Läste i en Velotidning om nyheter, lätta cykelprylar t ex sadelstolpar och sadlar i kolfiber som väger kanske några gram mindre . När jag läser om denna ”jakt” på bästa möjliga material, funderar jag på hur noggranna köparna av dessa prylar är med sin egen kropp. Det är ju trots allt kroppen som ska driva fram materialet. Det är ju omvänt liknelsen av den duktige bagaren som kan förädla dåliga råvaror till ett bra slutresultat ändå.( En duktig cyklist kan cykla fort även med dåligt material) Den dålige bagaren/cyklisten kan ändå inte få ett bra resultat trots bästa material. Visst kan du köpa dig till några sekunder snabbare cykeltid, både på det fysiska och mentala planet, men du kommer aldrig ifrån din egen kapacitets brister. Här kan du med största sannolikhet nå dina största framgångar, men det är en tuff konfrontation att våga erkänna sina svagheter och göra jobbet som behöver göras.  Min dåliga cykling har under många triathlonår  inte varit hjälpt av extrema cykelprylar, men med en ökad noggrannhet och utveckling av cykelkapaciteten har materialet börjat få ökad betydelse. Från att ha tappat minuter på jämbördiga triathleter handlar det numera om sekunder och det är nu materialet kommer in i bilden och jag med rätta kan säga att det kostar att ligga på topp.  

Lördagskvällen tillbringades hos våra danska vänner Jeanette och Henrik i Ikast. De har lite samma livsfilosofi som oss, det vill säga att de värdesätter träning och tävlingsupplevelser.  Henrik, som främst är multisportare, bjöd på en fin löprunda runt Ikast med omnejd på ca en timme. Hemvägen gick påpassligt förbi ett bageri, där nybakat bröd inköptes, som tillsammans med gröt och ägg blev en välsmakande frukost. Just nybakat bröd från bageri är en god vana danskarna har på söndagar.  Sammantaget har jag kanske inte tränat så mycket under resan, två löppass ett på en halvtimme och ett på en timme + ett rejält simpass på 6 km och lite korta besök i simbassängen med barnen. Det känns ändå rejält i kroppen, resandet och nya miljöer tar mycket av min energi, som egentligen ska finnas till själva träningen. Nu ser jag fram emot den fortsatta vässningen av formen. Närmast i tid handlar det om att höja tempot under träningspassen, förhoppningsvis få ut cykelracern igen, sannolikt terränglöpnings – DM, ytterligare lite löptävlingar sedan är säsongen igång. Ska under kommande vecka ta kontakt med klubben och göra klart en preliminär tävlingsplan för säsongen.  

Boendet på badhotellet i Danmark gav oss tillträde till äventyrsbadet från 0700-2100. Detta utnyttjade vi till fullo genom tidiga morgonpass och även sena kvällsbad. Nu var det ju inte någon badvakt vid bassängen hela tiden vilket tydligen avskräckte många från att bada. Det gjorde att vi hade hela badet i princip för oss själva stora delar av vårt badande och tränande. Det var inget gigantiskt äventyrsbad, men det kändes ändå extremt lyxigt att vara helt själva där. När sedan badvakten dök upp och rutchkanan startades, upplevde vi det plötsligt väldigt brötigt trots att det inte var fler än 20-25 badande till i anläggningen. För egen del blev det ett rejält simpass på strax över 6000 m. I den arla morgonstunden hade jag som enda sällskap en bassängbottendammsugare, som dessvärre kört slut på krafterna under natten och parkerat på botten mitt i bassängen. Lite morgonsömnig lekte jag med tanken att den lurade på botten som en gammelgädda, som plötsligt kunde vakna till och ge sig ut på jakt efter mig. Visst skulle det kunna bli en komisk uppföljare till Hajen-filmerna. Det dök upp och försvann en och annan ytterligare morgonsimmare under de nästan två timmarna jag var i bassängen, men ingen som störde mitt simmande.