Det slår mig när jag efter Stockholmstävlingen åker på en lättare förkylning att jag sällan eller aldrig behövt avstå någon tävling på grund av att jag varit sjuk. Kanske är det minnet som sviktar, men åtminstone alla större och viktigare lopp har jag varit med på och nu pratar vi en lång tävlingskarriär med massor av mästerskapstävlingar, cuptävlingar och klassikerlopp. Nu har jag ju få sjukdagar på ett år, vilket tyder på att kroppen är i god balans. Det har säkert med bra kost och bra träningsplanering att göra, men jag tror också att det finns en mental aspekt. En del upplever jag missar fler stora tävlingar än andra. Här tror jag den mentala apekten kan påverka. Kan det vara så att de inte pallar den press det innebär att tävla? Få svart på vitt hur bra eller i värsta fall dålig man är, då är det ju tryggare att vara förkyld och på ett legitimt sätt få avstå tävlingen. 

Jag längtar faktiskt till grundträningen, när jag inte behöver ställa samma krav på speed och intensitet. Bara LSD (long slow distance). Arbetschemat för året är lagt, så nu gäller det att hitta möjligheterna. Det är lätt att tycka att det inte kommer att vara lönt att satsa nästa säsong för det finns så lite träningstid, men vad sjutton det är ju 24 timmar om dygnet. Det handlar om motivation och attityd, förra grundsäsongens mörkercykling under helgerna fungerade ju utmärkt. Det gäller att använda och njuta av den tid som givits dig. Det är inte säkert att du får 96 år som min mormor, som nyligen gick bort.