Det kanske är det som det handlar om, men det är inte Kalmar som lockar. Det känns faktiskt skönt att stå över järnmannen där i år på ironmandistansen (3,8 km sim 180 km cykel och 42 km löp). De två senaste åren har jag fått stopp i energiflödet, vilket inneburit att jag blev tvungen att bryta ena året och promenera bort en kvart andra året och det går ju inte om man jagar tider.

Flera av de senaste träningarna har jag inte kunnat hålla mig till min träningsplan. Tänkta uthållighetspass har istället blivit snabbdistanspass. Senast igår hade jag tänkt springa två kanske tre varv runt Bryngenäs ca 9,5 km. Jag tyckte jag höll igen, men det kändes skönt att springa på så tempot drevs upp och jag var varvet runt på under 34 min, tre-fyra minuter för fort. Dessutom gjorde magen sig påmind, så jag avbröt och var nöjd ändå.

Samma visa blev det på kvällen, då Madeleine och Alma skulle cykla ett motionslopp i Vårgårda på 11 km, för övrigt den bana som världscuploppet för damer gick på. Jag hade med min cykel för det var tänkt att jag skulle cykla hem från Vårgårda, men jag blev inspirerad att se alla motionscyklister, så när Alma och Madeleine cyklat runt, smet jag ut ett varv också på banan. Det gick ju förstås inte att hålla igen nu heller, inte för att det var några motionscyklister ute på banan, men jag ville få känna på känslan av varvet och för att den skulle bli rätt var det hög fart som gällde. Ett varv, blev två varv, sedan krampade magen och eftersom familjen inte kommit ifrån Vårgårda ännu anslöt jag till dem.