I helgen var jag och ett gäng studiekamrater åter i Halmstad och gjorde staden osäker, eller ja. Visst hade vi blivit äldre och förståndigare allihop, men samma sköna jargong fanns kvar och efter ett tag var de tolv-femton år som gått som bortblåsta. Alla var ungefär som förr, utom en, då avdankad fotbolls och handbollsspelare, nu ultralöparwannabe. Vi har haft en del kontakt sedan vi slutade i Halmstad, så jag hade lite koll på hans remarkabla omvandling, men att det hade gått så långt att han blivit ultralöpare, hade jag först svårt att tro. Hans långt framskridna planer på att springa ett 100 km lopp till sommaren fick mig dock övertygad, otroligt kul. Hoppas det går vägen.

Vi inledde med frukost på Galgberget, följde upp med en golfrunda och ett besök på Arosfortet innan vi avslutade kvällen med en god bit mat.

Arosfortet för de som inte känner till det är en genialisk idé. Uppbyggd med ett antal celler i vilka du kunde få olika antal poäng, vissa hyggligt lättförtjänta andra betydligt slitsammare. Uppdelade i smålag på tre-fyra deltagare stormade vi in bland fortets celler. Lediga celler lyste grönt, då var det bara in och köra. Det gav sig ganska snabbt i de flesta vad de gick ut på andra förblev mysterium, dränkta i blinkande rött sken, vilket betydde att tiden gått ut eller att laget misslyckats. Kul var det i alla fall och minnsann blev det inte lite träningsvärk i armarna efter en massa klättrande och klängande i tak och på väggar.

En lördag som verkligen gav en massa god energi att ha med sig till nästa gång vi ska ses.