MIO suger för att använda min dotters vokabulär och jag är benägen att hålla med henne. Vi har nyligen införskaffat ett nytt TV-bord och en TV-bänk. TV-bänken var det inga problem med eftersom den var färdigmonterad, problemet var att det var så tungt att sambon inte orkade lyfta in det utan vi fick värvat en granne.

Tv-bordet däremot vållade stora problem. Det fanns i och för sig färdigborrade hål att skruva i skruvarna i, så det verkade inte övermäktigt svårt. Jag har ju skruvat ihop en och annan Ikeamöbel genom åren. De två första benen skruvades med van hand fast i bordskivan, men för de två nästkommande benen matchade inte skruvhålen i bordsskivan bordsbenens skruvhål. Till slut med mycket möda lyckades jag få i en skruv i varje ben. Det borde varit en skruv till i varje ben, men det förblev omöjligt. Bordet småhaltar lite, men ok vi har inte bemödat oss att köra tillbaka det ännu.

Men det kommer att bli av.

Idag späddes nämligen missnöjet på. Vi hämtade nämligen hem vår nya soffsektion idag. En ivrig familj öppnade de nerpaketerade soffdelarna med stor förväntan. När benen skulle skruvas fast uppstod ett tankeproblem, för att sedan förbytas i stort bryderi. Det skulle ju inte skruvas något, delarna skulle bara hakas i varandra sades det i affären. Det fanns för det första fler skruvhål än ben på de olika sektionerna. Nu gällde det att tänka som hon som beställt benen tänkt. Men hon måste ha missat något väsentligt i beställningen eller så hade de som skulle borra och plugga i skruvgängor tappat en skruv. Divanen som ska vara i hörnet har nämligen bara tre förborrade hål, och det kan ju tyckas märkligt att den ska stå på tre ben, men det kanske hängde samman med de sektioner vi valt. Så med en del välriktat våld fick vi nästa sektion på plats, för att se om det möjligen var så men, nej. När jag lite försiktigt provsatte mig tippade soffan ner i hörnet, där jag tyckte det saknades ett ben. Ringde så till MIO - service och frågade om det verkligen var så att divanen skulle stå på tre ben. - Fem eller möjligen fyra blev svaret. Typiskt nog har MIO stängt i vår stad kommande två dagar så vår gamla soffa kommer till heders igen. Tack och lov har vi inte bjudit in några gäster i påsk för att provsitta vår nya soffa och det lär väl dröja. Två av tre dyra prylar med felaktigheter, duger inte MIO. Ni suger!

Lägg därtill att sambons syster skruvat ihop ett köksbord med de medskickade skruvarna. Tragikomiskt nog var skruvarna för långa och stack igenom bordsskivan när de vände bordet rätt.

Yes! Jag fick de svar jag ville ha, när jag idag krängde på mig våtdräkten och det var inte bara att jag kom i den. Jag kunde simma fort i den också, hyggligt bekvämt, strax efter sju på morgonen utan någon direkt insimning, simmade jag 5 hundrametare på 1,11-1,13 med ca dryga 15 sek vila mellan.

Resterande del av simningen idag ägnade jag åt teknikträning enligt min återhämtningsplan. Det har som tidigare nämnts varit slitsamt att få till bra speed i de olika momenten inte minst spinningen. Nu är det 1 timme till start för nästa pass, som jag med viss bävan ser fram emot. Kommer benen svara bättre på belastningsökningar idag mot igår, då det var extremt segt? 

Äntligen börjar påsklovet!

Nu bör den fysiska återhämtningen komma ikapp, visst har jag fått till i det närmaste toppresultat på träningarna, men det har kostat mycket mental och fysisk kraft. Några exempel: simningen i tisdags gick fort med dolme + paddlar, hade bestämt mig för att simma 100 m med 1,30 start d v s ju fortare jag simmar än 1,30 desto mer vila. Jag hade 1,15-1,17 på de tolv första. Precis innan vilan efter den trettonde kom det en obetänksam unge in rakt framför mig, med ett smärre konststycke lyckas min undanmanöver och han klarade sig undan paddlarna. Det är sådant man alltid får räkna med, när man simmar på allmänhetens badtid, så egentligen inget att gräma mig över. Jag fick ju ändå till 1300m i bra tävlingsfart. Efter denna snöpliga fadäs kändes kroppen helt matt, en matthet som sedan satt i de återstående metrarna i bassängen. I normala fall brukar det räcka med 100 m lätt simning innan musklerna återfår full slagkraft. Nu var det segt hela eftermiddagen och kvällen.

Idag fick jag ytteligare bevis för att den fysiska återhämtningen är för dålig. Jag sprang idag, med tävlingsskorna för att få hälkappans tryck mer vid sidan av blodblåsan, för att möjliggöra ett par snabba intervaller. Klenade dessutom in hälarna med rejält med fotkräm, så att hälen skulle glida som bambi på isen. Det lyckades faktiskt, om än att jag bara lyckades uppmana kraft till tre heroiska intervaller a 4,5 min styck. Jag hade inga riktmärken, men det borde gått fort för pulsen pumpade högt. Helt utpumpad växlade jag till lite simning, men det fanns inte mycket kraft att hämta, vare sig i armar, ben eller de sammanhållande rygg och magmusklerna.

Det sägs att den fysiska återhämtningen är som bäst mellan 22 och 02 och den mentala återhämtningen 02-06. Det torde stämma, eftersom jag mentalt varit hyggligt återhämtad, men inte fullt fysiskt. Sömnen har funkat 02-06, men jag har inte märkligt nog inte orkat gått och lägga mig vid 22 utan blivit sittande i soffan framför TV:n alltför länge. När jag väl varvat ner krävs det en kraftsamling att lyfta ur soffan, som i och för sig är rejält nersutten, men ändå och visst är det bra med många kanaler, men alltid är det något som fångar mitt intresse. Det var bättre förr när vårt kanalutbud var begränsat till 1-2-4, då var chansen mindre att hitta något värt att titta på.   

När du har medgång i det du gör, skriv för jösse namn ner vad det är du gör. Rätt som det är, så får du ett bakslag, alltså inte att någon daskar dig i baken, utan medgång blir motgång. Backar du tillbaka, så är det ofta något du gjort som du av någon anledning slutat med. En framgångsfaktor.

Det lömska är att du inte direkt märker skillnaden då du slutar. Det liksom kryper på dig och en dag så får du en käftsmäll, inte heller här slår någon dig på käften, utan den fina megången har förbytts till en tung uppförsbacke.

Precis detta drabbade min vänsterhäl som jag efter förra blodblåseomgången smörjat in med mjukgörande kräm. Av någon oförklarlig anledning så slutade jag med denna framgångsfaktor varvid fotens hud troligen blev torrare och känsligare. Förra torsdagen, som jag skrivit om tidigare skavde jag upp en ny blodblåsa. Sett i efterhand hade det förmodligen inte inträffat om jag fortsatt smörja in fötterna, dyrköpt läxa, men jag tror mig kunna springa igen framåt helgen.  

Jo, jo, jo. Cykelvalet ett tag framöver lär bli spinningcyklen. Än en gång överraskar väderguden eller snarare vädergudarna, för de verkar inte vara sams om vilket väder det ska vara eller borde vara. Solsken och racercykling igår, snöstorm och cykelknuffning idag.

Igår var jag ute med racercykeln, lite kallt i vinden men ändå helt ok. Idag lyckades vi (mina barn och jag) med stor viljeansträning bryta oss fram genom 2-3 dm snö på väg hem från dagis och skola. Extremt klibbig snö gjorde att hjulen ideligen fastnade och vägrade snurra runt. Vilket fick till följd att vi fick knuffa hem våra cyklar större delen av hemvägen.

Efter dessa vedermödor i snöstorm klarnade vädret framåt kvällen och temperaturen växlade från enstaka plusgrader till påtagliga minusgrader. Det hade inneburit att allt hade varit fastfruset till imorgon med betoning på allt, växlar, bromsar, lås, hjul, styre, om nu inte jag ställt in alla cyklar i badrummet.

Nu är det dags att ta sig an vår långa uppfart, som också måste skottas om vi ska ha en rimlig chans att komma ut i morgon.

Idag var uppe tidigt med lust att cykla, men lusten förbyttes ganska snart i olust. Krånglande växlar, men framförallt utslitna kuggar gjorde att jag knappt kom upp för lite brantare backar, då jag lade mer press på pedalerna. Ganska missmodig vände jag hemåt, efter "bara" dryga timmens cykling, under färden hemåt bestämde jag mig för att inte ge upp så lätt. Det var ju hyggligt torrt ute och även om det var kallt skulle en liten tur med racern sitta helt fel. 

En halvtimme senare rullade jag ut med racern istället. Lite annorlunda sittpostion och lite allmänt ovant, men när jag väl fick trampat in mig gick det undan värre. Det var skönt att få känna fartglädje igen, den är ju svår att uppbringa på MTB:n. Däremot gjorde fartvinden att nedkylningen av tår och fingrar ökade betänkligt, så jag nöjde mig ganska tidigt.

Nu tål det att fundera på hur fortsättningen blir avseende cykelval. Ett bättre alternativ är ju vardagscykeln, åtminstone under de mörka morgontimmarna.

Det är så genialiskt att hålla på med triahtlon. Det finns alltid något du kan träna, såvida du inte är sjuk.

Nu kunde jag köra simningen fullt ut idag, trots att vänsterhälen är för närvarande helt fördärvad. Blodblåsan från i torsdags har inte fyllts på något nämnvärt sedan senaste tappningen, men omöjliggör fortfarande  

skoanvändning. Alltså ingen löpning på ett tag, cykel möjlligen i morgon ordentligt tejpad och plåstrad, däremot funkade simningen idag helt enligt förväntningarna. Idag blev det 400 -2x200 - 4x100 - 8x50 ett varv sammansatt ett varv dolme + paddlar och ett varv dolme. Med lite uppvärmning och nervarvning landade passet på 5500m exklusive vattenpolometrarna. 

Jag kände det redan efter fem minuters löpning att det skulle bli skavsår, tyvärr kunde jag inte, eller snarare ville jag inte förmå mig kliva av löpbandet. Mycket beroende på en frustration över den allmänna situationen och avsaknaden av ett riktig genomkörande pass så här långt på veckan. Nu hade jag chansen och tog den, frågan är hur dyr efterräkningen blir. Passet föll i alla fall ut till stor belåtenhet. 20 min med 18Km/h i och för sig ingen lutning, men också en förhållandevis låg puls, som högst under de 20 min 164 slag /min efter en långsam stegring. Därpå ca 3 min vila lite fix med skorna för att om möjligt lindra skavet, sedan 10 min med 16 km/h och 2 % lutning. Även under denna intervall toppade inte pulsen över 165 slag. Jag hade som ambition att springa en 5 min med 14 km/h fart och 4 % lutning, men då blev det tvärnej från hälarna. Kroppen var dock helt återhämtad, pulsen dök som en veritabel pilgrimsfalk direkt efter att intervallerna avslutats (ner till 100 på 40 sek).

För er nu som tycker att lite skavsår är väl inget att gnälla över, kan inte min hälproblematik. Jag har nämligen små knölar som sticker ut från hälbenen. Dessa små knölar, har nött sönder i princip varenda sko jag har och när jag får skavsår på hälarna drabbas dessa knölar och det blir rejäla blodblåsor. Tack och lov, så drabbades bara den vänstra hälen den här gången. Efter att ha lagt hälarna på ett frysblock för nedkylning i en kvart lindrades tillfälligt den pulserande värken. Den kommer tyvärr tillbaka om historien upprepar sig och nåde den som så mycket som petar på vänsterhälen de närmaste dagarna.