Lite bekymrad med ett par löparskor, där tyget hälarna gått sönder på lite mer än en månad, äntrade jag Team sportias butik. Jag är inte den som alltid står på mig när jag inte är nöjd med något, men att ett par löparskor inte håller två månader är faktiskt bara för dåligt. Jag hade förberett ett långt försvarstal för skornas undermåliga kvalitet, men det visade sig vara helt i onödan. Personalen tog hand om skorna och jag fick ett par nya med mig utan diskussion. Det kändes jätteskönt, så all heder åt Team sportia, jag kommer tillbaka, förhoppningsvis utan fler trasiga skor.    

Tyvärr alla ornitologer, det här handlar om något helt annat.

En morgon denna veckan var de i stan och rekognoserade, de förhatliga måsarna. Det kan ju verka trevligt med lite måsskrik, om du förknippar dem med sommardagar vid havet. Dessvärre är det något annat, som mer påtagligt upptar min måsförknippning, nämligen deras ilskna attacker. De kan verkligen fördärva träningsharmonin. Jag vet inte om det är nojigt, de kan ju inte göra någon större skada, men att i bästa fall se dem starta sin attack från ett hustak eller lyktstolpe, för att skrikande störtdyka mot en känns faktiskt inget vidare. I värsta fall ser du dem inte ens, då skriker de plötsligt till bara några meter ifrån innan de avlossar en laddning från kanonröret där bak. Det som funkat bäst är nämligen att skrika tillbaka och fäkta och slå med armarna. Det är ju bäst att göra det när måsarna börjat sin inflygning, att göra det lite då och då i förebyggande syfte, kan säkert resultera i en inhämtning av polisen och inkvartering i deras fyllecell för tillnyktring. 

Måsar verkar häcka på samma ställe från år till år, trots att någon vänlig själ oftast lyckas ha ihjäl deras unge. De satt nämligen i veckan på samma hustak, som förra året. Tyvärr ett hus som jag dagligen behöver passera på väg till jobbet och som oftast är på utfartsvägen till både löp och cykelpass. Visst kan jag undvika att passera förbi där, men då får jag åka en rejäl omväg, som dessutom innefattar en rejäl uppförsbacke och det det är inget jag gärna startar dagarna med.

I något kommande kapitel ska jag skriva om de vägar jag undviker eftersom jag där fått lösspringande hundar efter mig när jag cyklat förbi.    

Dagen började segt efter att ha blivit sittande alldeles för länge i soffan igår kväll, framför en film, som egentligen inte var direkt bra, men den var märklig, vilket gjorde det svårt för mig att slita mig från den. 

Simpasset inleddes med sedvanlig insimning, alltid samma, varför vet jag inte. Kanske det också kan vara ämne för en snilleblixt så småningom. Tanken jag hade med passet idag var att simma mycket sammansatt, alltså vanlig simning utan attiraljer som dolme och paddlar. Huvudserien bestod i 5 x 400 m, vilket skulle visa sig bli mer en lovligt segt, men efter mycket förhandlande med mig själv simmades allt sammansatt, som tänkt.

Någon gång mitt i en av dessa fyrahundringar, kom snilleblixten.

Nu behöver jag göra ett litet mellanstick för att förklara storheten i denna snilleblixt, som annars kan uppfattas som korkad, i sämsta fall uppfattar du den som korkad ändå. Som tävlingssimmare är du upplärd att hålla till höger på den bana du simmar. Det gör att du vänder smart för att komma ut rätt efter varje voltvändning, jag välter alltså benen mer över åt  höger, för att få lättare att trycka ifrån med fötterna i kaklet i simriktningen på banan.

Gör du typ 1 miljon vändningar på samma sätt med övervältning åt höger är det ju ganska korkat att tro att det inte skulle leda till någon form av obalans i de muskler som används, men denna snilleblixt blixtrade till in mot en voltvändning. Nu var det "äntligen" dags att prova att voltvända med benen till vänster. Det blev tvärstopp, kan jag ju lugnt säga, åtmintone de första tio vändningarna, sedan började jag komma på hur jag skulle göra. Det kommer dock att ta tid att "reparera" skadan av de miljoner vändningar jag gjort åt samma håll. 

Jag har också en liten tanke om att ha kommit på min muskeltrötthet som gör sig påmind under främst utmanande både långa och hårda cykelpass. Långt ner på vänstersidan brukar jag få denna känning och efter dagens snilleblixt i bassängen kan jag ha nått ett genombrott i detta muskeltrötthetsmysterium.

Resten av passet ägnades åt lugn tekniksimning och nya voltvändningar. Det var liksom inte lönt att försöka pressa de påtagligt slitna musklerna, som fått sig en duvning på challengepasset mer.

En kommentar från Magnus angående prylgalenskap föranleder mig att bygga vidare. Du kan ju om nu pengarna finns ha skaffat dig en värstingcykel med alla de lättaste och bästa komponenterna, samtidigt som du faktiskt har en hög kapacitetsnivå. Då borde det ju bli bästa resultat, men det kan "skita" sig ändå.

Det gäller att kunna ställa in sittpositionen optimalt. Detta har jag själv bittert fått erfara, utan att för den skull haft de bästa komponenterna, då jag av "cykelexperter" fått instruktioner om hur jag ska sitta. Okunnig som jag varit har jag följt dessa råd, vilket i efterhand har visat sig inskränka cykelpotentialen markant. Cykelexperterna har mest fokuserat på aerodynamik d v s så lite luftmotstånd som möjligt, vilket gör att styret sätts så långt ner som möjligt. När jag sedan cyklar kläms blodkärlen i höften ihop så att benen domnar av, eftersom cirkulationen av blod försämras. Vändningen kom efter Järnmannen i Kalmar 2003, då kom jag till insikt om hur jag skulle ställa in min cykel. Jag cyklade nämligen större delen av de 18 milen med händerna på tempobågen istället för underarmarna, vilket måste sett otroligt märkligt ut, men det funkade.

Nu är min sittpositionen mycket högre. Jag har mycket mer luftmotstånd, men jag får ut kraften i benen, vilket i och för sig har gjort att mina formidabla löpmoment inte längre är så formidabla, eftersom benen blir mer tröttkörda.

Råd om just du behöver kolla upp din sittposition: Försök hitta en balans, där du har så lite luftmotstånd som möjligt men att du fortfarande får bra cirkulation till benen.

En triathlonkollega som jag tränat en del med, laborerade väldeliga med att justera sin sittposition och hade ofta med sig justernycklar. Till slut, hade han hittat den optimala sittpostionen utifrån rådet ovan, men det visade sig ofta bara vara till nästa gång, då han var igång och skruvade igen. Ju finkänsligare man är med sin inställning och teknik desto viktigare blir det.

Tekniken, rörelseekonomin är ju också en viktig faktor för att optimera din prestationsförmåga. Cykla kan ju tyckas vara ganska enkelt, bara å trampa på, men här finns mycket att vinna på att hitta det så kallade rundtrampet. Rundtrampet innebär att du fördelar kraften runt hela pedalvarvet, båda fötterna var för sig, men ändå tillsammans. Båda fötterna ska nämligen ligga i fas med varandra. Det vanliga är att rundtrampet blir ovalt, du kommer alltså att trycka upp det bakre benet med det främre och motverka din egen kraft i det främre benet. Något att jobba på också kanske. 

Simteknik ska vi inte prata om, nu i alla fall.   

Kan det vara möjligt?

Jag pratade med en person igår som är helt inne på det och jag är benägen att hålla med. Det är kanske om möjligt ännu svårare. Alkohol går det ju att hålla en nolltolerans mot, men nolltolerans mot mat?! Det håller ju inte så värst länge. Jag märker det i viss mån även bland de xtravaganzamedlemmar som jag coachar till en hälsosammare livsstil. En del kommer ifrån sitt "matmissbruk" andra faller tillbaka i gamla vanor. Nu kan ju matmissbruk låta ganska kraftfullt, men i mitt tycke faller det ut på en gradskala. Äta perfekt kan du ju i principen aldrig göra det vill säga timingen när du äter, det du äter och i rätt mängd. Gränsen tycker jag går när kroppen far, mer eller mindre illa, av ditt ätande både på kort och lång sikt.

Då till själva jämförelsen alkoholdrickande och onyttig mat.

¤ Vare sig alkohol eller onyttig mat är något kroppen egentligen behöver, så egentligen är allt drickande/ätande av detta någon form av missbruk.

¤ Både alkohol och onyttig mat triggar lustcentra i hjärnan, vilket kan ge upphov till ett beroende/begär efter mer.

¤ I små mängder är det tämligen oskadligt för kroppen för stunden, men ett regelbundet ätande/drickande på längre sikt gör att kroppen belastas.

¤ I stora mängder ger det ingen positiv upplevelse under kvällen och tenderar till att ge ångest dagen efter.

¤ Många har svårt att känna när det är lagom, ofta blir det mer än de tänkt sig, de äter/dricker till det är slut.

¤ Det enda? sättet att stoppa missbruket är att omöjliggöra tillgången till det.   

Nu har jag ju inte den uppbackning vare sig från sponsorer eller serviceteam som t ex Jonas Colting har (se länk) utan det gäller ofta att utifrån premisserna ont om tid och halvdåliga träningsförberedelser maxa träningskvaliteten. Idag hade jag 40 min träningstid till förfogande innan jag skulle möta upp familjen i ishallen för att ta med sonen därifrån, eftersom dottern och modern skulle vara på träning.

Genom många år av träningserfarenheter, mycket reflekterande och utvärderande kring dessa har jag lärt mig att få ut mesta möjliga effekt. Idag innebar det träning direkt efter jobbet, lite matt både i kroppen och huvudet = energidricka. 5 min uppvärmning på spinningcykeln sedan två intensitetstoppar under vilka jag ökar motståndet minut för minut tills jag inte fixar mer utan att tappa tempot. Summerat 20 min. Snabbt byte till löparskor, därefter ett löprace som hette duga 5 min uppvärmning på 15km/h fart och 3 % lutning. Jag ökade sedan hastigheten med en halv km/h per minut till maxkapacitet, vilket idag blev 19,5 km/h. Överraskande bra!

Dessvärre fick jag mer känning av skav på hälarna.