Ja, frågan är vem som hade det jobbigast idag, jag eller Madeleine.Bedöm själv. Vi var båda två var ute i runt tre timmar. Madeleine startade från Antens tågstation och sprang sedan längs sjön förbi Långared och Loo innan hon nådde Gräfsnäs för rast och bad med barnen i familjen som hade åkt museijärnvägen med mormor och morfar. Resan runt Anten fortsatte sedan förbi kvarnabo innan varvet var fullbordat vid Anten igen.

Jag startade lite tidigare än Madeleine på Finnvikens strand för att hinna fram någorlunda samtidigt. Min väg gick tvärs över sjön se bilden ovan, simmandes alltså med min pappa som roddare i den följebåt som fraktade mat och sportdryck samt den cykel som jag tog mig till finnviken på. Cykeln behövde jag ju sträckan från Gräfsnäs till Anten där bilen som Madeleine åkt med fanns och som vi skulle göra gemensam hemfärd med efter dagens bravader.

Jag anlände till start perfekt i tid, vinden var perfekt (medvind), värmen i luften perfekt, temperaturen i vattnet perfekt, men följebåten saknades. Det ska sägas om min far att han inte brukar vara sen och det faktum att han inte var där eller syntes ute på sjön gjorde mig orolig. Slog en signal på hans mobil, men som ni säkert förstått som läsare av helvetesroddinlägget, så hade han inte på mobilen. I mitt huvud började dock andra tankar snurra om att det hänt honom något, så jag cyklade iväg längs sjön för att kolla hemma hos honom. Tack och lov uppenbarade sig dock den lilla ekan långt ute på sjön när jag cyklat en bit, så att förberedelserna innan simstarten kunde fortgå. 25 min senare än tänkt bar det iväg, bra tryck var det i armarna hela vägen även om de förstås mattades. Bryggan 10 km bort i Gräfsnäsviken nåddes 2 timmar och 50 min senare, efter några närande stopp, hängande i båten. Förra gången simningen begav sig tog den 3 timmar och 20 min, då med lätt motvind och i avsaknad av sportdryck och mat. Kroppen känns förvånansvärt fräsch så här i efterhand. Det enda som egentligen vittnar om denna simbedrift är de skavmärken jag har från våtdräkten runt halsen. Väl iland fick jag svara på de klassiska frågorna. Hur orkar du? Var det inte jobbigt? Det svåra är att övertyga de frågande om att jag orkar för jag tränat mycket och nej det är inte jobbigare än att du går en rask långpromenad. Mer ansträngd har jag inte varit och inte Madeleine heller. En massa energi har vi ju förstås gjort åt, men det rådde vi bot på genom att smaska i oss en kebabrulle var + en annan massa nyttigare mat, så vi är fitt for fight i morgon igen.