Då var den avklarad då, den beryktade tävlingspremiären, lika välkommen som fruktad. Tänk om det visar sig att jag inte är i den form jag trott. Det är alltid en annan sak att tävla och träna. Terräng-DM är ofta den första tävlingen jag mäter mina krafter med motståndarna. Få är de gånger som det gått bra ska sägas på just terräng-DM, men dagens lopp kan med glädje räknas in bland dessa.

Nu fanns det ju en del att jobba på ändå, men jag sprang in på en tredje plats totalt i masterklassen, vilket det även blev i M 35. Någonstans var det ändå skönt att inte bli ifrånsprungen av någon äldre gentleman. Det finns nämligen de som springer förvånansvärt fort trots att vissa passerat både 40 och 50 år.

Loppet över 8 km fördelat på 4 småkuperade, bitvis lite mjuka varv sprangs på 29,23. De första två varven gick riktigt bra, sedan sjönk löptekniken ihop påtagligt under tredje och fjärde varvet, se bilder nedan och kolla noga på ben och höftvinklar. Behöver jag säga mer än att detta behöver jag jobba vidare på, även om jag idag lyckades hålla ihop löpningen med mycket kämpande och inte tappa någon placering. Mera core och challenge med andra ord, så att kroppen bibehåller hårdheten som okokt spaghetti och inte antar formen av kokt spaghetti. Notera också de uppkavlade skjortärmarna.

Stort tack till arrangerande Trollhättans IF, som fixat att familjens logistik gick ihop och alla i familjen fick motionerat runt banan. Först inledde barnen, därefter Madeleine och sist avslutade familjefadern runt Knorretorpet som friluftsområdet så lustigt kallas. Allt klaffade faktiskt tidsmässigt både vad gäller starter, målgångar och prisutdelningar. Jag hade ju gärna haft lite mer tid innan min start, men det gick ju bra ändå. Mitt ombyte till tävlingskläder gjorde jag så sent som 10 minuter till start. Det hade förr, innan barn och sambo, föranlett mig att få ett smärre panikutbrott, men idag kändes det märkligt kontrollerat.