Ibland är det svårt att ta ett nej, men ett nej måste alltid respekteras oavsett vem det kommer ifrån och hur mycket man än vill ha ett ja.

Vi var i skene idag, då vår dotter ville vara med på lilla martenloppet. Nu var det inte så att hon själv kollat upp att loppet fanns, utan vi hade förstås hittat loppet åt henne och ställt frågan: Vill du vara med ? Ett självklart ja. Sonen fick förstås samma fråga, men svaret det motsatta och bara för det (?) har han fått frågan flera gånger i hopp om att han skulle byta svar. Nu hade ju förstås dottern möjlighet att ändra sig, men inte utsattes hon för samma bombardemang av frågor om deltagandet och information om att alla som sprang fick medalj, tivolibiljett, glass, fruktpåse, vattenflaska och muffins. Trots detta kvarstod hans nej och då var det helt enkelt nej. Han hade tagit sitt beslut och var nöjd med det, inte ett uns av ånger märktes när systern sprang i mål och inkasserade alla förmåner.

Nu bar det sig inte bättre än att han stukade till foten på en trottoarkant strax innan de i hans grupp startade. Den trottoarkanten hade han inte snubblat på om han stått på startlinjen, men ett nej är ju ett nej, trots allt.