Förra året var familjen med vid en lekfull triathlon en liten bit utanför Alingsås. En trevlig tillställning som vi tänkt vara med på i år igen. När annonsen var ute i tidningen, ringde vi ett par kompisar som också ville prova att vara med. Nu bar det sig inte bättre än att det regnade rätt friskt under kvällen. I och med det försvann förmodligen lekfullheten som arrangörerna tyckte, för det dök aldrig upp några arrangörer. Nu har jag ju viss erfarenhet av triathlontävlingar, så barnen, som inte hade en tanke på att avstå fick köra sitt race. Jag vadade ut tills jag precis bottnade och agerade först vändboj, barnen rusade ut simmade några meter, vände upp på land igen. Jag sprang sedan ikapp barnen och cyklade några hundra meter och dirigerade sedan dem runt en vändplan tillbaka igen. Den avslutande löpningen hade en given runda runt en gräsplan, som de sprang runt. Barnen fick en fin genomkörare, själv blev jag tillräckligt frusen för att tappa lusten för att köra något vettigt i träningsväg.

Nya tag nästa tisdag. Då är arrangören av annan kaliber, som inte backar för att det regnar.

Har någon möjligen missat det. Det känns som det är OS högt och lågt just nu. Det är ju kul, men det blir så intensivt att det känns påfrestande. Jag vill ju inte missa några höjdpunkter, för det finns det. I det massiva OS-flödet i media levereras det ett och annat guldkorn i form av resultat, prestationer eller tankeställare.

Utan inbördes ordning:

Shejken Ahmed Al Maktoum som deltar i dubbel trap för att försvara sitt OS-guld. Han har eget boingplan och tre betjänter med sig som fixar allt han behöver.

OS-vinnaren som fick en förutsägelse från ett medium som sa att om hon bytte namn så skulle det ge henne OS-guld. Hon bytte namn till de långa och krångliga namn som mediet sa och vann OS-guldet.

En indier som vann OS-guld för sitt land belönades av landet med fria tågresor i resten av sitt liv.

Okända Emma Johanssons cykelframgång i en erkänt stor sport, för mig är det en enorm skillnad jämför om hon vunnit dubbeltrap eller finnjollesegling. Otroligt rafflande och små marginaler avgör alltsom oftast linjeloppen på cykel.

Starkt av Wagner, gymnasten som kvalade in till OS, men inte fick delta (för hon inte hade chans att bli bättre än åtta) att själv åka dit och titta på tävlingarna. Jag vet själv hur jobbigt det är att titta på triathlontävlingar på plats, när jag själv kunde varit med.

Detta att ha chans att bli bättre än åtta som kvalifikation för att åka till OS. Nu kan jag inte boxning, badminton, tennis, där flertalet svenskar åk ut i första omgången, men det känns som om de skulle behövt mycket tur för att bli bättre än åtta. Om det nu inte är så att de är där för att vinna, d v s vinna alla sina matcher, blir det avhängigt lottningen om de ska lyckas eller inte.  

Någonstans trodde jag i min enfald att OS styrde sig självt, men det visade att OS är i klorna på TV-bolagen, som till och med bestämmer när grenarna ska avgöras. T ex simmas finalerna på förmiddagen istället för kvällen som är mer brukligt för att det passar de amerikanska TV-tittarna bättre.

Det tuffa landslaget, damernas handbollslag gjorde en stor match mot världsmästarna ryssland, men till vilken nytta? Visst blev det spännande och det kunde ju ha blivit en poäng, men nu kostade det mer än det smakade. En enorm urladdning till ingen nytta och jag befarar att de inte orkar ladda om till de matcher som de åtminstone på pappret har större chans att vinna. Är det inte lite typiskt svenskt att göra heroiska matcher mot bättre lag utan att få något för det?

En sista koll på datorn sent igår kväll var lyckosam, då resultatlistan för Horla triathlon äntligen lagts ut. Visst, du har en känsla av hur loppet gått, men det är först när du kan studera de andra deltagarnas splittider, som reflektionen kan kompletteras.

Det visar sig att simmässigt är jag helt med, tappar i och för sig 30 sek på Jonas Colting och lagsimmaren Örjan Gustavsson, men de är goda för topp 10 placeringar på Vansbrosimmet. Efter dessa två kom jag upp i växlingsområdet, så simningen är klart godkänd även tidsmässigt rejält snabb 6,11 är bland de snabbaste simtiderna som noterats i Horla.

Cyklingen räcker inte till mot de allra bästa tappade närapå 5 minuter på 27 km. Mot de övriga står den sig ok tappar mindre än två minuter mot övriga triathleter. Här finns att göra, men som ni kanske läst har jag idéer att sätta i verket.

Löpningen, under 30 min på en regntung bana är bra, men jag tappar knappa två minuter mot eliten. Det gillar jag inte, i och för sig har jag aldrig sprungit under 29 min någon gång, men förhoppningsvis kan en förändringar för cyklingens räkning ge positiva effekter även på löpningen.

Idag hade "krutröken" lagt sig och lugnet hade åter infunnit sig vid Storsjösttrand vid Horla. Jo jag var där idag igen. Det man inte har i huvudet får man ha i benen heter det ju och i huvudet fanns igår inte en tanke på de skor jag gick med ner till simstarten. Dem hämtade jag idag, lite på chans åkte jag dit, men tack och lov låg de kvar.

Det syntes knappt ett spår av den folkfest som var där igår, när "motionsloppet" Horla triathlon genomfördes. Visst fanns motionärerna där, men också Sverigeeliten i form av Jonas Colting, Christian Kirchberger, Martin Flinta och Stefan Gran, så för min del blev det "bara" en femteplats. I stort sett är jag nöjd med mitt lopp, placeringsmässigt hade det nog inte kunnat bli bättre, men tidsmässigt fanns tid att vinna, förstås klantade jag till det på cyklingen. (mer om det senare)

Det ihärdiga regnandet hade lyckats trycka ner temperaturen under 21 grader, vilket innebar våtdräktssimning, från en toppnotering på 27 grader som någon tydligen hade mätt upp någon dryg vecka tidigare. Tidigare har jag hellre simmat utan dräkt, men efter förra årets krampande vad under simningen har jag ändrat uppfattning. Simningen gick riktigt bra i början, mot slutet mattades jag något och tappade en placering precis innan landstigningen på andra sidan sjön. En placering som jag tog tillbaka i löpningen upp till växlingsområdet. Jag hade i och med den goda simningen skaffat mig bra förutsättningar att kunna gå med på starkare cyklisters rulle. Det blev inledningsvis en stenhård jakt på Christian, som i sin tur jagade Martin. En jakt som jag efter någon kilometer fick ge upp, någon kilometer senare passerade Stefan Gran med Per Johansson (f d elittriathlet, nu tävlandes i lag) i hasorna i rasande fart. Nu tänkte jag inte ens tanken på att hänga på. Lite längre fram kroknade en annan lagdeltagare, som jag jobbade mig ikapp och tog rygg på ett tag innan Eva Nyström och Torbjörn Malmgren kom ikapp oss, för att ganska omgående cykla förbi. Nu var jag bättre med på noterna och kom in på rulle i visst lä för fartvinden bakom Eva och Torbjörn som hjälptes åt att växeldra ut till vändpunkten. När vi vänt såg vi en större klunga inte alltför långt bakom och i min iver att hålla undan för denna klunga, gick jag fram första gången sedan de kom ikapp och gjorde en ödesdiger dragning i täten för vår trio, för när jag sedan skulle komma in på rulle igen, var jag såpass stum i benen att jag inte orkade. Det är ju skit att jag ska få så dåligt samvete att jag inte kunde hålla mig till min plan. Istället fick jag jaga hårt själv ett tag innan jag valde att rikta in mig på att hitta mitt eget tempo. Väl nere i Kärtared efter utförslöporna från Skogsbygden hade jag i det närmaste blivit ikappcyklad av den större klungan. Vis av erfarenheten från förra året var det bara att vänta in dem och rulla med dem in till växlingen. Väl där var det å andra sidan full fart igen. Benen svarade ganska bra direkt och den beryktade ekebacken, vållade inte större mjölksyrapåslag än att jag kunde pressa på rätt snart igen. Precis innan toppen passerade jag Torbjörn varvid jakten på Eva intensifierades. Allt som oftast var hon inom synhåll och visst tog jag in, men inte tillräckligt mycket, så det blev tjejdäng denna tävling. Utgången i den matchen hade sannolikt blivit annorlunda om jag hållt mig lugn och "bara" åkt med på cyklingen.

Det är alltid trevligt i Horla dels för tävlandet och dels för eftersnacket både med aktiva och publik. Det är ju ett av få tillfällen som kompisar kan se mig tävla. Igår hade jag ett intressant eftersnack med Kaj från Göteborg, som är cykelexpert. Han dömde ut min sittposition och hade goda belägg för varför jag inte kunde få ut mer kraft ur benen på racern. De beläggen förklarade också varför jag får ut mer kraft ur benen på mtb:n. Jag kommer att kontakta honom igen för att reda ut det ytterligare och kanske få provcykla en tempocykel.

Senare på kvällen påvisade Madeleine min osmidighet i höftböjarna med en övning som hon fått av sin idrottsterapeut.

Till nästa säsong är målet klart: Jag ska ha en riktigt aerodynamisk postion, det har jag inte kunnat ha någon gång under min 19-åriga triathlonkarriär. Nu snackar vi tufft mål, utgångsläget har ni på bilden nedan. 

Då var det dags att tävla igen, min mest lokala tävling Horla triathlon. Det har blivit ett antal starter, första loppet i tävlingens begynnelse 1996 närmare bestämt. En välorganiserad motionstävling i grunden, men som varje år lockat svenska elittriathleter. Banan är lokalt anpassad: Simning dryga 400m från en badplats till en annan, cykling ut 3 km till en korsning sedan runt ett varv på 21 km och tillbaka samma väg, löpningen även den en rundslinga som är nästan 8 km. Långt ifrån den standardisering av distanslängder som triathlonsverige hamnat i. Horla triathlon har hållt fast vid det lokala och motionsloppsprägeln i alla år och gör det ändå med kvalitet värdigt vilken cuptävling som hellst.   

Hur det går i morgon återstår att se, men det känns som om formen sviktat det senaste, många viktiga pass och struktur har tappats bort i all ledighet. Ett fartpass runt Horlabanans cykelsträckning visade på 47,15 tidigt på morgonen och med nylagt oljegrus på en del av sträckningen, skrämmer inte slag på motståndarna direkt. Ett löptest på Nolhaga berg visade inte heller någon bländande hastighet jämfört med tidigare rundor. Snarare faschineras jag över hur fort jag har sprungit i tidiga år, då varvet gått på 8,40 med anteckningen tungt efter. Nu pressade jag mig precis under 9 minuter, med tapp på samtliga delnoteringar längs banan. Det blir till att bita ihop i morgon för att matcha föregående två års tider på 1.23.53 och 1.23.54, men jag har ju kört extremt jämnt med tidigare tävlingsresultat så här långt så ...

om inte annat så ger det tändvätska till SM i Stockholm. 

det gjorde jag.

Nu blir det en prolog till huvudstoryn: 

Det har blivit en del simmande de senaste dagarna i och för sig inga jättepass, men ändå. I förrgår simmade jag i kombination med löpning, som förberedelse inför en aquathlontävling jag tänkt vara med i längre fram i augusti (150m sim 1,5km löp/150m sim 1,5km löp/150m sim 1,5km löp). En jättefin sommarkväll var det, vilket innebar alltför många

kvällspromenerare skakandes sina huvuden åt det jag höll på med. Visst såg det säkert lite märkligt ut, när jag efter avslutad simrunda vräkte mig upp ur vattnet, slängde på ett par skor och sprang iväg i full fart. För att sedan efter avslutad löpning slänga av skorna igen och kasta mig i vattnet för ytterligare ett varv. Fyra varv blev det totalt med högre och högre fart  (4,45-4,10-8,50/4,10-4,00-8,10/4,10-3,45-7,55/4,05-3,40-7,45) Denna kryptiska rad med siffror säger förstås inte er något, men är i alla fall splittiderna för ev kommade jämförelser. 

Under detta fina sommarkvällspass kunde gårdagens oväder omöjligt förutses, men det slog till igår med full kraft. Det vanliga människor säkert gjorde igår var att sitta inomhus och mysa, nu räknar jag mig inte som vanlig och det jag gjorde igår ger ytterligare vatten på kvarnen. Igår klippte jag min mammas 50m långa granhäck, senare på kvällen frestade jag Gerdsken igen med ett nytt simpass. Gårdagens fina sommarkväll var fullständigt bortblåst och bortspolad. Det enda förmildrande var att temperaturen i vattnet fortfarande var angenäm i övrigt kunde det lika gärna varit en oktoberstorm som drabbat staden. Ovädret föranledde mig dock att kränga på våtdräkten, lite som en säkerhetsåtgärd eftersom jag planerat att korsa sjön ett par gånger. Att få någon att sätta sig i en följebåt denna kväll hade kostat multum, förmodligen hade den arme roddaren inte lyckats ta sig tillbaka i motvinden. Det mörker som ovädret belägrat staden med, gjorde säkert sitt till att förstärka den kymiga känslan när jag styrde upp rakt mot vinden, för att ta mig tillbaka till "rätt" badplats. Kanske var den kymiga känslan helt obefogad, åtminstone fick jag ingen större respons när jag kom hem. Sedan har jag ju simmat i högre vågor i havet, men de vågor jag tampades med igår var kortare, mer oregelbundna och därigenom mer svårsimmade. Trekvart senare stod jag åter vid startstranden och kunde nöjt konstatera att jag klarat det jag företagit mig.  

Det är svårt att säga att det var kul mitt ute på sjön i hällregnet och blåsten, men det ger en inre känsloupplevelse som är svår att beskriva. Det är den som lockar mig att utmana vädrets makter hellre än att sitta inne hela dagen.

Det kanske är det som det handlar om, men det är inte Kalmar som lockar. Det känns faktiskt skönt att stå över järnmannen där i år på ironmandistansen (3,8 km sim 180 km cykel och 42 km löp). De två senaste åren har jag fått stopp i energiflödet, vilket inneburit att jag blev tvungen att bryta ena året och promenera bort en kvart andra året och det går ju inte om man jagar tider.

Flera av de senaste träningarna har jag inte kunnat hålla mig till min träningsplan. Tänkta uthållighetspass har istället blivit snabbdistanspass. Senast igår hade jag tänkt springa två kanske tre varv runt Bryngenäs ca 9,5 km. Jag tyckte jag höll igen, men det kändes skönt att springa på så tempot drevs upp och jag var varvet runt på under 34 min, tre-fyra minuter för fort. Dessutom gjorde magen sig påmind, så jag avbröt och var nöjd ändå.

Samma visa blev det på kvällen, då Madeleine och Alma skulle cykla ett motionslopp i Vårgårda på 11 km, för övrigt den bana som världscuploppet för damer gick på. Jag hade med min cykel för det var tänkt att jag skulle cykla hem från Vårgårda, men jag blev inspirerad att se alla motionscyklister, så när Alma och Madeleine cyklat runt, smet jag ut ett varv också på banan. Det gick ju förstås inte att hålla igen nu heller, inte för att det var några motionscyklister ute på banan, men jag ville få känna på känslan av varvet och för att den skulle bli rätt var det hög fart som gällde. Ett varv, blev två varv, sedan krampade magen och eftersom familjen inte kommit ifrån Vårgårda ännu anslöt jag till dem.