För rätt länge sedan nu, efterfrågade Magnus en tidningsartikel med anledning av att jag höll med Jonas Colting på sin blogg, om att tidningsfolk mest har koll på fotboll. Allt i konditionsväg har de dessutom en förmåga att blåsa upp som plågsamt. Jag skickade in en välformulerad tidningsartikel till Alingsåstidningen efter mitt deltagande i Stockholm Triathlon, svenskt mästerskap på olympisk distans (En lite mer tidningsvänlig variant av blogginlägget "Igår gjorde jag Stockholms gator osäkra"), som de valde att redigera om till följande:

Gary slet ont i Stockholm

" Alingsåsaren Gary Larsson gjorde nyligen bra ifrån sig i Stockholm Marathon. Efter 1500 meter i Djurgårdsbrunnsviken väntade fyra mil cykling i centrala Stockholm. - Jag slet ganska ont under cyklingen vilket gjorde att löpningen blev lite tyngre än vanligt, menar Larsson.

Han fick ändå igång benen allt eftersom. Han avancerade några placeringar och kom i mål som trea i klassen Master 35-39 år. tredjeplatsen gav också Larsson ytterligare poäng i Masterscupen som han visserligen redan före start hade säkrad totalsegern i."

En skapligt sportintresserad person av mer än fotboll kanske ska tilläggas vet att inte Stockholm Marathon innehåller vare sig simning eller cykling utan bara löpning. De riktigt sportintresserade har även koll på att Stockholm Marathon går i juni och inte Augusti som Stockholm Triathlon gjorde. Nu är inte jag den som jagar tidningsrubriker och när det blir så fel kanske det lika gärna kan kvitta att skicka in.

Ibland är det svårt att ta ett nej, men ett nej måste alltid respekteras oavsett vem det kommer ifrån och hur mycket man än vill ha ett ja.

Vi var i skene idag, då vår dotter ville vara med på lilla martenloppet. Nu var det inte så att hon själv kollat upp att loppet fanns, utan vi hade förstås hittat loppet åt henne och ställt frågan: Vill du vara med ? Ett självklart ja. Sonen fick förstås samma fråga, men svaret det motsatta och bara för det (?) har han fått frågan flera gånger i hopp om att han skulle byta svar. Nu hade ju förstås dottern möjlighet att ändra sig, men inte utsattes hon för samma bombardemang av frågor om deltagandet och information om att alla som sprang fick medalj, tivolibiljett, glass, fruktpåse, vattenflaska och muffins. Trots detta kvarstod hans nej och då var det helt enkelt nej. Han hade tagit sitt beslut och var nöjd med det, inte ett uns av ånger märktes när systern sprang i mål och inkasserade alla förmåner.

Nu bar det sig inte bättre än att han stukade till foten på en trottoarkant strax innan de i hans grupp startade. Den trottoarkanten hade han inte snubblat på om han stått på startlinjen, men ett nej är ju ett nej, trots allt. 

Sporten i söndags visade ett inslag om den motionsvåg som drog över Sverige. Joggingvågen, alla sprang och det utan att ha vare sig uppbyggda stötdämpande skor, vind o vattenavvisande kläder som "andas" och puls, GPS och I-pods. Undrar hur plågsamt och obekvämt det inte måste känts.

En sådan joggingvåg känns avlägsen idag trots alla dessa hjälpmedel för att göra löpningen så skonsam som möjligt både för kroppen och för huvudet. Gemene man är väl dessutom lite fetare, vilket gör det än jobbigare att komma igång. Vilken tur(?) då att stavgång och powerwalk är så inne. Dessvärre ger det långt ifrån samma konditions och förbränningseffekt som joggingen. Det ger en falsk förhoppning om att jag kan äta mer onyttigheter, jag har ju tränat, stavgångat o promenerat, men hur länge och hur intensivt blev det då. Jag tror jag läst att för att promenera bort energin i en pizza behöver man gå 18 km.

Ok stavgång kan vara alldeles ypperlig träning, upp och ner i slalombackar. Det vet jag sedan den tid jag åkte längdskidor. De flesta som jag ser ute med stavar har dock stavarna som någon form av stödpinnar, när de tar sig fram. Många promenerare utan stavar skulle lika gärna kunna jogga och få betydligt bättre kondition och förbränning, men det kanske känns för obekvämt och otrendigt. 

Den vånda jag haft inför morgonens löppass skulle visa sig helt onödig. Våndan låg i att jag helt enkelt inte sprungit på länge. Vid närmare eftertanke så var förra gången jag sprang en tävlingslöpning förra lördagen på Getingetriathlon och gången innan var också tävlingslöpning i Stockholm triathlon. Båda dessa löpningar kändes dessutom riktigt tunga.

Jag kunde förstås fortsatt våndats och låtit veckorna gå eller helt enkelt sluta springa men det är egentligen inget alternativ.

Nej, bättre upp, in med en mugg kaffe och sedan iväg. Så, skönt det var att känna benen svara. Sann löpglädje bör inte dödas med hastighetsbegränsningar även om det var före 0700, kilometerarna tuffade på kring 4,20-4,30 utan nämnvärd ansträngning. 

Väl hemma efter ca 40 min kunde jag konstatera att planläggningen av tre nyckelpass inför kommande säsong känns klar. Känn på de här: Tisdag löpning 0600-0730, Lördag simning 0640-0830 och Söndag cykling 0600-0900. Är det konstigt att jag alltid tränar själv ;)

Igår deltog barnen i happy mil, som dessvärre höll på att regna bort fullständigt, då en höstmonsun belägrat Alingsås. Hela arrangemanget räddades emellertid upp av att uppvärmningen kunde ske inomhus i Nolhagahallen. När barnen väl var uppvärmda traskade de ut till startlinjen i hällregnet, sprang efter bästa förmåga och sedan in igen, så fort som möjligt. En stolt pappa njöt i stora drag av att först se dottern komma i mål som första tjej efter ett klokt diponerat 800m lopp och sedan se sonen vara först i mål bland killarna i den yngsta åldersklassen. Belönade med diplom, medalj och gratis happy meal på mcdonalds kan ett barnarrangemang inte bli så mycket bättre.  

De flesta ingredienserna fanns med, om än att det var Borås och det därför regnade en hel del. Godis, chips och läsk åts i massor av eleverna, framförallt joltcola. Vilken spädde på det där med för lite sömn.

Busandet lyckades vi och eleverna hålla på en lagom nivå. Stoppar vi lärare allt "bus" blir lägret tråkigt, eftersom eleverna upplever att de inte får göra något roligt. Busas det däremot för mycket störs grannar, saker går sönder och elever skadar sig. Allt detta är vi lärare ansvarig för, vilket är lite oroande. Med vetskap om detta borde vi "sitta vakt" hela natten för att i tid kunna stoppa busandet som går över gränsen, men hur roligt är det när eleverna får för sig att dygna d v s var uppe hela natten.

Då är det inte så konstigt egentligen att jag oftast är helt slutkörd efter lägren med elever. Dock har jag repat mig hyggligt fort och följa upp gårdagssimningen med att ge mig ut på en morgoncykling MTB idag. En simning som gick tungt kanske beroende på förberedelserna, kanske beroende på att simuthålligheten nu nått botten efter att ha toppat i början av juni.

Då var det äntligen helg igen, mer efterlängad än vanligt, då vi varit på övernattningsläger med klassen. Lika kul som det är hög anspänning, mestadels är det lugnt och eleverna sköter sig själva, men hela tiden upplever jag oro för att någon ska komma rusande med ett avskuret finger eller någon annan större skada. Nu hände det tack och lov inget på skadefronten, men det hänger ju på eleverna som är med och i visst mått lite tur.

Även om jag är motståndare till tur och otursbegreppen, så kan det ibland finnas fog för att använda dem. Gör man något riktigt klantigt, bör det straffa sig, men man kan ibland ha tur och slippa straffet. Igår glömde jag t ex cykelnyckeln när jag skulle hämta dottern efter träningen. I tanken började jag planera att vi skulle gå hem och jag istället fick bära den låsta cykeln. Tur eller inte, men det visade sig att hon själv hade den andra nyckeln till låset i sin ryggsäck.

Nu till det jag egentligen hade tänkt skriva. Det här med skolläger, vissa ingredienser bör finnas för att det ska bli bra, annars är det som sockerkaka utan socker. Grundrecept för ett lyckat läger: Bra väder, fri tid, gemensamma aktiviteter, (för) mycket godis läsk chips, bus, bad,  (för) lite sömn. Därefter kryddar man extra med lite av varje, efter eget tycke och smak.

Uppföljare på detta hoppas jag kunna skriva senare idag, för nu är det dags att ta tag i simträning + vattenpolospel igen efter sommaruppehållet.

Fotbollsspelare!!! Hur kunde det bli så?? Triathlontävlingen i Getinge i lördags ville sonen inte köra hur mycket vi än lockade, däremot såg han fram emot fotbollsträningen på söndagen. Han hade längtat hela sommaruppehållet på att den skulle dra igång igen. Det var liksom bara att åka dit med honom. Till min smärre fasa och större förtjusning spelade han tokbra! I den vilda jakten på bollen bland femåringarna var han mycket framgångsrik och gjorde flera mål i de små matcher de spelade.

När vi sedan kom hem och mamman undrade det viktigaste om det varit roligt på träningen, fick hon minsann svar på tal. -Det viktigaste är att vinna! Det är min son det.