Ibland önskar jag att jag inte var så känslig. Sonen hade kalas igår och bjudningen var i en gympasal. I och med att vi inte fick tillgång till hallen mer än en halvtimme innan kalaset skulle börja var det lite bråttom, när vi väl kom in. Jag hade ryckt med mig ett par nya inneskor som jag skulle ha, tyvärr tog jag mig inte tid och flyttade över mina specialsulor, när jag tog på mig dem. I efterhand var det något av det dummaste jag kunde ha gjort.

Ibland är det förödande att vara så känslig. Kalaset flöt på så fint det kan göra när 12 gäster, förträdelsevis killar 5-6 årsåldern, går loss i en gympasal.

Mot kvällen började jag känna av en liten spänning i bröstryggen, samma ställe som jag brukar få känningar. Denna gång orsakat av två timmar i skor utan iläggssulor. Jag sträckte ut den efter bästa förmåga, gick och lade mig. Halv fyra på natten vaknade jag av att den lilla spänningen övergått i en betydligt större, mer värkande muskelknut. Det var bara att häva sig ur sängen, ner på det kalla golvet och sträcka ut igen. Lyckades efter ett tag somna om igen, när jag vaknade för riktig uppstigning och simning låg spänningen fortfarande kvar. Rörelse brukar vara positivt, så jag for iväg i alla fall, vilket så här långt verkar ha varit ett klokt beslut. Spänningen släppte allteftersom och jag lyckades så när simma av 5000 m med start 1,30/100m. Den allra sista starttiden fick jag ge upp på.

Det tog jag igen på en riktigt tuff körning på Hälsostudions spinning. Det hjälper till att motivera, inte så att någon kör på samma sätt, lika fort och lika hårt, men det är ändå en gemensam utmaning som ska antas. Det är betydligt tuffare om ens möjligt att köra samma pass själv i källaren. Så tack för sällskapet och draghjälpen, ni som var där.