Då var det dags att tävla igen, min mest lokala tävling Horla triathlon. Det har blivit ett antal starter, första loppet i tävlingens begynnelse 1996 närmare bestämt. En välorganiserad motionstävling i grunden, men som varje år lockat svenska elittriathleter. Banan är lokalt anpassad: Simning dryga 400m från en badplats till en annan, cykling ut 3 km till en korsning sedan runt ett varv på 21 km och tillbaka samma väg, löpningen även den en rundslinga som är nästan 8 km. Långt ifrån den standardisering av distanslängder som triathlonsverige hamnat i. Horla triathlon har hållt fast vid det lokala och motionsloppsprägeln i alla år och gör det ändå med kvalitet värdigt vilken cuptävling som hellst.   

Hur det går i morgon återstår att se, men det känns som om formen sviktat det senaste, många viktiga pass och struktur har tappats bort i all ledighet. Ett fartpass runt Horlabanans cykelsträckning visade på 47,15 tidigt på morgonen och med nylagt oljegrus på en del av sträckningen, skrämmer inte slag på motståndarna direkt. Ett löptest på Nolhaga berg visade inte heller någon bländande hastighet jämfört med tidigare rundor. Snarare faschineras jag över hur fort jag har sprungit i tidiga år, då varvet gått på 8,40 med anteckningen tungt efter. Nu pressade jag mig precis under 9 minuter, med tapp på samtliga delnoteringar längs banan. Det blir till att bita ihop i morgon för att matcha föregående två års tider på 1.23.53 och 1.23.54, men jag har ju kört extremt jämnt med tidigare tävlingsresultat så här långt så ...

om inte annat så ger det tändvätska till SM i Stockholm.