Igår satt familjen bänkad som vanligt framför tv:n när melodifestivalen visades. Två låtar så här långt från festivalen har jag tyckt varit riktigt bra. De har skickats hem direkt, inte ens gått vidare, ok jag är inte den som röstar järnet med telefonen, så jag får väl skylla mig själv. Däremot tror jag vi såg vinnaren av hela festivalen igår EMD.

Jag har haft svårt för Petras skämt de två tidigare programmen, men igår skrattade jag högt flera gånger. Skillnaden, igår hade jag druckit ett par glas vin. Det var det som behövdes, för att den emellanåt låga humorn skulle gå hem. Ja, ja, vi får se om det blir vin nästa helg också.

Nu ska det springas, i bästa fall en timme.

Vad ska jag säga, hela ryggen är i upplösningstillstånd, massor av spänningar verkar ge med sig, muskler som inte jobbat på länge får jobba. Det stramar, drar och värker om vartannat, men någonstans känns det faktiskt bra också. Jag har faktiskt varit på mattan varje dag sen i fredags och jag känner i vissa rörelser att jag rör mig annorlunda.

Nu har jag inte superkoll på min träning i någon träningsdagbok, men jag vet att det har rasslat iväg bra många dagar sedan jag sprang sist igen. Sedan sist har jag också varit hos osteopaten och fått ett övningsprgram, för svaga muskler som jag kört intensivt och legat på spikmatta. Löpningen kändes inte alls som förr, visst var förutsättningarna för löppasset på bandet inte lysande, men det kändes som att börja om från början med löpningen. Det känns därför ganska bra att det fortfarande bara är februari och långt kvar till tävlingsstart. När väl säsongen ska dra igång tror jag att ryggen är i bättre balans än någonsin.  

Stort tack och heder åt min pappa, som stod för denna brandkårsutryckning i lördags. Anledningen, en klassisk innerskida för att prata slalomspråk. Jag var på väg till vår sommarstuga med barnen för lite korvgrillning. Vår framfartsväg är sista biten en aning knixig, med lite luriga stenar, som i tur och ordning blivit uppkallade efter oförsiktiga kompisar. Vid ett ställe ska  en jordkällare och riktigt tight, samtidigt som vägen lutar från. Det är viktigt att komma nära annars kör man på Fredriks sten.

Inte ont anande tar jag bra höjd mot jordkällaren, men kanar på en förrädisk isfläck gömd under snön, vilket gör att jag kanar ner en halvmeter med bilen. Ni som har kört där vet att det är tillräckligt mycket för att du plötsligt har stora bekymmer. Ett par lönlösa försök senare var det dags att ringa efter hjälp. I vanlig ordning måste jag säga, kommer min pappa till undsättning, tjugo minuter efter påringning är han på plats och knuffar bilen på rätt spår igen.

Självklart blir han medbjuden över sjön på korvgrillning som tack för räddningsinsatsen.  

Jag får nog säga att jag blev lite besviken när jag öppnade paketet med spikmattan, för jag såg riktiga spikar för min inre syn, när jag betällde den. Nu visade det sig bara vara små plastknappar med små taggar på. Inte alls så macho, men det gjorde i alla fall lite skönont när jag lade mig på dem. Tyvärr så vaknade jag nu i morse av samma ryggvärk som plågat mig de senaste veckorna. Det står i handledningen till mattan att den löser upp spänningar och emotionella blockeringar. Det verkar det ju som jag har gott om så det är väl bara att härda ut dem och tro att det blir bättre sedan.

Madeleine ville inte vara sämre hon, så hon provade också mattan igår. Knappt hade hon hunnit lägga sig på mattan förrän hon somnade, det var tydligen inte så ovanligt, men ganska kul. 

Nu har jag fått i mig en kopp kaffe och ska väl försöka mig på att simma trots den värkande ryggen.

Nej, knappast. Faktum är att jag känner mig mer stressad nu under lovet än innan, men det är ju för att under lovet tänker jag mig hinna med mer än vad som kanske är rimligt.

Det jag i alla fall hunnit med är att simma en lagkapp på simklubbens klubbmästerskap. En halvt om halvt lekfull lagkapp, det var ju lite allvar också, där vår familj bildade ett lag över 4 x 25 m. Det var riktigt kul att tävla tillsammans 1.38 blev vårt lag tvåa på.

Jag har fått svar på mina borreliaprover som var negativa, alltså ingen borrelia, så vad var det då????? Hur som helst har jag inte känt något nämnvärt från bröstryggen.

Jag har varit hos en osteopat, som med några snabba blickar scannade av kroppen, innan jag fick göra en styrkeövning. Gissa om han hittade en svag länk. När jag skulle spänna de musklerna hände först ingenting, sedan lite, slutligen lyckades jag med hans hjälp få en motverkande muskel att slappna av så att rätt muskel kunde arbeta. Det var den verkligen inte van vid, ordinationen är 10-15 knälyft/dag till en början helt utan motstånd. Det räcker gott med de andra musklerna som håller emot.

Han gav mig också ett tips om hur jag kan springa kortare väg nästa tävling, utan att det för den skull är fusk! Hur det ska gå till får ni fundera på ett tag?

Kan det vara så att det finns fler än Johan som vill jämföra sin form med mig?

Nolhagavarvet, så som jag valt att springa det. Jag startar oftast vid sävevägsbron, fortsätter längs med ån, förbi vaktmästarbostäderna, fram till Nolhagaskolan, här viker jag upp på cykelvägen parallellt med sidenvägen. Denna springer jag på tills jag svänger upp på stigen på bortre sidan av nolhagaberg, följer den över klämmavägen, förbi tallhyddan och reningsverket, närmast ån hela vägen upp till sävevägsbron igen.

Nu är det bara ut och testa! Men kom ihåg att utgå från din egen nivå, första utmaningen kan ju faktiskt handla om att hålla sig springande hela varvet runt.

Pencillinkuren är avslutad och det ryggonda hoppas jag också är ett avslutat kapitel. I morse vaknade jag utan värk, mer muskelstelhet, liknande träningsvärk och det är helt i sin ordning. Jag sprang nämligen ett timmeslångt löppass i bra tempo och det var ju två veckor sedan jag sprang sist, så lite känningar borde det ju bli. Dum/ivrig som jag var på att känna hur formen var blev det två varv i Nolhaga med klockan igång 17,05 på första och 16,50 på andra. Riktigt bra med tanke på omständigheterna, tilläggas kan ju också att det låg ett par centimeter snö, att jag sprang i mina vintercykelbyxor (stela), att jag inte ätit någon frukost och hade klätt mig lite för varmt. Bara spekulationer och mycket om, upp till bevis när förhållandena är bättre.

En del godbitar på träningsfronten idag och en del mindre goda (svartingarna i gott och blandat påsen). Det goda var att jag fick testat in ett par glasögon med gummimuff, som faktiskt verkade fungera. Jag har i alla år haft små hårdplastglasögon, de få gånger jag har testat gummiglasögon, så har de läckt in vatten. Jag fick simmat lite riktiga längder, visserligen med paddlar och dolme, men det sköna drivet fanns kvar. Kvar fanns dessvärre också det ryggonda, sedan nattens senare och morgonens tidigare timmar. Speciellt påtaglig blev bröstryggen, i crawlvridningarna, allt som allt hann jag med ca 800 m, innan jag lackade ur.

Spinningpasset på eftermiddagen gick mycket bättre, inga känningar i ryggen alls faktiskt. 

Nu när pencillinkuren är uppäten och det ryggonda fortfarande finns kvar, så är min nya teori att det är diskbråck. Något måste jag ju komma på! Det nya som ska testas är spikmattan. Jo, nu är det färdigfunderat, så den är beställd och kommer förhoppningsvis i nästa vecka.