Igår efter att ha cyklat mitt morgonpass hade familjen planerat att hälsa på min far som bor vid sjön Anten. Detta besök skulle förhoppningsvis även kryddas med en klassisk Antensimning, som Madeleine skulle stå för. Jag skulle ro följebåten för att kunna ingripa om något skulle hända, barnen och deras farfar tog i år bilen, eftersom simningen (ca 4 km) lätt blir långtråkig. Vädret verkade lovande men lite regnmoln drog fram under eftermiddagen och med dem blåste vinden upp.

Det var dock inte värre än att Madeleine krängde på sig våtdräkten och jag satte mig tillrätta i båten, utrustad med ett par feshliga åror och en inte alltför pålitlig motor. Nu hade ju min pappa provkört den precis innan vi stack iväg, så den borde fungera. De första 200 m gick fint, eftersom en vass skyddade från vind och vågor. När denna vass passerades fick vi verkligen känna på vind och vågor. Madeleine hade ju en ganska låg position i vattnet, men mig i den lilla ekan fick vinden obarmhärtigt tag i. Jag insåg redan då att det här skulle bli en helvetes roddtur över sjön. Jag känner till Madeleines envishet och visste att hon inte gärna skulle ge sig, så det var bara att bita ihop och det hårt. Jag kunde inte hejda några okvädningsord som skreks åt Madeleine, när jag trots maximal press på årorna inte kom mer än tio meter/minut. När 35 minuter gått kastade jag in, inte i handduken, då hade nämligen ovädersmoln med befarad åka tornat upp sig. Det var ett av få giltiga skäl till att avbryta simningen, upp med Madeleine i båten, snabbt igång med motorn för att inte tappa så många värdefulla metrar mot målet. Men inte startar motorn inte, efter 25 ryck och 100 tappade meter, snabb mobilkontakt med fadern hade ju varit önskvärd i det läget, men i vanlig ordning hade han inte på telefonen. Vad göra??? Vi får fortsätta, i med Madeleine igen stenhårt fightande för att återta de förlorade metrarna. Ovädret skingras tack och lov utan blixt och dunder, så faran är i alla fall över då vi fortsätter mot slutmålet. Vinden avtar mer och mer ju närmare slutmålet vi kommer och i Gräfsnäsviken är det helt lugnt. Det är en otroligt skön känsla att kunna glida på varje årtag, i år tog simningen och rodden 1 tim och 30 min för Madeleine och mig, varav den större delen av tiden i hård vind och höga vågor.

Jag hinner meta upp några abborrar, mörtar och ett par småbraxnar, innan det är dags för fika. Sedan är det dags för återfärden och den är ju tänkt ska ske med motor, så nya försök görs att rycka igång den och nu startar den efter 25 ryck, kanon jag sätter iväg över sjön med motorn. Tyvärr hostar den till och stannar efter 250m, 25 ryck senare går den 300m, så håller jag på halvvägs. Innan motorn finner det för gott att lägga av helt. Dags att få tillbaka alla tillkämpade metrar i motvind tänker jag, men tyvärr blir det inte så lätt som jag hoppats.  Vinden pressar hela tiden på båtens bredsida, medan jag med full kraft försöker vrida så att vinden kommer rakt mot aktern, innebär ett jämmerligt pressande med högerarmen. Till slut når jag ändå tillbaka till båtplatsen helt utmattad, den tänkta återhämtningsdagen hade förbytts i en massiv överdos av äkta roddträning, som sannolikt resulterar i träningsvärk i armar och rygg ett par dagar framöver.