I all form av utveckling handlar det om att hitta balansen mellan förmåga och grad av utmaning. Är utmaningsgraden rätt i förhållande till förmågan vågar du ta klivet ut från avsatsen, annars inte. 

Denna vecka har detta blivit så påtagligt. Jobbet som idrottslärare handlar mycket om att få elever att tro på sin egen förmåga att de vågar utveckla sig. Jag kan många gånger tycka mig se att de har förmågan att klara utmaningen, men om de själva inte tror sig ha förmågan, så är det närapå stört omöjligt att få dem att ens försöka. De har bestämt sig för att "jag kan inte" och finns den känslan i kroppens alla nervceller så får ju eleverna rätt, för det ska till ett smärre mirakel om de ska lyckas om de mot all förmodan skulle försöka.   

Med samma motto startar jag varje lektion "ingen ska behöva kunna något, men alla kan försöka". Ett väl fungerande motto tycker jag, för om de försöker så kan de också lyckas. Tyvärr väljer ändå några få att "fega ur" i rädsla för att misslyckas eller någon annan i mitt tycke obegriplig anledning. Med en succesivt höjd svårighetsgrad kommer förr eller senare eleven till en ny högre nivå än tidigare, då modet/attityden sätts på prov. En del fegar nästan alltid ur och väljer tryggheten före utvecklingen. En del satsar alltid och når oanade höjder, inte för att de alltid lyckas, men för att de har något att reflektera över.

Vad har du själv för attityd till de utmaningar du ställs inför ??