Tisdagens morgonlöpning började fint. De koffeinstinna benen drog iväg, men redan efter 10 m tog det stopp. Det är lätt att säga att det var otur, men det var bara klantigt. Jag sprang rakt in i vår skottkärra som de senaste två veckorna haft en mindre strategisk plats mitt på gångvägen till huset. Den brukar jag ju ha koll på, men det var extremt mörkt, eller så var jag extremt trött denna morgon. Krocken resulterade i en rejäl smäll på knät, som svullnade en del, men inte värre än att jag kunnat träna på som vanligt, även om det ömmat en del.

Så snabbt en bra känsla kan förbytas i en mindre bra. En dyrköpt läxa att ha ordning och reda på sina saker. 

I vanlig ordning var det morgoncykelpass i morse. Idag dagen till ära med pulsklocka på, lite för att se om känslan jag kör med även är lagom intensiv för hjärtat. Lite även för att se att den fungerade efter servicen jag haft innen den på. Pulsen låg tillfredställande lågt, pendlade mellan 35 och 37 slag, när jag drack morgonkaffet framför datan.

Det skulle dock bli mer under cyklingen, konstigt vore väl annars. Känslan tidigt på morgonen är ju att det är trögt att komma igång. Det känns ju förstås som det går fortare i mörkret, men snittfarten var idag knappa 26 km/h. Det är mest benen som tar emot, för pulsmässigt låg snittet på 111 slag/minut. Att benen tar emot beror ju på att kroppen inte vaknat ordentligt och sedan att det är fettbränsle som de har att gå på. Kanelbullen, en rest från fikan vi hade på folkracetävlingen igår, åt jag halvvägs då magen började undra var frukosten blivit av. Summerat, hur väl det nu kan stämma hade jag cyklat bort 1700 kcal på en kaffe och kanelbulle, vilket torde innebära ett hyggligt uttag på fettreserverna.

Det värsta är ju att kroppen i dagarna två lagrar upp allt igen + lite extra ifall samma fettförlust skulle uppstå igen.

Förra helgen gjorde familjen ett bejublat besök på en folkracetävling i Trollhättan. Såpass bejublat att vi ska åka på en ny tävling i Borås i morgon. Märkligt att 5 timmars biltittande kan vara så skoj, men det var det och jag ser fram emot morgondagen.

Igår fick jag vandringspriset för segern i Svenska cupens master 35-klass. Det kändes stort och högtidligt, ett bevis på att träningen ger resultat. 

Det har gått en tid sedan senaste inlägget. Den höstvandring jag snitslade upp i värstinghöstruskväder och befarade skulle behöva avbrytas, förärades med tokvackert höstväder. Tack gode gud för det eller den som nu styr över vädret. Det är tyvärr så att oavsett mina minutsiösa förberedelser med snitsling, kartor och samarbetsstationer, kan allt kullkastas om vädret är kass. Så blev det förra året då det snöade och blåste isvindar från nordpolen.

Det har blivit en del tränande eller i alla fall fysiskt rejält ansträngande arbetspass i samband med höstvandringen. Två cykelpass i mörker d v s före klockan sju på morgonen och två löppass i hög fart med uppsnitsling och nedplockning av samma snitslar. Genom min goda fysik löste jag detta på under 4 timmar. Om jag inte orkat springa och cykla i det tempo jag nu gjorde hade det tagit kanske det dubbla, tid som ligger utanför ordinarie arbetstid.

Samma är det med all orientering, springandes sparar jag massa tid åt skolan och/eller mig själv. Nu nyss inkommen efter att ha samlat in ytterligare en bana som är färdigorienterad. Tidsmässigt en besparing på en värdefull halvtimme, innan frukost och innan det schemalagdaarbetet, dessutom lite hygglig löpning. Mot slutet blir den otympligare och otympligare med en kasse kontroller i ena handen.  

Ja, vilken är vilken? Den ena är svavlad d v s behandlad med svaveldioxid som konserveringsmedel den andra inte. Utseendemässigt stor skillnad, smakmässigt stor skillnad, hälsomässigt skillnad ? Ja vad tror du själv?

Vilken var vilken nu då. Den gulaste är den som är svavlad den brunaste osvavlad.

Många som förespråkar rörelse och motion menar på att det ska vara roligt att träna. Det låter ju jättebra, jag tränar mycket och ofta, men inte skrattar jag så ofta när jag tränar. Definitivt inte idag, då jag cyklade ca 1,5 tim i kallt höstmonsunregn. Frusen och kall mest hela tiden var glädjen avlägsen. Det som däremot gör det värt att träna sådana pass och andra pass är den inre mentala upplevelsen.

Det här med inre mental upplevese har jag fått från ett sportnyttinslag från i somras där det visades lite glimtar från ett 24 timmars lopp på löparbana. En äldre dam fick just frågan av en reporter efter att ha kuskat runt löparbanan i 8-9 timmar om det var roligt. Om hon svarat ja hade  hon ju förstås idiotförklarat sig själv, så hon svarade att: -Roligt det har man på cirkus. Det här ger en inre mental upplevelse. Det stämde så väl in på hur jag upplever tränandet och tävlandet jag företar mig.   

Denna orytm uppkom i fredags när jag inte kom iväg på mitt morgonlöppass eftersom jag hade en del skolgrejer att fixa. Det blev istället en vilodag. Igår då jag egentligen brukar simma på morgonen, tog jag så igen löpningen, eftersom vi skulle åka till Trollhättan för att titta på folkrace. Jag vet att kroppen är vanestyrd, men det blev så fel känsla under löpningen att jag vände hem och summerade 20 min, skav på hälarna och kramp under ena foten. Simmat kunde jag ändå inte gjort eftersom en nerv verkar ligga klämd i ena överarmen.

Dock ska ordningen återställas idag då jag ska ut och cykla, men det tar emot eftersom det regnar rejält. Jag har redan ställt om klockan en timme senare, men nu finns det ingen återvändo.  

Jag har tidigare om åren haft svårt med motivationen under hösten, mycket beroende på att det är så långt till nästa säsong. Mycket av höstträningen som jag gör nu har kanske inte haft så stor betydelse eftersom kondition och muskelstatus är en färskvara. D v s jag kan vara i grym simform under hösten, men den kan tyvärr tappas på bara någon vårmånad till medioker nivå. Samma gäller förstås cykling och löpning också.

Det nya förhållningssättet till höstträningen är att göra större teknikförändringar, som jag kan ha glädje av till våren när formen ska vässas till knivskarp. Några idéer på det jag vill utveckla är simtekniken. Det kom ju på tapeten vid OS när Phelps tog sina guld att det går att vara byggd för simning. Av ren nyfikenhet mätte jag upp armlängden kontra kroppslängden, vilket visade att jag har betydligt längre armar än kroppslängd (189cm mot 182 cm). Det var tydligen ganska ovanligt, men jättebra biomekaniskt för simningen. Detta måste gå att utnyttja ännu mer. 

Idé nummer två är att räta upp ryggen ytterligare, inför denna säsongen lyckades jag räta upp den så att jag slapp knä och ryggproblem helt. Nästa steg är att minska svank och kutryggighet ytterligare genom stretch och corestyrka. Det tror jag kan möjliggöra en lägre cykelposition, som leder till den snabbare jag borde kunna prestera.