Nog för att jag ganska ofta är och har varit i bassängen i Nolhaga, men hur känslig kan man vara för vattentemperaturen egentligen. Det känns ju löjligt att säga att det är kallt i bassängvattnet, när jag sommartid simmar i sjöar och det är dryga 21 grader utan våtdräkt. Trots det kan jag tycka att det vissa gånger känns kallare än annars i bassängen. Det finns en på väggen en digitaltermometer som visar aktuell temperatur i vattnet och ofelbart, så har den visat kallare temperatur de gånger jag tyckt det känts kallt. Så långt låter resonemanget helt logiskt, men temperaturdifferensen mellan ok och kallt är faktiskt så lite som 0,2 grader (27,5 = ok - 27,3 = kallt). Det låter och känns osannolikt, men varenda gång det har differentierat, så har jag känt det!

Jag har för övrigt passat på och gjort några extrabesök i bassängen den här veckan, efter elevernas simlektioner. Inte så långvariga (ca 10-15 min) och inte så intensiva, men ändå så värdefulla, för att bibehålla simkänslan och tekniken. Jämför sådant du inte gjort på länge fast kan t ex bowla, åka skridskor, cykla, köra bil m m. Du kan det fortfarande, men det känns lite nytt, lite trevande innan du kommer igång. Jag hoppas med andra ord slippa den trevande starten på lördagssimningen. 

I veckans bal av reklam hittade jag någonting helt annorlunda. Nummer tio av Nationellt motstånd från 2006. Lite undrar jag ju vem som har valt att lägga den i vår postlåda, om fler fått den, eller om jag är utvald på något sätt.

Hursom jag är nyfiken av mig och har faktiskt läst stora delar av tidningen. Jag kan ju säga att den är välskriven och välformulerad, men med ett för mig, ganska annorlunda sätt att se på tillvaron. Den är mycket radikal, så radikal att jag häpnar, utan att gå in på detaljer. Det är dock svårt för mig att motbevisa de fakta som läggs fram, vissa saker låter till och med rimligt, märkligt nog.

Det enda som jag känner igen från min verklighetsuppfattning finns på sista sidan. 10 litteraturtips presenteras varav ett på ett lite lustigt sätt skiljer sig från de andra. Mellan Mein kampf, Färder till Sveriges födelse, Förintelsen skärskådad och Tabubelagda tankar finns nämligen  Styrketräning.

Kanske var det så att den som lade nationellt motstånd i brevlådan gjorde det just för att jag skulle få detta litteraturtips, lite långsökt, men värt ett försök.

Plötsligt fanns låten bara där, så känns balansgången nu. Återhämtningen är verkligen på gränsen, vilket resulterar i sämre kraft på träningarna, förkylningskänningar (50/50 att bli förkyld eller häva dem), lättirriterad över småsaker.  

Det är nu jag verkligen värdesätter alla små stunder av vila och tid för reflektion. När väl denna period är avklarad kommer sista växeln att läggas i vad gäller träningen inför sommarens tävlingar. Det ser jag fram emot. 

Efter det intensiva passet i fredags har helgen bedrivits i LSD:ns tecken det vill säga Long Slow Distans. Simningen igår innebar 1600-800-400 i nästan ett svep, endast ett kort stopp för att slänga upp först paddlar och dolmen. Lite längre vila, sedan 800-400-200 och 400-200-100 enligt samma princip.

Idag blev det ett cykelpass ute i närapå 2 tim i strilande kallt vårregn, inget vidare men jag hade bestämt mig att komma iväg tidigt och då gör jag det. Vid 10.30 blev det en stunds cyklande till på Hälsostudion, då jag instruerade pass. 

Kroppen känns skapligt mör, så det behöver bli tidigt i säng i kväll för bra återhämtning, inför numera bara två helvetesveckor med arbete och annat hålligång till påsklovet. 

Fredagsfikan föll väl ut, kollegornas smaklökar fick en tillfredsställande upplevelse värd att upprepas, m a o var receptet efterfrågat. Dock lyckades kollegiet inte sätta i sig hela långpannan, alltså innehållet i den. Ta hem allt som var kvar och sätta i sig den själv kändes inte som något hälsosamt alternativ även om nu kakan var hyggligt nyttig.

Jag beslutade mig därför för att ställa mig in lite hos eleverna i min mentorsklass, för att om möjligt få en fin avslutningsgåva när terminen är slut. Huruvida det lyckas vete sjutton, som en flock kråkor kom de flygande, när de färdigskurna bitarna portionerades ut. Någon enstaka sa tack. De flesta andra flög vidare ut till skåpen och hemåt. Mer är svårt att förvänta sig av elever en fredagseftermiddag. Den värsta sorten, de mest utstuderade "kråkorna" stannade dock kvar, de såg nämligen att det blev fyra bitar kvar och de gav sig inte. Till slut fick jag framhålla att det kändes ganska otacksamt att de inte var nöjda med en kladdkakebit och att det skulle bli orättvist att just de skulle få en extrabit innan de till slut gav sig.

I går kväll var det ca 5 plus, jag tänkte att det är det väl på morgonen idag också, kläder plockades fram för 5 plus d v s inga vantar, ingen mössa, ingen tröja mellan underställ och vindjacka . Allt för att underlätta för en trögtänkt huvud, så att utfärden på löpbanan ska bli så snabb och smidig som möjligt. Det finns ju alltid en risk att ångra sig annars och återvända till sängen en stund till. När rundan påbörjades var det klart och stilla och det kändes lite kallt. Tänkte att jag borde kanske kollat termometern innan jag sprang iväg, men att vända tillbaka var inget alternativ. Jag har en standardmorgonrunda på ca 25 min, återigen för det trögttänkta huvudets

skull, som fullföljdes. Vid hemkomst kollades naturligtvis termometern -5 grader. Det man inte vet det har man inte ont av. Hade jag vetat att det var -5 hade jag aldrig i mitt liv sprungit så tunnklädd utan att frysa mig fördärvad. Nu funkade det, eftersom jag inte visste att det var så kallt. 

Imorgon är det sött och fett som gäller för att tillfredsställa hjärnans lustcentra. Den viktiga fredagsfikan har denna vecka fallit på min lott. Själv är jag inte mycket för fredagsfikan längre, men jag äter gärna ett nyttigt mellanmål. Nu är det väl så att jag är nödd och tvungen att äta själv av fredagsfikan, annars vågar väl ingen annan äta. Läste någonstans om någon som hade blandat i lite marijuana i fredagskakorna han bjöd på i hopp om att kollegorna skulle bli extraglada, vilket tyvärr inte föll så väl ut. Kollegorna blev tämligen dåliga av drogen istället.

Det gäller alltså att hitta ett recept som dels är tillräckligt sött och fett för att hjärnan ska få sitt och tillräckligt näringsrikt och mättande för att kroppen ska få sitt. Omöjligt uppdrag tänker ni! 

Nja kanske inte ändå, vad tror ni om det här receptet på smal chokladkaka?

3 ägg

2,5 dl socker

1 dl vetemjöl

0,5 tsk bakpulver

0,75 dl kakao

2 tsk vaniljsocker

2 krm salt

250 gr kesella

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa ägg och soocker pösigt. Blanda mjöl, bakpulver, kakao, vaniljsocker och salt i en bunke. Vänd ner äggsmeten tillsammans med kesellan. Häll smeten i en smord, bröad form med löstagbar kant. Grädda i nedre delen av ugnen i ca 25 min. Låt kakan kallna. Pudra över lite florsocker. Jag tar mig friheten att minska lite på sockret och istället byta till vaniljkesella.

Efter att ha väckt igång kroppen lite varligt på spinningcykeln äntrades löpbandet med vissa förhoppningar. Dessa kom att besannas mer än väl under de 20 min jag sprang. Till skillnad från många pass med lutat band, körde jag idag med 0-lutning och högre fart (18 km/h). Det kändes hur avslappnat och kontrollerat som helst, hade dock ingen pulsklocka på, som kunde verifiera den totala kontrollen. Det kändes så bra att de först tänkta 12 min med 18 i fart, först blev 15 min och sedan blev 20 min. Varav de sista med halvprocentig lutningsökning/min. Den sista minuten med 2 % lutning och 18 km/h fart, var dock fortfarande inte maxad, men lagom att avsluta med. En hel dags arbete väntar ju...