Efter två inledande tävlingar i gassande sol och närmare trettio grader kom igår en rekyl ner mot tio grader med regn och blåst nästan i klass med en ordinär höstdag. Det enda förmildrande i sammanhanget var att när väl molnen tillfälligt skingrades värmde solen min frusna kropp. I valet och kvalet innan start bytte jag till slut till linnet och även om det stundtals var kallt var det nog ändå ett riktigt beslut. Rutinerat kan jag ju hävda, jag har ju trots allt varit med i triathlonsporten i 20 år. En del jag tävlade med då fanns faktiskt med på startlinjen även idag. En annan, Pasi, gjorde en bejublad come back efter dryga tio år och visade att han minsann inte legat av sig. En del verkar bara ha talangen för det här med triathlon, mer om detta i ett kommande inlägg.

Ett stort i mitt tycke för stort startfält kom till start i år också. Jag är inte helt förtjust i det krigande om simpostitioner som det blir när det är stora startfält. Jag sökte mig därför en plats på den vänstra sidan för att kunna få fritt vatten, så tidigt som möjligt. Det blev dock inte så lyckat eftersom en del inte hade begripit att den röda bojen längst till vänster bara behövde rundas på andra varvet. Jag trycktes därför ännu längre ut till vänster än vad jag tänkt, hur som helst fick jag det fria vattnet jag ville åt. Simningen kändes ok men inte mer. När simningen avslutats bar det iväg upp för en brant innan vi nådde växlingsområdet efter ca 250 m löpning, för övrigt det enda som kan anmärkas på kring organisationen. Cyklingen fem gånger ut till en vändpunkt gick också ok, tyckte att jag höll uppe kadensen bättre mot i Hallstahammar. I och med att många startar samtidigt blir det så småningom också många att varva. Cyklingen blev lite ryckig eftersom du inte får cykla närmare framförvarande cyklist än tio meter förutom när du cyklar om någon. En del som varvas svischar man bara förbi, andra håller god fart, vilket gör att du behöver ta i lite extra för att komma förbi. Jag hade en liten förhoppning om att varva min sambo, men hon klarade sig undan med 15 m ut på sitt sista varv.

Benen svarade ganska bra när de tog mark efter cyklandet, dessvärre hade löpbanan blivit duktigt mjuk och tungsprungen, vilket gör att löptiden på milen på över 41 min kanske inte ser så avskräckande ut på pappret. 

Jakten på de bortflyende konkurrenterna intensifierades av att jag vid varje vändpunkt och varvning kunde se avståndet krympa. Det såg länge riktigt lovande ut, men när Hans noterade den annalkande faran, hade han kraft att växla tempo och springa ifrån första dam som han under större delen av löpningen hade sällskap med. På väg ut mot sista vändpunkten nådde jag ikapp Eva och Erik en medtävlare i min klass. Precis innan vändpunkten är det en liten stigning, som de tidigare varven inte vållat några bekymmer. Denna gång krampar dock båda låren och baken, vilket gör att jag håller på att falla, på något sätt lyckas jag ändå rädda upp kroppen och ta mig runt konan. Nerför är det inga problem så jag börjar trycka upp farten lite för att kolla läget med mina medlöpare. Erik visar sig ha oanat mycket krafter kvar, vilket föranleder ytterligare en tempohöjning även den utan resultat. Med dryga 100m kvar vrider jag till max, någonstans på väg in mot mål dundrar vi, för Erik är fortfarande bara steget efter, förbi den dåvarande trean i loppet.

Återigen vatten på kvarnen för att inte invaggas i någon falsk trygghet om att vara på väg mot ett givet resultat, förrän målet faktiskt är nått.

När vi stormat in i mål visar det sig också att sambon återigen precis klarat sig undan utan att bli varvad. Nu hade hon ju i och för sig två varv kvar, men den uppenbara omcyklingen eller omspringningen klarade hon sig undan i år. Det är ett framsteg för henne mot förra året då jag hann upp henne på löpningen. Nu förbättrade hon sig två minuter, jag själv fyra futtiga sekunder, men de gjorde i år skillnaden mellan femte och tredje plats. 

 Resultat

Visst satt jag och hoppades på att Sverige skulle kunna hålla 1-1 till slutsignalen, men någonstans brann hjärtat i orättvisans låga. Som neutral idrottslärare vill jag ju alltid att det laget som spelar bäst ska vinna. Nu gjorde ju inte Sverige det, därför kändes sucken när Spanien gjorde sitt andra mål förlösande, men tung. Fast egentligen skulle väl Spanien haft en eller två straffar efter en brutal tackling och en handpåläggning av bollen och ha avgjort matchen långt mycket tidigare än på tilläggsminutrarna.

Patriotism i all ära och skyllande på otur hjälper föga, ibland är idrotten rättvis ibland inte. Ibland drabbar rättvisan en och ibland gynnar den en. 

Hade matchscenariot varit tvärtom, skulle jag och många med mig förmodligen gått upp i atomer, om Sverige blivit bestulna på de två straffarna.

Nu får vi hoppas att svenska laget kan ta sig samman och leva upp till reklamen. "What we do in this tournament will eco in eternity" eller nåt sånt. Väldigt stora ord i alla fall för lite lek med en boll.

Igår var jag seg och trött, efter en vecka innehållande två friluftsdagar, slutstädning av skåp och klassrum samt skolavslutning. Hade det inte varit för att jag skulle leda spinningpasset, så hade jag inte tränat en meter. Potatisfestival som det är här i Alingsås med gratis sill och potatis samma tid som passet, var ingen anstormning till spinningsalen att vänta. Det kom två ! Varav en tjej som behövde gå efter en halvtimme. Vi beslutade oss därför att köra denna halvtimme extra bra och sedan avsluta träningen. 

När det är så få som kör passet blir det mer känslan av att träna tillsammans och det blir oftast minst lika bra som att ha en större träningsgrupp. Dessa två medcyklister lyfte min egen träningsupplevelse, som blev riktigt positiv, med tanke på hur trött och seg jag kände mig.

Idag har jag varit ute och känt lite på cykling och löpning inför Göteborgs triathlon imorgon. Det kändes fortfarande lite segt och knackigt men, med lite stretch och mental laddning så blir det kanon imorgon. 

Det har varit lite torka i bloggandet, fantasifullheten och kreativiten har mest gått åt till att fixa med betygssättningar, friluftsdagar och skolavslutningen. Det var därför skönt att få ett uppslag från er läsare.

Självklart har jag lite tips för utomhussimning Aramis. En första liten koll, det gäller väl crawlsimning? Jag utgår från det och ger tips utifrån det. Det som jag tycker gör simningen i öppet vatten svårare är utan inbördes rangordning att:

¤ Du har inga linor eller streck i bottnen att följa.

När du simmar ute sätts din simteknik på prov så till vida att du behöver ha balans i simkraften i armar och ben. Har du en starkare eller effektivare sida, kommer du ofelbart att simma snett förr eller senare. En långsiktig lösning är att jobba med rörlighet och regelrätt gymträning för att räta upp simningen, nu mitt i säsongen handlar det om att kortsiktigt lösa snedsimmandet. Två varianter, hitta någon som simmar lagom fort och lägga sig direkt bakom, eller ofta göra riktningsavstämningar genom att lägga in en andning framåt. När du ska andas lyfter du huvudet framåt, kollar efter dina riktmärken, innan du viker ned huvudet åt sidan och andas. En detalj som kan vara nog så viktig är att ha fräscha simglasögon, utan repor och med imskyddet kvar. Är det soligt ute bör du ha mörk färg på glaset.

¤ Det mörka vattnet  känns skrämmande.

Från att se allt klart och tydligt i bassängen till att se bara mörker kan kännas obehagligt. Jag tror att jag stänger av "synintrycken". Det är ju bara mörkt ändå, ibland blir jag mer uppstressad av att se något i det kompakta mörkret, speciellt där jag inte förväntar mig det. Till en början för att vänja sig med att titta ner i vattnet, skulle jag väja att simma fram och tillbaka på en hyggligt stor badplats. Du bör hela tiden kunna se bottnen och kunna ställa dig på densamma om du känner starkt obehag. Är det riktigt illa med vattenskräcken kan man till en början gå på bottnen och titta ner i vattnet.

¤ Du kan få mer närkontakt med andra simmare, främst i starten. 

Till skillnad från bassängsimmandet, där linorna effektivt hindrar simmare från att krocka och ett klart vatten gör att du har bra koll på dina medsimmare, så får du betydligt fler närkontakter med andra simmare. Dels syns oftast bara händer, fötter och ansikte eftersom allt annat  

är inklätt i svart neopren. Speciellt starten kan vara kaotiskt, eftersom de allra flesta har samma uppfattning om vad som är den bästa linjen till den första bojen att runda. Det första rådet att ta till om du ogillar den här närkontakten är att placera dig efter simförmåga, placerar du dig längs fram vid startlinjen med halvgoda simfärdigheter riskerar du att snabbare simmare simmar på och i värsta fall över dig. Se till att ha tillgång till fritt vatten d v s lägg din simlinje till första bojen utanför dit du kan ta din tillflykt om panikkänslor smyger sig på.

¤ Du får ingen "vila" eftersom du inte har några kakelvändningar.

Är du duktig simmare får du lite "vila" varje vändning precis efter att du skjutit ifrån. Ute blir det vanligtvis ingen sådan gratisvila någonstans. För att tillgodoräkna dig "gratisvila" du måste simma med god simteknik. Denna simteknik innebär kortfattat att efter armen nått sitt högsta läge slappnar du av i armen som sticks i vattnet och sedan glider framåt och söker så mycket "nytt" vatten som möjligt innan nästa armtag görs.  

¤ Vågor och strömmande vatten kan störa din simrytm.

Det är sällan du kommer till sjön utan att det är åtminstone måttligt krusat vatten. Dessa vågor kan om du simmar en längre sträcka i vattnet, styra av din riktning från din riktpunkt. Samma sak med strömmande vatten som också kan korrigera din kurs. Ju mer vind, desto högre vågor och desto viktigare med höga armlyft. Vid framåtrörelsen bör armen lyftas så pass högt att du får upp axeln ur vattnet, så att inte den bromsar din fart

En första utvärdering av tävlingen gav ett stort frågetecken, när sluttiden visade två minuter sämre tid än i fjol. Nu när jag synat resultatlistan mer ingående har jag kunnat räta ut frågetecknet. En juniorkille har med stor sannolikhet fått min sluttid och jag hans, vilket gör att min löptid kan korrigeras till 19,31 istället för 20,42. Han fick 45 sek tillgodo på simningen och kunde sedan plussa på ytterligare 8 sek, men under löpningen sprang jag förbi honom, vilket tyvärr inte resultatlistan visar.

När denna korrigering görs stämmer jämförelsen med förra året väldigt väl. 15 sek långsammare simning, 6 sek långsammare cykling och 17 sek snabbare löpning ger ett tapp på 4 sekunder istället för de två minuter som jag först befarade. 

Igår deltog jag i Furulundstriathlon en bit utanför Halmstad. Det kändes förhoppningsfullt innan start, men det lyfte liksom aldrig under loppet till några högre höjder. Det blev mest att slita och kämpa, vilket jag tyckte jag lyckades bra med, ända tills resultaten slogs fast. Två minuter sämre än förra året var ju inget att yvas över, även om det räckte till en andraplats. Rätt nedslående och jag kan inte hitta något bra argument att skylla på, kanske bara en dålig dag. Kanske tagen av dotterns tävlande som räckte till en tredjeplats i 11 årsklassen, trots att hon inte fyllt åtta. Hela loppet mycket koncentrerat och väldisponerat.

Nu blir det upp till bevis i Göteborg nästa helg, då är det olympisk distans som gäller.

Cykelpasset gick som planerat bort till Hindås och cykelbanan för Göteborgs triathlon. Den passar mig bra, inte så mycket svängar och en beskärd del av lätta motlut och medlut. Från vägen syntes även sjön där simningen sker. Idag lätt krusad av vågor och en eka. Nästa helg rena infernot av simmande triathleter. Starten går samtidigt för alla seniorer, master och juniorer d v s massor av simmare som vill komma iväg bra. Den enda förmildrande omständigheten är att det är långt till den första bojen, som ska rundas. Förhoppningsvis kan jag hitta ett bra spår efter någon ytterkant. Det brukar gå åt massa onödig energi med att fajtas om utrymmet längs den rakaste vägen.

Det är en ganska kuperad väg från Alingsås via Edsås och Ödenäs till Hindås, men jag hade ändå, som jag hade hoppats hög snittfart (33,7 km/h)och låg snittpuls (129). Idag försökte jag hålla uppe kadensen dvs tramphastigheten i Hallstahammar tappade jag den stundtals och låg segdrog för tunga växlar, då går det inte så fort.

Idag blir det ett lätt löppass inför Furulundstriaden i morgon. 

Längtar efter att klockan ska ringa i morgon, morgonstund har guld i mun ni vet, men jag föredrar svart kaffe. Två koppar och sedan iväg på cykelracern.  Det blir en sväng mot Hindås, för att känna lite på cykelbanan inför Göteborgs triathlon, nästa helg. Träningsveckan har varit intensiv, så här långt så intensiteten blir beskedlig under de tre-fyra timmar jag hoppas få ihop. Furulundssprinten hägrar ju på söndag och där tänker jag vara i form.