Jag fick en inbjudan till en klassåterträff, numera 20 år efter avslutad grundskola. Det skulle faktiskt vara kul att träffa alla igen, se vad det blivit av oss. Några i klassen träffar jag på då och då, inte för att det finns så mycket att säga som man skulle kunna tycka. Flera av oss har ju trots allt gått 9 år i samma skolklass och påverkat och format varandra. Det förstår jag nu, som lärare sedan snart tio år tillbaka. 

Klasskamraterna från förr kan ju ha förändrats mycket, det är ju trots allt 20 år som gått, eller så är de som jag precis som förr. Förmodligen visste alla att jag skulle hamna i idrotts- och hälsobranschen utom jag själv.

Jag tror tyvärr inte att det blir så många som kommer, efter 10 år var vi två på klassåterträffen, så vad talar egentligen för att det ska bli fler nu. Klassåterträffar har ju speglats på film och ofta blir det väldigt fel. Återträffar bör ses som just återträffar, allt är inte längre som det var då, visst hade vi en gemensam väg, men den har vi för länge sedan lämnat. Kanske har vi inte längre något gemensamt än just denna väg. 

Räknar jag med att allt är annorlunda och går dit utan några förväntningar, så får jag kanske nyfikenheten stillad, om någon mer kommer förstås.  

Lite bekymrad med ett par löparskor, där tyget hälarna gått sönder på lite mer än en månad, äntrade jag Team sportias butik. Jag är inte den som alltid står på mig när jag inte är nöjd med något, men att ett par löparskor inte håller två månader är faktiskt bara för dåligt. Jag hade förberett ett långt försvarstal för skornas undermåliga kvalitet, men det visade sig vara helt i onödan. Personalen tog hand om skorna och jag fick ett par nya med mig utan diskussion. Det kändes jätteskönt, så all heder åt Team sportia, jag kommer tillbaka, förhoppningsvis utan fler trasiga skor.    

Tyvärr alla ornitologer, det här handlar om något helt annat.

En morgon denna veckan var de i stan och rekognoserade, de förhatliga måsarna. Det kan ju verka trevligt med lite måsskrik, om du förknippar dem med sommardagar vid havet. Dessvärre är det något annat, som mer påtagligt upptar min måsförknippning, nämligen deras ilskna attacker. De kan verkligen fördärva träningsharmonin. Jag vet inte om det är nojigt, de kan ju inte göra någon större skada, men att i bästa fall se dem starta sin attack från ett hustak eller lyktstolpe, för att skrikande störtdyka mot en känns faktiskt inget vidare. I värsta fall ser du dem inte ens, då skriker de plötsligt till bara några meter ifrån innan de avlossar en laddning från kanonröret där bak. Det som funkat bäst är nämligen att skrika tillbaka och fäkta och slå med armarna. Det är ju bäst att göra det när måsarna börjat sin inflygning, att göra det lite då och då i förebyggande syfte, kan säkert resultera i en inhämtning av polisen och inkvartering i deras fyllecell för tillnyktring. 

Måsar verkar häcka på samma ställe från år till år, trots att någon vänlig själ oftast lyckas ha ihjäl deras unge. De satt nämligen i veckan på samma hustak, som förra året. Tyvärr ett hus som jag dagligen behöver passera på väg till jobbet och som oftast är på utfartsvägen till både löp och cykelpass. Visst kan jag undvika att passera förbi där, men då får jag åka en rejäl omväg, som dessutom innefattar en rejäl uppförsbacke och det det är inget jag gärna startar dagarna med.

I något kommande kapitel ska jag skriva om de vägar jag undviker eftersom jag där fått lösspringande hundar efter mig när jag cyklat förbi.