Idag sprangs en Alingsåsisk skolklassiker, Nolhagastafetten. En skolstafett för mellan- och högstadiet, som sprungits sedan urminnes tider. Jo, jag har själv sprungit den, något som får en del elever att höja på ögonbrynen. När jag sedan berättar att jag dessutom varit med och vunnit tappar de även hakan. Så jag vet hur det är både på gott och ont för hur många sömnlösa nätter har den inte givit de stackars skoleleverna, som egentligen inte vill springa, men blir mer eller mindre tvugna av grupp- och betygstrycket att göra det. För att inte tala om all den blodsmak och mjölksyra som framdrivits i hetsen på att bli av med den förhatliga stafettpinnen.

Samtidigt en hejdundrande folkfest i hälsans tecken och någonstans en glädje i att kunna springa. Det är lite som att åka en läskig berg och dalbana. En känsla av oro och nervositet inför något du inte vet hur det kommer att bli eller kännas, väntan innan du ska växla att jämföra med väntan i kön till åkattraktionen och den befriande känslan efteråt när all endorfin fullkomligen översvämmar kroppen.

 I år gick det dubbelt bra. Det första bra står för att alla elever (90 st) fanns på rätt växlingsplats och sprang rätt väg till nästa växelplats nere i Nolhagaområdet. Att det sedan blev dubbelt bra i år var att våra lag dessutom höll sig väl framme i resultatlistorna. Ett lag vann nämligen, två belade tredjeplatserna och två fjärdeplatserna.