. Kanske fick jag ut mer kraft under cyklingen mot vad jag brukar få för löpningen var otroligt tung, men jag höll ändå det avstånd jag skapat på cyklingen. Långt ifrån toppresterande, men det var kul att komma först i mål.

På hemvägen valde vi att åka ut till havet, barnen badade faktiskt en liten stund trots att det var långt ifrån varmt i vattnet. 

Det slår mig när jag efter Stockholmstävlingen åker på en lättare förkylning att jag sällan eller aldrig behövt avstå någon tävling på grund av att jag varit sjuk. Kanske är det minnet som sviktar, men åtminstone alla större och viktigare lopp har jag varit med på och nu pratar vi en lång tävlingskarriär med massor av mästerskapstävlingar, cuptävlingar och klassikerlopp. Nu har jag ju få sjukdagar på ett år, vilket tyder på att kroppen är i god balans. Det har säkert med bra kost och bra träningsplanering att göra, men jag tror också att det finns en mental aspekt. En del upplever jag missar fler stora tävlingar än andra. Här tror jag den mentala apekten kan påverka. Kan det vara så att de inte pallar den press det innebär att tävla? Få svart på vitt hur bra eller i värsta fall dålig man är, då är det ju tryggare att vara förkyld och på ett legitimt sätt få avstå tävlingen. 

Jag längtar faktiskt till grundträningen, när jag inte behöver ställa samma krav på speed och intensitet. Bara LSD (long slow distance). Arbetschemat för året är lagt, så nu gäller det att hitta möjligheterna. Det är lätt att tycka att det inte kommer att vara lönt att satsa nästa säsong för det finns så lite träningstid, men vad sjutton det är ju 24 timmar om dygnet. Det handlar om motivation och attityd, förra grundsäsongens mörkercykling under helgerna fungerade ju utmärkt. Det gäller att använda och njuta av den tid som givits dig. Det är inte säkert att du får 96 år som min mormor, som nyligen gick bort.    

En del yrvakna?! Stockoholmare höjde kanske något på ögonbrynen, då staden intagits av triathleter. Dessa trotsade rödljus, refuger, gatsten och järnvägsspår i höga hastigheter i jakt på sekunder att ha tillgodo under löpmomentet på gärdet. Ja, jag var en av dem, dock i vanlig ordning inte den som var snabbast runt de centrala delarna som gamla stan, kungsträdgården, slottet m m.

Simningen gick bra, trots att jag inte fått till någon vidare längd på simpassen den senaste månaden. Jag lyckades skaka av mig både Christian Kirchberger och Martin Flinta som annars brukar ligga i mitt kölvatten. Tredje masterman ur vattnet var jag efter Fredrik Haglund och en annan för mig okänd triathlet, vilket är klart godkänt. I sviterna av denna simning har jag faktiskt träningsvärk i axlarna idag.

Dessa två plus ytterligare en drös triathleter cyklade om på den kurviga och knixiga, men också fantastiskt vackra cykelbanan. Jag hade gärna njutit mer av de Stockholmska vyerna, men det var ack så bråttom och riskabelt att lyfta blicken från vägen framför mig.

Jag slet ganska ont under cyklingen med att försöka hålla uppe farten, vilket gjorde att övergången till löpningen blev tyngre än vanligt. Benen repade sig något och i takt med att jag tog in på de framförvarande, växte jaktambitionen. Martin Flintas försprång kunde hämtas in redan under första varvet av två. Oturligtvis hade han haft magproblem dagarna innan tävlingen och kunde inte göra sig själv rättvisa och bröt senare. Detta innebar att bronset i Master 35 i princip var i hamn. Tyvärr fick jag ingen indikation på hur tiden låg till, då hade jag kunnat pressa lite extra för att komma under 2.10, nu vart det istället två sekunder över.

Tredjeplatsen gav också ytterligare poäng i mastercupen, som jag i och för sig hade vunnit även om jag inte kommit till start i Stockholm. För denna vinst förärades jag med en liten glasstatyett, vilket med all rätt föranledde en triathlonkollega att fråga om den var värd allt resande och tävlande. Själva slasstatyetten är det ju knappast, men jag har ju i och med mina fem pallplatser på cuptävlingarna fått en massa andra grejor, samt rese- och tävlingsupplevelser som är svåra att värdera. Nu blir det kanske bara en triathlontävling i Getinge till, innan det obönhörligen är dags att gå in i en niomånaders träningsperiod innan det är dags för nästa säsong.

Nu vet jag hur det är därav det borttagna frågetecknet i rubriken. Det är kul och ger som jag anat på mina testträningar ett enormt pulspåslag, vilket visade sig passa mig utmärkt. Dock höll det på att bli stopp redan i Alingsås, då bilen stannade och vägrade starta igen. Tur i oturen var det utanför min mammas arbete. Efter ett litet rådslag fick vi låna hennes bil och hon tog istället en buss hem. Det var tack vare denna moderliga hjälpsamhet, som hela detta äventyr kunde genomföras.

Med en så rutinerad kille som Ted Ås som arrangör kunde det inte bli annat än en välfungerande och rafflande tävling. Simningen var en ganska enkel historia rakt ut längs med linan, runt bojen och tillbaka igen. En kort löpning upp från vattnet till växlingen till den riktiga löpningen med skor. Ted hade precis som han beskrev innan start utnyttjat varenda tänkbar meter vid Hällsnäscentrat, vilket innebar en otroligt snirklande bana, som vid första anblick såg ut som ett planlöst gytter av plastband/konor och flaggor, men vid en första testrunda visade sig väldigt logisk. Nu räckte inte områdets alla små grusvägskrokar till mer än 750m, så två varv skulle springas/löpmoment. 10 vändpunkter och ett otal 90 graders kurvor alltsom allt skulle komma att ge en helt annan löpning än vad vi triathleter vanligtvis är vana vid.

Det som oroade först var ihoppet från bryggan ner i väldigt grunt vatten, men det ändrades så att vi tog samma väg i vattnet som ur det. Simningen skulle ske utan våtdräkt, men det förhindrade inte mig från att värma upp med våtdräkt två rundor runt bojen. Det kändes helt ok, mindre ok var det att utan våtdräkt ställa upp sig för start i det kylslagna vattnet. En stark känsla av ångest sköljde över mig strax innan startsignalen ljöd, eller ja jag hörde den inte så där överdrivet bra, så jag kom lite efter i starten. Det fanns ju heller inte så många metrar att reparera den missen på eftersom simningen bara var dryga 100m.

 Däremot fick jag till ett snabbt på mig skorna och kunde ta upp jakten på de framförvarande Johan Lundin, Martin Flinta och Torbjörn Wollfram. Torbjörn sprang jag om ganska tidigt och höll någorlunda jämna steg med Johan och Martin den första löpningen. Under resten av loppet utökar dock Johan försprånget till mig och Martin som kom att ha en tät kamp om andra platsen. Efter andra simningen gjorde jag en snabb skopåtagning igen, vilket gav mig ett försprång som Martin precis hämtade in innan nästa simning. Jag valde att lägga mig bakom Martin för att spara kraft inför den sista löpningen, men tyvärr räckte inte krafterna riktigt, för när väl Martin fått på sig skorna jagade han ganska snabbt ikapp den tid han återigen tappade i skopåtagningen. Tredjeplatsen var dock under full kontroll när det nästan blev två minuter ner till Torbjörn på fjärde plats.

http://www.tedas.se/

Det ihärdiga regnandet gjorde att det kändes alldeles förträffligt att den grillbuffé som ingick serverades under tak. Och vilken grillbuffé det dukades upp, fantastiskt gott. När sedan priserna var utdelade väntade en hemresa i fortsatt ösregn.

Ja, vad ska man tro om det. Imorgon ska jag i alla fall tävla i denna annorlunda tävlingsform som innebär en kombination av simning och löpning. 150 m sim följt av 1,5 km löpning i tre varv. Det jag vet är att det blir en kylslagen simning för våtdräkt är inte tillåten och att det blir en sjuhelsikes puls.

Jag vill ju inte komma oförberedd, så jag har testat två träningspass denna lömska konditionskombination först armpump på simningen, sedan benpump på löpningen och igen och igen. När kroppen hämtat sig från den första köldchocken efter en stunds löpning är det dags för en ny köldchock i vattnet.

Det ska bli kul att se vad för startfält arrangerande Ted Ås lyckats få ihop. Efter de senaste veckornas ihärdiga regnande lär de hugade spekulanterna decimerats. Hur som helst blir det ett bra race inför stundande SM på olympisk distans i Stockholm.

Jag är nyfiken av mig och vill gärna veta saker, tyvärr finns det frågor jag aldrig kommer att få svar på? Sportintresserad som jag är följer jag OS, snacka om att det blir mycket att grubbla över. Utan inbördes ordning: 

Vad hade t ex hänt om Lisa Nordén kommit med i den stora klunga som bildades under damtriathleternas cykling, som senare gjorde upp om medaljerna på OS?

Vad hade hänt om Karolina Klüft valt att köra sjukampen i OS istället för att dubblera i längd och tresteg? Kommer hon att ångra sig efteråt om hon missar även i längdhoppet?

Vad hade hänt om inte Susanna Kallur vurpat på första häcken i semifinalen?

Hur snabbt hade Stefan Nystrand simmat om han rakat av sig skägget?

Hur hade det gått för Therese Alshammar om inte simdräkten pajat precis innan start?

Hade Ara Abrahamian vunnit OS-finalen om han inte blivit bortdömd i semifinalen?

Hur hade det gått för Linus Thörnblad om ribban hade legat kvar i höjdkvalet?

Hade Lassi Karonen kunnat ta medalj om han inte blivit febersjuk?

Det är förstås alltid en massa om som går att grubbla på i all evighet. Sedan finns det ju vissa saker är så självklara att det inte är lönt att fundera kring om scenarier Izinbajeva i stavhopp, Bekele på 10 000 m och Vlaciz i höjd.

Jag hade faktiskt tänkt blogga om brottningssporten i OS innan palavret fullständigt bröt ut efter Aras semifinalmatch. Det ska sägas att jag inte har full koll, men jag såg hans första match tidigt i morse när jag var uppe för att titta på 100 m fritt finalen.

Det är en sak att se en brottningsmatch när en faktiskt är bättre och brottar ner den andre, men när båda är lika duktiga. Hur blir det då? Ja det blir inga poäng till någon och någon måste ju vinna för att tävlingen ska kunna fortgå. Jo det lottas om partärrunderläge i vilket man kan få poäng och blir det lika många poäng så handlar det om i vilken ordning de tar poängen. Så trodde jag det var tills semifinalmatchen, då det visade sig att domaren kan dela ut varningar som också ger brottarna poäng. Varningarna visade sig kan utdelas hur godtyckligt som helst, eller ja det verkar vara uppgjort på förhand. Förmodligen var det som föranledde en av domarfunktionärerna att hånskratta åt Aras och de andra svenskarnas naiva tro att det skulle vara rättvist i brottningsvärlden.

Jag har svårt för orättvisor inom sport. Speciellt svårt kan det bli när domare är de som avgör utgången t ex dressyrridning, simhopp, gymnastik m m, men det kan ju lika gärna vara brottning, boxning, fotboll, vattenpolo. Jag gillar bättre individuell idrott mycket för att det handlar om längst högst eller snabbast utan någon form av tveksamhet. 

Det kan ju tyckas vara svårt för mig att vara idrottslärare och inte gilla att döma i lekar och matcher i skolan, men där går det alltid att säga vi spelar för att det är kul. Min filosofi är att eleverna fostras i ett samspel som i princip alltid fungerar bra, när de själva får bedöma och om nödvändigt räkna mål. De lär sig ganska snabbt att fuskar vi, så fuskar de andra och då försvinner glädjen. I det läget hade det förstås varit bra att ha en domare att skylla på, men när han abdikerat raseras spelet. En samling senare fungerar spelet igen, men det är bara för att i skolan kan man spela mest för att det är skoj. I OS har det så oändligt mycket större betydelse både vad gäller ära och ekonomi. Det finns en anledning till att fuska och vara oschysst, tråkigt att det blivit så. Om jag inte läst helt fel i historieböckerna var det till slut detta fuskande som gjorde att de antika olympiska spelen lades ner.

Under spelen var det väl heller inte tillåtet att kriga, så som Ryssland och Georgien gör nu. Det var under fredliga former som Olympiska spel genomfördes.