Läste en artikel i aftonbladet där Mats Wennerholm ifrågasätter Carolina Klüfts byte av tävlingsgren inför OS. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wennerholm/article2599656.ab

Visst vore det kul om hon lyckades vinna OS-guld och det är ju lätt att tycka att det är ett givet guld hon väljer bort. Men elitidrott är en hård bransch där balansen mellan succé och fiasko inte kan bli tydligare än när just Carolina står på längdhoppsansatsen med ett länghopp kvar, efter två övertramp. Ett övertramp till och hon är borta, eller ett lyckat, gärna långt hopp för fortsatt ledning. 

Det krävs också en glödande passion för tävlandet, att älska striden om tiondelar och centimetrar. När den glöden har falnat, blir vittringen allt starkare för den jagande skaran, som ännu inte klivit överst på pallen. Tävlingen, där hjältinnan Carolina blir slagen, närmar sig för varje sjukamp hon ställer upp i, ett obehagligt faktum, som blir mer och mer påtagligt.

Få är de hjältar och hjältinnor som dragit sig tillbaka obesegrade, så snälla, låt Carolina få bli en av dessa. Vem vet kanske lyckas hon bli nummer ett även i längdhopp eller tresteg också. Det tycker jag ska bli mer spännande än att se Carolina förlora en sjukamp.

I ett alldeles för varmt Hallstahammar avgjordes första tävlingen i Svenska triathloncupen. Temperaturen låg en bra bit över 25 grader, men tyvärr steg vattentemperaturen lite för långsamt så det blev simning med våtdräkt. Efter allt ensamsimmande både i bassäng och sjö hade jag en stilla tanke om att få simma tillsammans med några andra, men det blev lika ensamt som vanligt.

En simraket for iväg redan från start och redan efter 50 m stod det klart att han skulle simma i ensamt majestät runt Skantzsjön, själv tampades jag med några simmare i ett hundratal meter innan de växlade ned till ett beskedligare tempo. Väl iland efter 1500 simmade meter hade simraketen Fredrik Haglund skaffat sig ett försprång på två minuter till mig på andraplats. Jag hade i min tur dryga 1,5 minut ner till trean.

Fredrik visade sig även vara en cykelraket och drygade således ut avståndet till mig. Den kurviga och tekniska banan passade inte mig det minsta och inte blev det bättre efter att ha dragit en rejäl sladd vid första vändpunkten. I vanlig ordning tappade jag en del på de 40 km cykel, men jag höll ihop det såpass hyggligt att jag redan i växlingen efter cyklingen tog tillbaka en av de två förlorade platserna under cyklingen. Den andra plockade jag i inledningen på de 10 kilometerna löpning, sedan följde en säkerhetslöpning för att må bra även efter målgång. De första fem kilometerna gick faktiskt precis lika fort som de avslutande. I mål vart det således en andraplats fem minuter till segern, men också betryggande tre till tredjeplatsen.

En väl godkänd premiär med andra ord och jag längtar redan till nästa tävling som går över sprintdistans Furulundstriaden Halmstadtrakten.