Även långa dagar tar slut. Jag har haft en sådan idag, rejält sliten både fysiskt och mentalt. Det blir till att vila i morgon, sova ut var det länge sedan jag gjorde. Nu ska jag i alla fall sova till sju i morgon, senaste dagarna har jag försökt komma upp före halv sex.

En del dagar vill sig inte något, passade på min pappalediga på att isfiska, men inte ett napp förgyllde denna morgon. Mer grus vart det i maskineriet senare samma dag på löppasset, som också gick i moln då ryggen tjorvade ihop totalt. Två varv runt bergen, långt ifrån snabba, men plågsamt jobbiga. Lite bättre vart det igår, rent ryggmässigt, men benen var slutkörda, samma idag på spinningen.  

Igår blev jag kallad barn av en dam som faktiskt också verkade mena det i kioskkön. Två pensionärsdamer stod och snattrade på det vid som pensionärer kan göra, d v s helt utan att bekymra sig över tiden. När de uppmärksammade att det blivit en lång kö med mig längst fram och en drös elever efter, kom kommentaren. - Nu får vi släppa fram barnen.

Det är möjligt att när man blir såpass mycket äldre, så kanske alla som är 40 och neråt känns unga och räknas in i kategorin barn.   

Efter att fredagströttheten lagt sig, kom jag på bättre tankar, visserligen ingen simning i morse. Bassängen går ju inte att komma åt förrän 0640, däremot är löparskorna tillgängliga långt mycket tidigare. Efter viss möda kom jag iväg 0615 med ambitionen att springa två varv, med klockan igång, lite för att känna hur segheten på löpbandet känns i spåret. Vissa farhågor hade jag ju om att tidsmässigt gå bakåt, men löpningen bet betydligt bättre i spåret. Första Nolhagavarvet gick så snabbt som 16.06, pulspådraget var högt men inte mördande, däremot tog kolhydratbränslet slut under andra varvet, vilket gjorde att jag tappade till 16.15 andra varvet, trots att jag pressade lite hårdare. Sammantaget riktigt bra. Det blir kul att se hur fort det kan gå när alla prestationsfaktorer är toppade, idag är var det ju egentligen för tidigt, ingen frukost och inga tävlingsskor. 

Denna vecka har jag verkligen fått känna att löpningen går i motlut. Den förbättrade kroppshållningen slår igenom så till vida att löpkraften går över lite andra muskelfibrer mot tidigare. Det känns segt, har inte mycket till tempo i benen. Fick ge upp det planerade pass jag hade i tisdags på 10 x 4 min i 18 fart med 1 % lutning. Jag hade en tro på att det skulle funka, men pulsen gick för högt. De extrakilon som finns är mer påtagliga nu, så det är väl bara att börja skala. Snart ska det ju springas på tid på riktigt. 

Det är nästan som att ha hoppat ut från en hög avsats och ångrat sig. Det finns ingen återväg. Långsiktigt arbete och tålamod, tålamod och tålamod. Nu till simbassängen, där framstegen för tillfället görs, i morgon blir det ishallsfunktionärande istället.

Jag har massor jag borde göra, men är så trött och seg att inget blir gjort. Det finns förstås massor att skriva om, men jag orkar inte. Det får bli lite spridda skurar.

Ryggen är definitivt bättre, även om den fick sig en omgång i veckan. Det var faktiskt inte från de fyra kubikmeter sand som skyfflades på och av en släpkärra. Det var från löppasset i fredags på hälsostudions löpband. Några inledande intervaller kändes riktigt bra, innan ryggen gav sig till känna.

Simningen verkar också gynnas av ryggens upprätning, axelpartiet återfår mer och mer rörlighet. Hann med en elitkvart extra i fredags, där jag körde tre riktigt fina 100m med starttid på två minuter.

Fiskade igår i många timmar, men fick inte någonting, märkligt nog ändå en fantastiskt fin dag på sjön.

Cyklade spinningvasan idag, bra tryck inledningsvis, men dålig vätskegenomströmmning och för lite sömn gjorde att jag mattades betänkligt. Fyra timmar och 10 minuter i alla fall att lägga till handlingarna.

Skönt att veta att det blir lite rejäl träning till helgen i alla fall. Det känns som det blir lite spridda träningsskurar fram tills dess. Simmade i och för sig ett pass igår med rejäl mersmak, tror jag. Tisdagmorgon är en tid när fler simmar samtidigt. Det innebär att det gäller att vara snabb med att komma i bassängen, för att om möjligt avskräcka några i mitt tycke ofartsimmare att simma på fartbanan. Jag "hann" därför inte sätta igång simklockorna, som jag använder flitigt annars för att hålla starttider och kolla simfart. Jag fick därför lita till känslan att det gick fort utan att få det bekräftat och som sagt kändes det fort.

Övervunnen rädsla eller bara tillfälligt menalt avstängt signalsystem. Idag var det dags för hopputmaningen med eleverna från 5:an i simhallen. En del ganska orädda, andra tämligen skakiga, ställde vi oss på femmans avsats. Självklart helt frivilligt och självklart hade det inget med betyg att göra.

En ren och skär utmaning, en möjlighet att bevisa för sig själv att klara en tuff situation. Jag känner starkt obehag av höjder och hade duktigt förhöjd puls, men hoppa hade jag bestämt mig för att göra, så självklart blev det ett hopp. Det var säkert ingen vacker syn, men jag gjorde det och det kan ingen ta ifrån mig.

Visst blev det en timme och inte vilken timme som helst. En härlig löptimme med snöpulsning utan ryggkänningar och löpspår att titta på. Det är stor skillnad mellan mina löpspår nu och för tre veckor sedan, men smakar det så kostar det. Ryggens muskler har fått ta mycket och har protesterat flitigt i form av molande värk, men det får det vara värt. Nu handlar det bara om att jobba upp den outnyttjade resursen i form av benmuskler som legat i träda förmodligen sedan mina juniorår och det, det är länge det. Löpningen igår kändes kraftfull, men det saknas speed.