Den senaste tiden har jag hunnit med extremt mycket, eftersom jag utnyttjat tiden väl. Som Benjamin Franklin uttryckt frågan: "Älskar du livet? Förslösa då inte tiden, för det är den som livet består av."  Jag älskar livet och använder tiden väl, men att kunna återge allt i bloggen det blir tyvärr lite som när vi var i Uddevalla. Vi hittade en Better bodies butik med massor av kläder som såldes till 50 och 70% av ordinarie pris. Rena guldgruvan, men det blev liksom för mycket att köpa allt och för svårt att välja något plagg, så vi gick kom till slut ur affären utan att ha köpt något. Fram i höst kan det säkert poppa upp anekdoter från i sommar.

Riktigt så dramatiskt blev det väl inte men Madeleine fick ge upp sin cykling till Särestad och det släktkalas vi skulle närvara vid. Hon kom en av de sju milen innan hon blev tvungen att vända hem med knäsmärtor. Det innebar att jag kunde cykla både dit och hem, sju plus sju mil och det var ju inte fy skam, även om det blev på Madeleines bekostnad.

Jag har den senaste tiden jobbat med att få upp kadensen när jag cyklar. Det har gått över förväntan, nu gäller det bara att bibehålla känslan även under tävlingar. Det enda nu är att benen tar en del stryk eftersom jag inte får till högre kadens utan ett visst tryck på pedalerna, snittfarten under de 7+7 milen blev 34,5 km/h. Väl hemma efter de sista sju milen hade jag cyklat ifrån familjen, som valde att bada lite längre än mig vid Genneviksbadet, där jag passade på att blaska av mig lite. Jag hade ingen nyckel så jag kunde komma in, två tomma vattenflaskor påtaglig vätskeförlust och låg blodsockernivå och tillika lågt tankeförmåga. Jag kom efter en stunds funderande på att jag kunde cykla till ett närbeläget skogshallonsnår, det gjorde gott både för kropp och själ, för sedan kom jag på att jag kunde åka till Preemmacken ytterligare 400 m bort och fylla på vattenflaskorna. Såpass klartänkt hade jag ju förstås varit i sinnenas fulla bruk, men nu var de påtagligt påverkade. Ett närande kvällsmål senare blev det tidig läggning av både barn och mig själv, redan innan 21.

Sömnen är otroligt betydelsefull för återhämtningen och den har jag ruckat på två nätter innan. Ena natten fiskade jag och min bror gös, ett jätteprojekt skulle det visa sig då båten tog in vatten i ett mellanskrov och inte alls gick så fort som tänkt, när vi skulle hem. Det tog sedan över en halvtimme att få upp båten på land, då allt vatten båten tagit in behövde rinna ut genom ett litet hål. Så det blev mycket jobb för de två sjuhektos gösarna som vi fick och ett sänggående kring fyra på morgonen, när det börjat ljusna igen, knepig känsla. Nu är jag och min bror rutinerade fiskare med, många stora fiskar på våra meritlistor, så det blir sällan någon liknande uppståndelse som i båten på klippet "http://mittklipp.aftonbladet.se/app/player/large_player.swf?ID=21824&w=374&h=281&auto=no"

Natten därpå sov vi över i vår sommarstuga, vilket jag utnyttjade för lite morgonfiske (0500). Då behagade inte fiskarna nappa alls så jag högg upp en massa ved iställlet och fyllde vedboden med fin björkved som ska få värma oss betydligt svalare höstdagar. Då jag hoppas kunna åka till stugan utan att behöva arbeta frenetiskt med renoverandet. Det enda som kvarstår nu är att förankra den nya trätrappan upp till altanen.

Nej, jag har inte dött av, men det var det väl ingen som trodde heller. Det finns däremot åtminstone en tjej med långt gången anorexi som bloggar, som det däremot skulle vara mer troligt om bloggandet upphör.

Jag är inne i en extremt hektisk del av semestern nu. Det är nästan, men bara nästan, så att jag längtar till att börja jobba igen. Jag har under veckan förstås hunnit med en massa bra träning bl a två varv runt Gerdsken i hög fart 19.10 och 18.30 vilket gav 37.40, några rundor på Horla triathlons cykelbana och simmat fler pass i Gerdsken.

Igår vart det en dryg 3 timmars MTB-runda med Madeleine, när barnen lekte med ett annat syskonpar. En fin tur upp i Risveden, dit många av mina vinterpass gick under tidiga morgontimmar. Nu stod skogen i full grönska i bjärt kontrast mot det mörka livlösa grå vyerna från i vintras, vilket gav mer kraft till benen, som var oförskämt pigga hela turen. Vi hittade även lite kantareller som blev till en fin omelett på kvällen.

Jag har fått till ett par hallonplockningspass, gosse vad skogshallon det finns i år. Lite knavlande är det att få dem från busken in i frysen, men det är det verkligen värt.

Två årliga sommaraktiviteter har blivit av.

Gäddfiskesafarit med min barndomskompis Morgan. I vår ungdom fiskade vi mycket i sjön Lången där jag har en sommarstuga, nu upprätthåller vi minnena från den tiden genom att fiska igenom sjöns alla bästa gäddställen en gång per år. Vi vet ju ganska väl var gäddorna står så när vädret är bra vilket det var i år, brukar det bli många. I år var det Morgan som "vann" med 10 mot 5.

Kajakpaddlingen med Madeleine. I år slog vi på stort eftersom vi varit förlovade i 10 år, så vi bodde på hotell i Uddevalla och utgick därifrån med hyrda kajaker från friluftsfrämjandet. Dessa transporterades på biltaket ett par mil för iläggning vid Norra munkeby och en paddeltur runt Bassholmen och Flatön. En fantastiskt fin tur, mycket god mat på kvällen, löppass innan hotellfrukosten underbart!

Jag jobbar annars frenetiskt med att bli klar med renoveringen av sommarstugan, nu återstår "bara" tapetsering av sovalkoven, för att möjliggöra en övernattning med familjen någon gång i veckan som inleds idag.

Nu väntar en dag i 110 km/h, med simning, hallonplockning, tapetsering på sommarstugan + en massa andra saker som också pockar på min tid och uppmärksamhet.

Så trogna läsare hav förtröstan det blir mer bloggande.

Jag gick upp igår också för att simma i sjön, men jag kom liksom av mig. Jag kände inte för något kaffe och drack inget. Jag fick förmodligen inte igång kroppen därför, eller så var det allt annat som skulle hinnas eller hunnits med denna helg, som pockade på min energi och uppmärksamhet. Plockning av hallon, flyttning av möbler, röjning av gräs och sly, slängning av skräp på tippen, renovering av sommarstugan m m. Det kan ju förstås också ha varit de tre timmarna träning från dagen innan som inte var helt återhämtade. Kaffe kan ju inte vara lösningen på alla problem.

Det är alltid lätt att hitta orsaker att skylla på när man inte lyckas med det man tänkt sig. Hur som helst har jag fått i mig två koppar och ska ta konsekvensen av den uteblivna simningen igår och simma idag istället.   

Ja, frågan är vem som hade det jobbigast idag, jag eller Madeleine.Bedöm själv. Vi var båda två var ute i runt tre timmar. Madeleine startade från Antens tågstation och sprang sedan längs sjön förbi Långared och Loo innan hon nådde Gräfsnäs för rast och bad med barnen i familjen som hade åkt museijärnvägen med mormor och morfar. Resan runt Anten fortsatte sedan förbi kvarnabo innan varvet var fullbordat vid Anten igen.

Jag startade lite tidigare än Madeleine på Finnvikens strand för att hinna fram någorlunda samtidigt. Min väg gick tvärs över sjön se bilden ovan, simmandes alltså med min pappa som roddare i den följebåt som fraktade mat och sportdryck samt den cykel som jag tog mig till finnviken på. Cykeln behövde jag ju sträckan från Gräfsnäs till Anten där bilen som Madeleine åkt med fanns och som vi skulle göra gemensam hemfärd med efter dagens bravader.

Jag anlände till start perfekt i tid, vinden var perfekt (medvind), värmen i luften perfekt, temperaturen i vattnet perfekt, men följebåten saknades. Det ska sägas om min far att han inte brukar vara sen och det faktum att han inte var där eller syntes ute på sjön gjorde mig orolig. Slog en signal på hans mobil, men som ni säkert förstått som läsare av helvetesroddinlägget, så hade han inte på mobilen. I mitt huvud började dock andra tankar snurra om att det hänt honom något, så jag cyklade iväg längs sjön för att kolla hemma hos honom. Tack och lov uppenbarade sig dock den lilla ekan långt ute på sjön när jag cyklat en bit, så att förberedelserna innan simstarten kunde fortgå. 25 min senare än tänkt bar det iväg, bra tryck var det i armarna hela vägen även om de förstås mattades. Bryggan 10 km bort i Gräfsnäsviken nåddes 2 timmar och 50 min senare, efter några närande stopp, hängande i båten. Förra gången simningen begav sig tog den 3 timmar och 20 min, då med lätt motvind och i avsaknad av sportdryck och mat. Kroppen känns förvånansvärt fräsch så här i efterhand. Det enda som egentligen vittnar om denna simbedrift är de skavmärken jag har från våtdräkten runt halsen. Väl iland fick jag svara på de klassiska frågorna. Hur orkar du? Var det inte jobbigt? Det svåra är att övertyga de frågande om att jag orkar för jag tränat mycket och nej det är inte jobbigare än att du går en rask långpromenad. Mer ansträngd har jag inte varit och inte Madeleine heller. En massa energi har vi ju förstås gjort åt, men det rådde vi bot på genom att smaska i oss en kebabrulle var + en annan massa nyttigare mat, så vi är fitt for fight i morgon igen.  

Igår efter att ha cyklat mitt morgonpass hade familjen planerat att hälsa på min far som bor vid sjön Anten. Detta besök skulle förhoppningsvis även kryddas med en klassisk Antensimning, som Madeleine skulle stå för. Jag skulle ro följebåten för att kunna ingripa om något skulle hända, barnen och deras farfar tog i år bilen, eftersom simningen (ca 4 km) lätt blir långtråkig. Vädret verkade lovande men lite regnmoln drog fram under eftermiddagen och med dem blåste vinden upp.

Det var dock inte värre än att Madeleine krängde på sig våtdräkten och jag satte mig tillrätta i båten, utrustad med ett par feshliga åror och en inte alltför pålitlig motor. Nu hade ju min pappa provkört den precis innan vi stack iväg, så den borde fungera. De första 200 m gick fint, eftersom en vass skyddade från vind och vågor. När denna vass passerades fick vi verkligen känna på vind och vågor. Madeleine hade ju en ganska låg position i vattnet, men mig i den lilla ekan fick vinden obarmhärtigt tag i. Jag insåg redan då att det här skulle bli en helvetes roddtur över sjön. Jag känner till Madeleines envishet och visste att hon inte gärna skulle ge sig, så det var bara att bita ihop och det hårt. Jag kunde inte hejda några okvädningsord som skreks åt Madeleine, när jag trots maximal press på årorna inte kom mer än tio meter/minut. När 35 minuter gått kastade jag in, inte i handduken, då hade nämligen ovädersmoln med befarad åka tornat upp sig. Det var ett av få giltiga skäl till att avbryta simningen, upp med Madeleine i båten, snabbt igång med motorn för att inte tappa så många värdefulla metrar mot målet. Men inte startar motorn inte, efter 25 ryck och 100 tappade meter, snabb mobilkontakt med fadern hade ju varit önskvärd i det läget, men i vanlig ordning hade han inte på telefonen. Vad göra??? Vi får fortsätta, i med Madeleine igen stenhårt fightande för att återta de förlorade metrarna. Ovädret skingras tack och lov utan blixt och dunder, så faran är i alla fall över då vi fortsätter mot slutmålet. Vinden avtar mer och mer ju närmare slutmålet vi kommer och i Gräfsnäsviken är det helt lugnt. Det är en otroligt skön känsla att kunna glida på varje årtag, i år tog simningen och rodden 1 tim och 30 min för Madeleine och mig, varav den större delen av tiden i hård vind och höga vågor.

Jag hinner meta upp några abborrar, mörtar och ett par småbraxnar, innan det är dags för fika. Sedan är det dags för återfärden och den är ju tänkt ska ske med motor, så nya försök görs att rycka igång den och nu startar den efter 25 ryck, kanon jag sätter iväg över sjön med motorn. Tyvärr hostar den till och stannar efter 250m, 25 ryck senare går den 300m, så håller jag på halvvägs. Innan motorn finner det för gott att lägga av helt. Dags att få tillbaka alla tillkämpade metrar i motvind tänker jag, men tyvärr blir det inte så lätt som jag hoppats.  Vinden pressar hela tiden på båtens bredsida, medan jag med full kraft försöker vrida så att vinden kommer rakt mot aktern, innebär ett jämmerligt pressande med högerarmen. Till slut når jag ändå tillbaka till båtplatsen helt utmattad, den tänkta återhämtningsdagen hade förbytts i en massiv överdos av äkta roddträning, som sannolikt resulterar i träningsvärk i armar och rygg ett par dagar framöver.   

I Säter hade jag kul under cykelmomentet. Det hade jag verkligen inte i Örserum, så tidigt i morse begav jag mig ut för att finna cykelglädjen igen. Det blev en tur utan prestige d v s en snittfart under 30 km/h och istället hann jag se mer längs vägarna. Det blev nästan 3 mil kortare jämfört med cykelpasset i onsdags, ändå cyklade jag nästan lika länge. Det var befriande skönt att cykla idag utan att bry sig om hastighetsmätaren, som jag tyvärr alltför ofta låter vara en måttstock på om passet blev bra eller inte.

Hoppas du kan ta dig tid att läsa en stund. Gårdagen gav massor av tankar och upplevelser. Ett axplock från innehållet:

* Tung och trött på tävlingen.

* Bästa pizzabagaren kan inte lyckas med dåliga råvaror.

* Godis istället för det kroppen egentligen behövde.

 Det är lite kul att åka till tävlingen, för du ser alltid kul saker längs vägen precis som när man cyklar. Nu var det en skapligt lång resa till Örserums triathlontävling, så det fanns goda möjligheter att hinna se saker. Det mest fashinerande såg vi en bra bit innan Jönköping på riksväg 40. Klockan var väl åtta på morgonen, då vi ser blinkande polisljus, längre bort på en raksträcka. Vi saktar ner och när vi passerar polisbilen ser vi att de står och pratar med en man med turban och indiska kläder som håller två åsnor med packväskor på. Han hade säkert en väldigt god anledning att vara ute med sina två packåsnor på riksväg 40, som är en ganska stor väg, men vi förstod den inte. Varifrån hade han kommit och vart var han på väg? Det var ju som sagt en bra bit både från Ulricehamn och Jönköping. Det skulle senare visa sig att han var på väg till Jönköping för vi hade förmånen att se denna lustiga procession en gång till inne i Jönköping, när vi skulle äta efter tävlingen vid ca 1700.

Väl i Örserum blir vi dirigerade längst bort i en kohage för parkering, något som skulle visa sig ödestigert för vår dotter. Nog för att det har stramats upp hårt med efteranmälningar i tävlings och masterklasser, men när vi skulle efteranmäla vår dotter, vilket skulle gå bra utan extra kostnad, är de nitiska. Det har gått fem minuter över tiden för att efteranmäla till hennes klass, eller F-11 klassen som trots allt är mest rätt för vår åttaåring. Här är det inget snack om att vara schyst för att ge positiva tävlingsupplevelser, som ger framtida triathleter. Hon får köra i F 12-13 och istället simma 200m rakt ut i sjön runt en boj, istället de 100 m för runt bryggan som ligger vid badstranden. Det är lite med hjärtat i halsgropen som vi står på land och ser henne simma ut till bojen och tillbaka. Hon klarar det tack och lov, följebåtarna låg på tok för långt ifrån för att hinna ingripa om det skulle bli nödvändigt, men är påtagligt kraftlös i de andra momenten, cykling 5 km och löpning 1 km. Hon blev förstås väldigt sist, men som goda pedagoger vi är lyckas vi lyfta fram att hon var faktiskt var snabbare än de andra i bytena. Vi får hoppas att hon vill köra igen, trots denna onödiga prövning Örserumsarrangörerna utsatte henne för.

Redan tidigare i veckan har jag känt att gnistan och längtan att tävla inte vuxit fram som den brukar göra, men är man anmäld så är man och det kan ju vända. Det brukar det sällan göra och inte ens på startlinjen innan simningen tände det till. Nu gick simningen hyggligt bra ändå, trots en 30 m springstart ut i vattnet, som alltid är lite vansklig, kom jag iväg bra och fick en fin resa bakom ledarkajaken. Jag lyckades däremot inte skaka av mig Christian Kirchberger, som förmodligen hade en än bättre resa precis bakom mig, då det alltid är lättare att ligga bakom någon oavsett gren. Cyklingen gick bra de första fem kilometerarna, där jag pressade på bra i de stigningar som inledde banan. Tyvärr tog alla dessa stigningar musten ur benen, vilket gjorde att jag tappade drivet fullständigt. Hur som helst så tar fyra mil slut förr eller senare och idag kändes det verkligen senare. Jag tappade många placeringar totalt under cyklingen, då många masters cyklade riktigt bra även jämfört med senioreliten. I min klass var jag nere på en tredjeplats, men kände mig ganska trygg med att kunna springa om tvåan. Den riktiga tändningen saknades forfarande, så löpningen handlade mer om att bibehålla andraplatsen som jag övertog redan på första varvet än att jaga framåt. Blev även tvungen att ta en kissepaus, något jag aldrig tidgare behövt göra på en olympisk distans och det har jag kört många tidigare. Jag lyckades hålla andraplatsen in i mål, men var duktigt distanserad av mina kombattanter i masterklassen, som jag annars brukar pressa hårdare.

http://www.svensktriathlon.org/t4i.aspx?p=107524

Den tanke jag har haft om att försöka förbättra mig en nivå, kändes avlägsen idag och jag behöver göra en större rannsakning av träning, kost och annat för att bli klok över nuläget och hitta vidare i säsongen, som sannolikt består i två tävlingar till Horla triathlon och Stockholm triathlon. Fina tillfällen att testa förmågan, men också att träffa andra duktiga triathleter, som pratar samma språk och få nya idéer från. Det blir ibland lite ensamt att alltid träna själv och bolla träningsidéer med sig själv.

Tyvärr har tanken börjat smyga sig på att jag inte kan bli så mycket bättre. Jag tycker jag är nere i ganska små detaljer nu, men det är ju faktiskt så att inte ens den bästa pizzabagare kan få till bra resultat om han inte har bra råvaror. En del utvecklas så mycket från säsong till säsong och kapar flera minuter på sina splittider och sluttider att jag nästan blir avundsjuk, men har de bättre genetiska förutsättningar så ok.

Min sambo Madeleine tog ett sådant stort kliv framåt på tävlingen, vilket gladde mig mycket, äntligen betalar sig alla de morronpass hon suttit i vårt inneförråd och cyklat.

På väg hem blev det matstopp i Jönköping, där Mcdonalds besöktes och godisstopp i Borås. Det var väl knappast det kroppen egentligen behövde, men energi och vätskeåtgång är dramatiskt högt under en triathlontävling, så jag ser det som en rättighet att äta lite slarvigt när jag tävlat.