Idag följde jag upp skidåkningen från igår med två varv på Hjälmareds golfbana. Den befarade förlamande träningsvärken hade inte slagit till under natten, vilket gjorde att jag kunde spä på med ytterligare skidkilometrar. Första varvet på åttakilometers varvet blev det rysligt kallt om fingrarna. Jag lyckades dock repa mod och kraft till ytterligare ett varv, nu med ett tjockare par vantar på.

En stilla fundering har insmugit sig om att faktiskt köra ett skidlopp under vintern, såvida den nu behagar hålla i sig. Inget Vasalopp dock, det har jag kört mer än en gång med för lite träningsgrund. Något av det mest plågsamma jag upplevt i tävlingsväg, då har jag upplevt en hel del. Det loppet åkte jag gråtandes i mål på närmare fem och en halv timme.   

Nu måste jag nog säga att den är ett faktum, längdskidscomebacken alltså. Jag har åkt två regelrätta träningspass, utan familjen i släptåg. Kroppen är duktigt mörbultad, vilket den alltid blir när det ska åkas längdskidor. Kondition och teknik finns för att åka, men dessvärre inga välutvecklade skidmuskler. Det var över ett decennium sedan jag hade det och radade upp Vasalopp efter Vasalopp och till och med körde en och annan tävling.

Framförallt är det tidseffektiviteten som är bedrövlig, när det gäller längdskidor. Bara att få skidorna i topptrim avseende valla och glid kan ta en halvdag. Nu nöjde jag mig med lite påkletad kallvalla, så det fäste hyggligt, eftersom det bara ska tränas gör det ju inget om fästet och glidet inte är perfekt. Nog för att det skulle gå att åka ut hemifrån på trottoarer och vägar nermot Nolhaga, för att där åka runt på gräsytorna, men maskinkörda spår är ju eftersträvansvärt för åkglädjen. 

Skidorna lades således in i bilen för vidare transport till Hjortgården, som åtminstone tidigare, (10 år sedan och mer), varit metropol för längdskidåkning kvällstid. Tyvärr visade det sig att åren gått, inte en tillstymmelse till skidspår syntes, där elljusbanan passerar parkeringen. Det var bara att kliva in i bilen igen och åka vidare. Skogsbygden, Magra och Idåsen vet jag har, eller åtminstone har haft, (det var ju minst 10 år sedan), elljusbanor. Det fick bli ett säkert kort, nu när jag redan ödslat en kvart på Hjortgårdenbesöket.

En halvtimme senare skidade jag iväg på Långareds enfiliga elljusbana. Inledningsvis tyckte jag det var trevligt med lite medåkare runt spåret. Det kan ju kännas ganska ödsligt att åka själv i elljusets sken i skogen. Med ett par varv gjorda utgjorde dock medåkarna ett smärre störmoment, då de behövde varvas gång efter annan. En timme och 10 varv senare, var jag nöjd, kroppen var väl nöjd efter hälften, men ska det nu åkas skidor i år så ska det.