Dags att ge MIO en välförtjänt upprättelse, (se tidigare blogg). När de väl fick öppnat efter påskhelgen, så fick vi hjälp samma dag med att få divandelen på fyra ben. Det fjärde färdigborrade skruvhålet fanns faktiskt, men under skinnet på soffan, så det blev till att snitsa ut en skinnbit innan benet kunde skruvas på plats. Nu är soffan äntligen på plats och sittbar, dessutom. Vårt skraltiga tv-bord kommer att bli utbytt mot ett där skruvarna passar mot skruvhålen, dessutom fick vi som plåster på såren en uppsättning kuddar till soffan.

Läste i en Velotidning om nyheter, lätta cykelprylar t ex sadelstolpar och sadlar i kolfiber som väger kanske några gram mindre . När jag läser om denna ”jakt” på bästa möjliga material, funderar jag på hur noggranna köparna av dessa prylar är med sin egen kropp. Det är ju trots allt kroppen som ska driva fram materialet. Det är ju omvänt liknelsen av den duktige bagaren som kan förädla dåliga råvaror till ett bra slutresultat ändå.( En duktig cyklist kan cykla fort även med dåligt material) Den dålige bagaren/cyklisten kan ändå inte få ett bra resultat trots bästa material. Visst kan du köpa dig till några sekunder snabbare cykeltid, både på det fysiska och mentala planet, men du kommer aldrig ifrån din egen kapacitets brister. Här kan du med största sannolikhet nå dina största framgångar, men det är en tuff konfrontation att våga erkänna sina svagheter och göra jobbet som behöver göras.  Min dåliga cykling har under många triathlonår  inte varit hjälpt av extrema cykelprylar, men med en ökad noggrannhet och utveckling av cykelkapaciteten har materialet börjat få ökad betydelse. Från att ha tappat minuter på jämbördiga triathleter handlar det numera om sekunder och det är nu materialet kommer in i bilden och jag med rätta kan säga att det kostar att ligga på topp.  

Lördagskvällen tillbringades hos våra danska vänner Jeanette och Henrik i Ikast. De har lite samma livsfilosofi som oss, det vill säga att de värdesätter träning och tävlingsupplevelser.  Henrik, som främst är multisportare, bjöd på en fin löprunda runt Ikast med omnejd på ca en timme. Hemvägen gick påpassligt förbi ett bageri, där nybakat bröd inköptes, som tillsammans med gröt och ägg blev en välsmakande frukost. Just nybakat bröd från bageri är en god vana danskarna har på söndagar.  Sammantaget har jag kanske inte tränat så mycket under resan, två löppass ett på en halvtimme och ett på en timme + ett rejält simpass på 6 km och lite korta besök i simbassängen med barnen. Det känns ändå rejält i kroppen, resandet och nya miljöer tar mycket av min energi, som egentligen ska finnas till själva träningen. Nu ser jag fram emot den fortsatta vässningen av formen. Närmast i tid handlar det om att höja tempot under träningspassen, förhoppningsvis få ut cykelracern igen, sannolikt terränglöpnings – DM, ytterligare lite löptävlingar sedan är säsongen igång. Ska under kommande vecka ta kontakt med klubben och göra klart en preliminär tävlingsplan för säsongen.  

Boendet på badhotellet i Danmark gav oss tillträde till äventyrsbadet från 0700-2100. Detta utnyttjade vi till fullo genom tidiga morgonpass och även sena kvällsbad. Nu var det ju inte någon badvakt vid bassängen hela tiden vilket tydligen avskräckte många från att bada. Det gjorde att vi hade hela badet i princip för oss själva stora delar av vårt badande och tränande. Det var inget gigantiskt äventyrsbad, men det kändes ändå extremt lyxigt att vara helt själva där. När sedan badvakten dök upp och rutchkanan startades, upplevde vi det plötsligt väldigt brötigt trots att det inte var fler än 20-25 badande till i anläggningen. För egen del blev det ett rejält simpass på strax över 6000 m. I den arla morgonstunden hade jag som enda sällskap en bassängbottendammsugare, som dessvärre kört slut på krafterna under natten och parkerat på botten mitt i bassängen. Lite morgonsömnig lekte jag med tanken att den lurade på botten som en gammelgädda, som plötsligt kunde vakna till och ge sig ut på jakt efter mig. Visst skulle det kunna bli en komisk uppföljare till Hajen-filmerna. Det dök upp och försvann en och annan ytterligare morgonsimmare under de nästan två timmarna jag var i bassängen, men ingen som störde mitt simmande.      

Nyfiken som jag är läste jag innehållsförteckningen på en påse torkad frukt och hittade svaveldioxid. Det lilla jag kommer ihåg från biologi och kemilektionerna var att svavel luktade förfärligt illa och var gult. Kollade på wikipedia vad det stod skrivet och hittade att Svaveldioxid, SO2, är en hostretande gas. Gasen uppstår vid förbränning av svavelhaltiga ämnen, bland annat fossila bränslen och löses i vatten till svavelsyrlighet. Den största naturliga källan till svaveldioxid är vulkaner. Då gasen kommit ut i atmosfären oxideras den till svaveltrioxid som sedan med vatten bildar svavelsyra, vilket bidrar till försurning.

Svaveldioxid används som konserveringsmedel och har beteckningen E220.
I listan över biverkningar av livsmedelstillsatser kan man läsa att E220 bland annat kan ge synstörningar, svåra allergiska reaktioner, illamående, förändringar i tarmarna med mera.

Med andra ord något jag i allra högsta grad kommer att undvika framöver! Det påminner mig om en sketch med Monte pytongänget, i vilken en kille har doppat en massa insekter i choklad lagt i en fin chokladask. En livsmedelskontrollant anklagar honom för att vara lurendrejare, varvid han vänder på chokladasken och i innehållsförteckningen står det minsann att asken innehåller chokladdoppade myror, gråsuggor m m. Det är alltså upp till kunden att välja att äta eller inte, men visst utgår jag från att det som är i förpackningarna inte innehåller några sådana överaskningar.   

"Torkad frukt är sunt och gott, och ger din kropp bland annat järn och mineraler. Dessvärre är russin, aprikoser, plommon, fikon och annan torkad frukt oftast sprutad med svaveldioxid. Läs innehållsförteckningen på t ex en påse aprikoser nästa gång du handlar, ganska säkert hittar du E220 i innehållsförteckningen. E220 är alltså svaveldioxid." (www.grongava.com)

Läge att titta efter de ekologiska alternativen, nästa gång det ska köpas torkad frukt till gröten.

Idag passade jag på att morgonsimma på allmänhetens badtid. Det blir aldrig riktigt optimalt, eftersom det blir en del kryssande fram och tillbaka i bassängen. En bra sammansatt crawlserie blev det, där jag märkbart kände ett lyft sedan lördagsteknikpasset. Byggde sedan vidare med de teknikövningarna, när morgonsimstrafiken tätnade på banorna. 

Som jag befarade "förstörde" jag morgonsimningen för en del åtminstone av kroppsspråk och blickar att döma. De får stå ut, i vetskap om att jag flyttar ut min simning så fort det blir badvarmt ute. Simklubben har inte plats för pensionerade tävlingssimmare. Det är ju trots allt snart 20 år sedan jag var aktiv i simklubben. 

Jag kan ju passa på att slå ett slag, mest i luften förmodligen men ändå, för att bygga ut simhallsdelen istället för Nolhagahallen, Handbollens högborg. De senaste planerna tyder ju på att den ombyggnaden går före, simhallsutvecklingen. Det är ju så när det handlar om elitidrott, då kan det vaskas fram pengar, men när det gäller folkhälsan är det inte mätbart på samma sätt och betydligt svårare att få fram pengar.

Jag är ganska säker på att många fler hade motionssimmat om det funnits mer plats i bassängen. Nu är motionssimmandet för att hårddra det allt som oftast inklämt på de två mittenbanorna med skrikande och plaskande barn som leker med liv och lust och simklubbssimmarna som i alla fall inte skriker, men kanske plaskar desto mer också det med liv och lust.

Dessutom med en målmedvetenhet om att en dag sätta Stefan Nystrand och Therese Alshammar på plats. 

Att simma är en ultimat motionsform för alla, allt från dessa tävlingssimmare till rejält överviktiga, som i bassängen kan konditionsträna utan att behöva  bära upp sin kropp, med onda knän och ryggar som följd. Den enda nackdelen med att simma är ringarna efter glasögonen, som ger upphov till små mindre käcka påsar under ögonen, vilket föranleder frågan: Sovit dåligt?       

Idag var det premiärbad i sjön och jag kan säga att det kändes långt till premiärsimning för säsongen även med våtdräkt. Det låg ett tunt, icke bärande lager is på sjön, som gjorde badandet lite vanskligt. Isen fick avlägsnas från land med en sopborste så långt det gick, vilket förstås inte blev så långt. Det blev till att göra en armhävning för att få doppat sig efter en stunds hettande bastubad. Hela familjen hejade ivrigt på och ingen ville vara sämre än den andre så alla kylde av sig i det isande sjövattnet med stor framgång, med undantag för en lite förkyld son.

För er som inte provat vinterbad ger det en väldans skön blodgenomströmninng i kroppen. Vi går dit lite småhuttrande och går därifrån med uppknäppta jackor. Det som är mest påfrestande ligger på det mentala planet och det är att doppa sig i sjövattnet, vilket känns så fel när det ligger is på sjön. Men som jag så många gånger skrivit, har du bestämt dig så har du. När väl beslutet är taget, efter en viss tvekan får jag ju erkänna, inne i bastun och satt fart mot sjövattnet, så blir det av.

Samma var det med cyklingen i morse, nu har jag ju lämnat MTB:n på service, samtidigt som det i mitt tycke var lite för mycket minusgrader i morse för att cykla ute. Då fanns det bara ett alternativ kvar. Madeleines spinningcykel, kan ju låta helt ok, men jag kan inte höja sadeln så högt jag vill vilket gör att sittkomforten inte blir den allra bästa. Därför blev det rundtrampsträning, vilket mina höftböjarmuskler starkt emotsätter sig. När jag sedan upptäckte att skivfodralet var kvarlämnat/glömt på Hälsostudion var det nära att jag backade tillbaka ner i sängen igen. Tack o lov hittade jag en gammal houseskiva med hyggligt bra musik, vilket gjorde cyklandet  blev mer uthärdligt. En musikskiva cykling innan frukost = En bra start på en bra dag.

I morgon ska jag simma innan frukost, men sjöns alla gammelgäddor får vänta på mig än ett tag, däremot ska jag "förstöra" lugnet för morgonsimmarna i simhallen med mina plaskande crawlarmtag. Sedan efter en närande frukost ska jag "förstöra" dagen för MIO-personalen genom att köra tillbaka våran trebenta divansoffa och vårat vickande tv-bord och kräva bättring och upprättelse. Nu är det upp till bevis med servicevänligheten MIO.

Träningen har varit lite upp och lite ner de senaste dagarna, förmodligen bekämpar de vita blodkropparna med hygglig framgång någon form av baciller, som fått fäste i halsregionen. Den känns emellanåt lite svullen, inte så att den gör ont, men är ändå inte helt bra. Jag funderar ibland på vad som är bäst att bacillhärden ligger och pyr i oräkneliga dagar, eller att den blossar upp rejält med ont i halsen någon dag och sedan går över? Kanske har infektionen sin lilla gång oavsett massa C-vitaminer och vitlök eller provocerande träning och dålig återhämtning. Lite av kontrollmänniska som jag är vill jag ju gärna ha kontroll över bacillhärdens bekämpning och med detta i åtanke känns det åtminstone bättre att göra något än att passivt avvakta utgången. 

Idag blev det lite försiktig löpning på bandet med de ödesdigra löparskorna som gav blodblåsan senast, under tiden som sonen tränade funkykids. En kvart blev det utan att nämnvärt förvärra den fortfarnade ömma hälen + lite styrkeövningar för att framhäva beachmusklerna;)

96 år! Det är verkligen en respektabel ålder. Min mormor fyller det nästa vecka. Jag besökte henne idag tillsammans med familjen, ett besök som kändes bra. Hon såg fram emot våren, då vill hon nämligen titta på där ladugården stått. Den är nämligen jämnad med marken. Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om att jag påbörjat rivningen av den fallfärdiga ladugården. Jag gjorde allt nerplock för hand, vilket tog sin lilla tid. När sedan yrkesfolket kom med grävskopa och traktor gick det undan värre. Hela bygget var nere på en eftermiddag, men smakar det så kostar det.