De kan leda till viktuppgång skriver Aftonbladet,

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2790179.ab , som så mycket annat om man äter och dricker det vid fel tid och/eller fel mängd. Nu är ju frågan hur många läsare som överraskas av det faktum att sportdrycker innehåller en massa sockerkalorier. Ibland tar jag saker som har att göra med hälsa och må bra för givet, men detta borde väl alla fatta, eller?

Visst dricker jag sportdryck, men jag gör det med syfte och tanke.

Jag föranleder mig nu att ta ett långt sidospår, innan jag kommer in på syfte och tanke.

Kroppen är en finurlig "uppfinning" som utvecklats genom årtusenden. Självklart fungerar den efter främst överlevnadsprinciper. När du förstått att det faktiskt är så, ja det har tagit tid för mig också, förstår du att det inte är en slump att du går upp eller ner i vikt. Nedan följer några viktiga principer och följder.

* Kroppen behöver fettlager för att klara svältperioder och sparar energi om möjligheten ges. För att komma åt fettlagret och minska fett måste du få kroppen att tro att det är svältperiod, så att den släpper på lagret. T ex träna innan frukost, med något ansträngande intensistet för de flesta rask promenad eller lätt jogg. Barock tanke för många, mig ocskå, tidigare, nu är det inga problem att springa två timmar innan frukost, kroppen anpassar sig och lär sig hämta energin från fettet. Ju mer du tränar på det ju bättre blir det.

* Kroppen behöver energi för kamp eller flykt företrädelsevis kolhydrater.

När kolhydraterna är slut bryts muskler ner till energi för att bibehålla hög förbränning, om intensiteten/ansträngningen fortsätter vara hög.

Med dessa två principer och följder som syfte tränade jag idag långa cykelintervaller och långa löpintervaller innan egentlig frukost. Det jag drack innan träningen inleddes var en flaska sportdryck och två koppar kaffe. Kroppen blev pigg genom koffeinet, fick sockerenergi från sportdrycken + att kroppen fick plocka en del energi från fettlagren. Under cyklingen hällde jag i mig ytterligare en flaska sportdryck, för att inte gå tom på högoktaniga kolhydrater och riskera onödig muskelnedbrytning. Nu förlades cyklingen inomhus eftersom vädrets makter inte var speciellt frestande, dock bättrade sig vädret under timmen på cykeln, så att åtminstone löpningen kunde bedrivas ute.

Sedan var det ju det här med tider. Den första knappa femkilometaren gick på, ja just det 18,08 exakt den löptiden jag hade på Säters 5 km.

Till i år var ju tanken att höja mig en nivå resultatmässigt, men tidsmässigt är jag exakt lika bra, det bara några få sekunder som skiljer sluttiderna åt. Tre tävlingar har jag kört så här långt i år på samma banor som förra året. På Furulundstriadens sprint försämrade jag mig 4 sek från 1.07.42 till 1.07.4, på Göteborgs olympiska förbättrade jag mig 4 sek från 2.13.06 till 2.13.02 och nu senast på Säters sprint försämrade jag mig 3 sek från 1.06.52 till 1.06.55 Det skiljer alltså på tre tävlingar 11 sek mellan sluttiderna, osannolikt jämnt eller hur?

Tidsmässigt har jag ju inte lyckats förbättra mig, men prestationsmässigt känns det som jag är bättre. Träningsresultat visar ju på att jag är bättre, så nu väntar jag bara på att få till en fullträff även på tävling.

Alternativt är det så att åldern börjar ta ut sin rätt och att ligga kvar på samma resultat som förra året faktiskt är att höja sig en nivå?! 

I helgen avgjordes Triathlon-SM på sprintdistansen (sim 750 m, cykel 20 km och löp 5 km) i Dalarnas triathlonmetropol  Säter. Masterklasserna (35-70 år indelade med femårsintervaller) inledde tävlingsdagen 09.30 i ett vindstilla alldeles lagom varmt Säter. Det är lite nostalgiskt att komma till Säter, eftersom tävlingen har haft samma tävlingsområde i princip alla år. Första gången jag var i Säter var 1991 på nordiskt juniormästerskap, där jag lyckades riktigt bra. Det är lite kul att läsa i resultatlistan, bland alla landslagstriathleter från Norge, Sverige, Danmark och Finland, så är jag med på nionde plats från SKF Friluftsklubb, en inte alltför seriös triathlonklubb.

Tidig uppstigning är jag ju van vid så den vållade inga större bekymmer och efter att ha sovit riktigt bra under natten, var förhoppningarna goda.  

De utlovade 15,8 graderna i vattnet kändes inte alls så kalla, kanske beroende på adrenalintillströmningen. Jag fick en utomordentligt bra simstart och var i täten till första rundningsbojen. Till och med före Thorbjörn Wollfram som speakern utlovat skulle vara först upp ur vattnet, på väg mot andra boj blev jag omsimmad av vad jag trodde var Thorbjörn, men det var istället Michael Thorén. Han trodde å sin sida att jag var Thorbjörn, men han hade helt enkelt inte kommit till start. Jag mattades något efter den fina starten och kunde inte hänga på Michael, men kunde ändå lämna vattnet som god tvåa och i klar ledning i min klass.

Jag hade sedan mentalt förberett mig på att gilla cykelbanans knixighet, med många nittiograders kurvor och rena vändpunkter. Cyklingen kändes riktigt bra och på väg mot andra vändpunkten pressade jag mig förbi Michael upp i totalledning och det kändes faktiskt lite coolt att ligga först efter motorcykeln. Glädjen blev dock ganska kortvarig innan Christian Kirchberger i vanlig ordning svischade förbi. Jag och Michael turades om att hålla tempot uppe på cyklingen och jag tappade inget nämnvärt mot sina konkurrenter i klassen. Däremot kom Erik Desmeules förbi på sista cykelvarvet av fyra, så in i växlingsområdet kom jag som totalfyra.

Mina närmaste konkurrenter var till synes långt efter när jag på väg tillbaka från vändpunkten mötte bakomvarande tävlande, så jakten fick inriktas på Michael, Erik och Christian. En jakt som gick ganska trögt, fram till det sista varvet då benen började svara lite bättre. Jag kunde då komma ifatt Michael och direkt springa förbi och ifrån honom in mot mål som totaltrea och riksmästare.

När målet var nått kändes det förstås bra, men den kamp i Göteborgs triathlon med Hans och Erik två veckor innan som då ledde till en tredjeplats smakade faktiskt mer än segern här. Tyvärr blev segern lite för enkel. Tuffare tag lär det bli i Örserum på den olympiska disansen nästa helg då båda är anmälda. 

Det är ganska sällan som jag kliver högst upp på prispallen och förhoppningarna fanns ju om något fint pris också förutom mästerskapsmedaljen, som tyvärr hamnar i min låda med diverse plaketter, medaljer och pokaler som tas fram typ vartannat år och sorteras. Det kanske är att ha för stora förväntningar, men är anmälningsavgiften 400 kr och över tvåhundra deltar borde väl det kunna bli lite mer än tre flaskor från apotekets sortiment, en hudcreme, en fotcreme och en solskyddsfaktor till segraren. I och för sig är det ju användbara prylar, men ändå.

Resultatlistor http://www.svensktriathlon.org/t4i.aspx?p=107477