Höstmörkret kom lika tidigt i år igen, märkligt att jag aldrig lär mig. Jag hade trott att jag skulle kunna köra lite längre utan ljus och reflexer, men det var rejält mörkt i morse när jag äntrade mtb-cykeln för en tvåtimmarstur innan frukost. Energin hade jag från fredagen, i vanlig ordning min godisdag, men den innehöll även en känslofylld begravning, vilket gjorde intaget av godis blev rätt hämningslöst.

Jag räds inte mörkercyklingen, snarare uppskattar, den ger en mer påtaglig kontakt med det mentala. Jag blir heller aldrig överraskad av snabbgående bilar eller motorcyklar, de få som är ute vill säga. Det verkar också som om jag syns bra av dessa få förares körsätt att döma, men så har jag också två lysdiodframlampor, två blinkande baklampor, en reflexväst, ett reflexband runt varje ben och en hjälm med reflex på.

Hjälmen känns än mer viktig vid all cykling sedan en förläsningen igår av en ambulanssjukvårdare, som under sitt föredrag visade en cykelåkande krocktestdocka krascha i 30 km/h. Vanligtvis snittar jag ju den hastigheten med toppfarter kring det dubbla, men efter denna filmsnutt vete sjutton om jag vågar åka på som tidigare.