Energi fanns det gott om, sedan gårdagens frossande. Tre varv runt Nolhaga blev fyra, bara för det kändes skönt att bränna av energin från frossandet igår. Mp3:n var med för att motivera och driva på idag, men den stod bara ut i ett varv. Tacknämligt nog går det att springa minst lika bra ändå. Jag tyckte faktiskt kroppskontrollen fungerade bättre utan musik. Stegen och andningen hörs ju inte när musiken dunkar på, som värst.

Varv efter varv, kilometer efter kilometer, meter efter meter, trissade jag upp tempot. 19.10 blev 18.55, som blev 18.33, som blev 18.08. Fortfarande långt ifrån Göteborgsvarvsfart, då jag tänkt hinna med ytterligare ett varv på nästan samma tid. Det kändes inte möjligt idag, men när det väl är dags vet jag att jag kan.

Egentligen inte oväntat, sett i efterhand fick jag utmattningskramp i höftböjarna. Varken tur eller otur, helt enkelt konsekvensen av att inte ha kört en viss styrkemaskin på ett tag. Den behöver jag definitivt lägga med i träningsplanen inför nästa säsong. 

En del säger att de älskar när det blir vinter, jag förstår dem inte.

Det blir kallt, det blir klädlager på klädlager, det blir varmt, det blir svett, det blir massa tvätt.  

Det blir det blir is, det blir halt, det blir benbrott.

Sitter nu och laddar för ett kallt löppass på såphala gator. Det är ju förstås självvalt jag kan träna inne på löpband, men hur kul är det att springa distans på löpband? Målet är att så snabbt som möjligt komma ner till Nolhagas grusbelagda cykelvägar, för att om möjligt behålla löpdrivet jag haft de senaste passen. 

Det är ju också möjligt att avstå löpträningen helt, men jag överåt kalorier igår igen(!), som behöver förbrännas. Min mamma, hade i vanlig ordning laddat upp med alldeles för mycket god mat.  

Det blir inget Sylvesterlopp i år så tävlingssäsongen är avslutad. Många nämnvärda prestationer har jag samlat på mig under året, mestadels tävlingar förstås. Jag hade ju som mål att bli ett snäpp bättre och vinna svenska cupen. Den tydliga delen av målet lyckades jag med. Det mer luddiga målet att bli bättre hmmm... placeringsmässigt lyckades jag, tidsmässigt låg tävlingarna som var på samma banor som förra året på i stort sett identiska tider. Det blir till att ha kvar målet till nästa år. Jag har lite nya idéer för hur jag ska lyckas. De kommer i nästa blogginlägg. Ambitionen fanns att springa mer tävlingar innan och efter triathlonsäsongen, men motivationen saknades.

Terräng-DM 8 km: Blev trea efter en inledningsvis härlig kraftfull löpning, som tyvärr mattades betänkligt, när inte coremusklerna orkade hålla emot. Kämpatakterna satt dock i och jag kunde hålla undan för fyran hela vägen in i mål.

Seriematch 5000m: Banlopp där placeringar är viktigare än tiden. Tiden vart inget vidare, inte placeringen heller. Allmänt trög löpning, låsningen i bröstryggen slog till och tog död på det roliga efter halva loppet.

Hallstahammars triathlon (olympisk distans 1500-40-10): Olidligt varmt var det, den första tävlingen för säsongen. Masterklassen startade själva, vilket gjorde simningen till en vanlig träningsrunda i sjön d v s ensam. En snabbsimmare drog iväg, sedan var det jag, sedan klungan. En ganska knixig cykelbana, sex och ett halvt varv, som gick riktigt bra. Tappade i vanlig ordning tid, men inte så mycket som jag brukar, vilket gjorde att löpningen kunde springas med marginal till total värmekollaps. En stabil andraplats i mål.Furulundstriaden (sprint 750-20-5): Lika ruggigt varmt som i Hallstahammar, nu bara hälften så långt. Simmade sämre, cyklade jämnt, sprang bättre. I mål som tvåa på tre sekunder sämre tid än förra året. Ganska  slätstruken känsla just nu till tävlingen.   Göteborgs Triathlon (olympisk distans 1500-40-10): Simstarten grötig i vanlig ordning i Göteborg då alldeles för många startar samtidigt, gjorde att jag hamnade långt bak i förhållande till min kapacitet. Kanske hade jag igen det under cyklingen, som gick helt ok. En skaplig löpning, där jag sakta men säkert plockade tid på framförvarande M 35:or. Vid sista vändpunkt med 1,25 km kvar var jag ikapp en av dem, sprang förbi ganska direkt och började successivt öka tempot, men han vägrade släppa. Inne på upploppsrakan stormade vi förbi dåvarande trea i loppet, som inte ont anande sprang mot vad han trodde en säker tredjeplats. Jag hade hela tiden kommandot och vägrade släppa det, grymt skön känsla efter målgång. I mål skulle det visa sig att jag pressat min tid från föregående år med ynka tre sekunder. Tre sekunder som faktiskt var skillnaden mellan pallplatsen och en femteplats detta år.Säter triathlon (sprintmästerskap 750-20-5): Riktigt taggad tog jag täten iväg på simningen och höll den det första av två varv. Andra varvet betydligt tröttare, men hängde ändå med så pass att jag kom iväg på cykeln med Michael Thorén. Vi turades om i totalledning och att ligga där framme under större delen av cyklingen efter ledarmotorcykeln var verkligen inspirerande. Löpningen gick skapligt bra, men jag saknade fortfarande den riktiga speeden. En säker seger i M35 klassen, lite tunt motstånd kan tyckas, men segern kändes riktigt bra. Faktiskt första mästerskapsguldet sedan junioråldern, att Madeleine samtidigt vann D 35 gjorde inte familjelyckan sämre direkt. Örserums triathlon (olympisk distans 1500-40-10): Inte speciellt taggad, mer måstekänsla i kroppen. Simmade i täten av det 70 pers stora startfältet, häftigt i sig, men det gick inte så fort, så jag fick inte mycket att gå på ut på cyklingen, som blev stressad och krampaktig. Tappade mer än brukligt, men hade ändå hygglig kontroll på M35orna ut på löpningen och kunde utan att förta mig, ta mig i mål som tvåa.Horla triathlon (450-28-7,5): Hemmatävling, så gott som. Simmade bra och hängde med elitgruppen, tyvärr lyckades jag inte komma med i förstaklunganpå cykeln, i och för sig kanske lika bra. En stund senare kom två nya cyklister ikapp som jag åkte med på rulle bakom ett bra tag, ända tills jag fick dåligt samvete, då drog jag en stund sedan tappade jag dem. Fullkomligt tanklöst cyklat! Sista kilometrarna kom en större klunga ikapp, som jag valde att rulla med i för att hämta kraft till löpningen. Det föll väl ut och jag kände till och med stark hela vägen upp för ekebacken och det vill inte säga lite. Hade äntligen lite bra driv i löpningen.Hällsnäs Aquathlon 3 x (100m sim +750 m löp): En himla kul tävling, främst för att jag slapp cykla, men också för att det gick riktigt bra. Nu hade jag äntligen riktigt bra driv på löpbanan som snirklade sig runt inne på Hällsnäsområdet, efter en tuff kamp med Martin Flinta fick jag till slut se mig besegrad av honom som trea, men det var verkligen kul att pressa honom till mållinjen. Kvällen förlöpte i hällregn, som kylde ordentligt, framförallt inför simstarten, fick en riktig ångestattack på startlinjen. Desto skönare var det att komma in och äta en fenomenalt fin buffé som ingick i startavgiften. Stockholm Triathlon mästerskap olympisk distans (1500-40-10): Mitt inne i Stockholm kördes tävlingen, riktigt häftigt att cykla fram på avstängda gator mitt i staden, lite svårt ibland att få koll på vart jag skulle. Sammantaget gick själva loppet hyggligt, blev trea till slut men upplevelsen var större än resultatet. Jag kommer igen nästa år igen, då är det mästerskap igen och då hoppas jag det är tvärtom. Getinge triathlon (400-20-5): I säsongens elfte timme slängde jag mig in i ytterligare en tävling, mycket för att dottern skulle vara med i barnklassen. Jag hittade inget bra svar på varför inte jag skulle vara med, så det blev ytterligare en triathlonstart denna sommar. Ovanligt nog så var det på cykelmomentet som jag tidsmässigt drog ifrån konkurrenterna. Det var skönt att faktiskt få komma först i mål även om det nu bara var motionstävling.

Antensimning 10 km: I år var det dags igen rakt över sjön från finnviken till slottsviken i Gräfsnäs. Ingen tävling men väl en rejäl prestation. Denna gång mer förberedd på vad som väntade, alltså mer dricka och mat med i följebåten. Det tillsammans med bättre vindar gjorde att jag kapade tiden från första simningen med ca 20 min.

Var rejält mätt på tävlande i mitten och efter säsongen. Många tävlingar blev det så här i efterhand, något att fundera på till nästa år. Jag återkommer med träningsplan och tävlingsplan inför 2009 i det närmaste.

Idag skulle cykeltrainern testköras, så med lite spänd förväntan klev jag på den upphängda mtbcykeln och trampade igång. Det kändes faktiskt över förväntan, väldigt likt cyklingen ute. Det enda jag kan beklaga mig över var det oväsen som uppstod när cykelhjulet drev rullen. Det oväsendet tog jag udden av med välljud från stereon.

Nu blir det en skogspromenad med familjen, innan det blir julmiddag hos min mamma.

Jo det blev en fridfull jul, som jag önskade, men inte nog med det. Madeleine överraskade mig med en cykeltrainer, som jag kan hänga upp min racer på och bedriva vinterträning på "rätt" cykel. Spinningcykel och mtb i all ära, men det är på racern det behöver gå fort till sommaren för att försvara RM-guldet.

Nu har jag tillfälligt riggat mtb:n för att cykla inne i morgon, då gud eller någon annan vettvilling först duschat moder jord och sedan ställt in henne i frysen. Alla gator är belagda med is och kommer att så vara under morgonens tidiga timmar, då jag verkligen behöver träna. Jag bloggade om gränssättande för några dagar sedan, idag var det no limit/happy hour hela dagen, vilket förstås resulterade i ett kraftigt överintag av kalorier och bara stillasittande hela dagen. Tack och lov har jag kapacitet att bränna av lika mycket i energiprocessorerna i musklerna under några träningstimmar imorgon.

Ni kanske undrar varför jag nu inte riggar racern direkt. Det borde jag ju förstås gjort, men den är på ombyggnad hos min cykelmekaniker Kurt. Det blir verkligen spännande att se hur det kommer att funka, för vi pratar inte några millimeterjusteringar, snarare decimeter. Jag har fått inställningsanvisningar från Peter Dahl, som jag hoppas kan förändra mitt tidstapp på cyklingen. Det har känts ok när jag ställt om spinningcykeln på liknande sätt, även om jag förstås inte har koll på hastighetsmätare.

Innan dagens vilodag hade jag pressat kroppen en del så att stillasittandet skulle kännas helt ok. Igår gjorde jag livet surt för de motionssimmare, som vill ha lugn och ro i bassängen på morgonen. Genom åren har jag fått höra en del sura kommentarer om mitt simmande på motionsbanorna. Den värsta/bästa var en äldre dam som beklagade sig över att hon blev blöt ???!!! när jag simmade förbi henne. Jag har inget hållbart försvarstal, men Gerdsken är för kall att simma i och simklubben platsade jag i för femton år sedan. Det finns faktiskt en fartbana och den simmar jag på med fart. Denna morgon är jag själv riktigt nöjd med farten. Simmade av fyra progressiva tvåhundringar på 2,45-2,40-2,38-2,36 med vila resterande tid upp till 3,00. Visserligen med hjälpmedlen paddlar och dolme, men det hade gått fort ändå.

I måndags blev jag mer eller mindre utknuffad på mitt löppass av Madeleine, då min egen energi tagit slut. Tidigt på morgonen är min energinivå verkligen inte hög och tål inget tärande, som att leta efter mp3:n jag var tvungen? att ha och löpvantar. Efter ett frenetiskt letande hittade jag mp3:n tredje gången jag rev i lådan, där jag trodde att den låg. Löpvantarna vart det värre med. Jag hittade en och tillsammans med en cykelhandske bildades ett märkligt par, det var ju mörkt ute så ingen skulle se ändå. Väl utknuffad blev det fart på kroppen, för att vara utan frukost och innan halv åtta på morgonen, blixtrade jag runt nolhaga på 16,09 för att vara exakt, kan vara intressant att jämföra med framöver, därav exaktheten. Jag följde upp denna trögstartade dag med ett hemmacorepass och två spinningpass på instruktörscykeln. Är det inte jobbigt att hålla på så?? Jo när jag är ur form. Är jag i form njuter jag varje minut av träningen! Genom att hålla uppe träningen som jag gör kan jag njuta i fulla drag av nästan varje träning.

Det enda som möjligen bekymrar nu är matchvikten, som ligger över 85 kg. Det blir något att ta tag i när helgerna och godiset är slut.

 

 

 tekniska prylar, åtminstone när de inte fungerar.

Ingen kul rubrik sådär på julafton, men jag hade skrivit ett långt blogginlägg om min träningsframfart de senaste dagarna, som dessvärre behagade att försvinna spårlöst ut i världsrymden.

Jag får försöka ta mig kraft att återskapa det, men det hinns inte med nu.

Jag har funderat lite på när gränsen är nådd, när det liksom räcker. Det finns ju de tillfällen när inte det finns någon given tidsgräns eller mängdgräns, utan när det handlar om subjektiva gränser.

Till exempel när det blir för kallt, som igår då avbröt jag cyklandet innan tidsgränsen var nådd för jag frös om fötterna. Jag måste ju rimligen gått över någon obehaglighetsgräns, som klickar till i huvudet, som tar beslut om att nu räcker det. -Jag åker hem! Väl hemma fick jag ta det plågsamma sprängande återflödet av blod till tårna. Det hade jag gärna sluppit, frågan är när jag skulle avbrutit och åkt hem då?

I lördags gick jag över samma gräns när jag simmade. Det klickade till i huvudet, men beslutet om att nu räcker det kom aldrig. Beslutet förhalades och jag lyckades vara kvar i bassängen 1 tim till, helt utan plågsamt efterspel.

Nu är vi framme vid den intressantaste frågeställningen jag grubblat på. Hur vet jag när jag ska förhala beslutet om att avbryta för att signalen har klickat till och när ska jag lyssna på signalen för att slippa obehagliga efterräkningar?

Ett exempel till för att tydliggöra detta ytterligare. Löpning, signalen klickar till för det känns att det skaver på hälen, samtidigt som alla planerade intervaller inte är körda . Hur många till kan jag springa med skav på hälen innan det blir såpass stor blåsa att det inverkar på kommande träningar?

inte riktigt vad jag tänkt. Tisdagens fina morgonkombination hade jag tänkt göra om idag. Upplevelsen och känslan av flow under löppasset kombinerat med spinningen ville jag få idag också, men det ville sig inte riktigt. Det höll på att sluta redan innan det började, inte så att klockan inte ringde, för det gjorde den och jag kom iväg till skolan. Där upptäckte jag att jag hade glömt löpartights, vantar och handduk. Ett för att vara klockan sex på morgongen mycket kort ögonblick av uppgivenhet gick innan den nya planen var klar.

Jag hade då bestämt mig för att springa hem i de korta cykelbyxorna, utan vantar ca 10 min löpning. Det borde funka även om det bara var 2 grader ute, tänkte jag och det gjorde det. Vantar och byxor på, sen var det ju handduken. Det löste jag med att vika ihop den fint och lägga den på magen under den tighta cykeltröjan. Jag slapp ha den lite otympligt i ena handen, vilket fullständigt hade fördärvat löpkänslan, nu blev den hygglig. Handduken gungade lite fram och tillbaka, men värmde å andra sidan skönt. Sammantaget blev det ett fyrtiotal minuter löpning + ett fyrtiotal minuter spinning.