Väl hemma igen efter en utbildningsresa i Karlstad, kan jag summera in två bra löppass. Ett på dryga timmen och ett på dryga tjugo minuter, vilket som var jobbigast? Tveklöst tjugominuterspasset, efter en kort invärmning tre femminutersintervaller i full fart. Plågsamt, men förhoppningsvis vinstgivande fram i sommar. Timmespasset var en smått euforisk upplevelse mellan 06 och 07, längs med klarälven, tonsatt med loungemusik i lurarna och rytmisk avslappnad löpning.

Tänk hur olika träningspass kan vara och sett till helheten lika viktiga. 

Simmade idag. Det blev ett segt pass, kom aldrig liksom igång. Förra veckans simform var spårlöst försvunnen. Kom att fundera på skillnaden mellan ansträngning och utmaning. Rune Larsson -ultralöparen, bloggade för en tid sedan detta:

Träning att …

Den här kvällen regnade det, temperaturen var 2 grader, det blåste och var mörkt.  När jag tittade ut genom fönstret fick jag ett infall.  ”Jag ska träna mig på att göra konstiga saker.  Det är bra att kunna.” 

Att byta till dubbdäck i mörker, regn och kyla kan ju vara en konstig grej.  Speciellt som jag inte ska köra bilen på ett par veckor.  Det brådskar alltså inte. 

Jag klädde mig i en militär vindrock, fristadsbyxor, luva och pannlampa.  Det tog en timma att byta till vinterhjulen och tvätta de hjul som gjort sitt för säsongen.  Att kräla omkring på regnvåt asfalt och passa in domkraften i fästen var en del av showen.  När jag kom in klockan 21 på kvällen fick jag byta alla kläder. 

Vad gick den träningen egentligen ut på?  Kanske att göra märkliga prioriteringar.  Jag hade kunnat välja att läsa en bok eller dricka en kopp kaffe istället.  Eller tränade jag mig på att hantera situationer där de yttre omständigheterna kunnat vara bättre?  Eller på att hålla humöret uppe trots allt? 

I mina favorithobbies, ultradistanslöpning och äventyr (gränsdragningen mellan dessa företeelser kan understundom vara diffus) handlar det ofta om att just kunna hantera ogynnsamma omständigheter med ett obrutet bra humör.  Det handlar om att agera, att verkligen fortsätta, trots omständigheterna. 

Dagens löptur blev bara åtta kilometer.  Den träningen var lättare att förstå.  Ändå tror jag att löpare borde träna sig på att hantera det ogynnsamma.  Murphys lag blir mindre tandlös för den som är förberedd.

Jag tror att det handlar om ansträngning och utmaning. Att gå ut och byta till vinterdäck är en trist och eländig ansträngning, såvida man inte gör som Rune d v s en spännande utmaning av det. Idag när jag simmade hade jag ingen utmaning att se fram emot, hade inte bestämt mer än att jag skulle simma. Förra veckan hade jag utmaningen klar för mig, -att simma snabbt med kort starttid. Idag vart det en lång ansträngning, faktiskt jobbigare, för det gick så trögt och motivationen var så låg. 

Jag hoppas kunna revanchera mig i eftermiddag, då jag ska provcykla racern på trainern, som är rejält justerad för bättre aerodynamik. Det blir en spännande utmaning att få det till att fungera.

Idag gick det undan värre i bassängen. 5000m simmades av i näst intill tävlingsfart, uppdelat på 15st tvåhundringar d+p, 10st hundringar d+s och 10st femtior ss. Korta starttider på 2.55/3.00, 1.45 och 50 gjorde att vilan låg på 10-15 sek rakt igenom, men det funkade. Främst den vänstra axeln muttrade en del i början, men fick finna sig i att dra igenom oräkneliga simtag. Nytt för i år (det låter lite mer storslaget så) var att jag åt lite frukost innan, vilket säkert bidrog till att jag kunde hålla uppe stinget hela simserien.

Kroppen verkar ha hittat en otrevlig strategi för att fixa passen före frukost. Den verkar lagra på sig extraenergi i fettdepåerna, en trend jag måste få bukt med. Vägde 87kg innan träningen idag, vilket är 5 kg för mycket. Det återstår att se om det bara är julmatsfenomenet, eller något mer komplicerat (ovan nämnda).

Det känns i alla fall skönt att det gamla året är slut. Nu är det framåt som gäller. Det är mentat lättare att sätt punkt årsvis, än en dag vilken som helst.  

Nytt år, dags att ta tag i allt det där, som inte blev gjort förra året. Tyvärr är det mesta stängt och igenbommat, i baksmällan efter förra året. Det tycker jag är lite bakvänt, nu när vi vaknar och bladet är vänt och alla nyårslöften ska infrias. Då stänger de flesta ner, träningsställen, affärer m m.

Det är således upp till oss själva att göra slag i saken. Det är ju faktiskt vi själva som kan tillgodoräkna oss alla positiva förändringar. Lite besvärligheter har jag hamnat i då vaderna inte är pigga på att springa, baken inte vill cykla och axlarna inte vill simma.

Jag skrev för ett tag sedan om bäst före datumets problematik. Familjen fick en ost på jul, vars bäst före datum inte hade gått ut. Säkert en riktigt fin och dyr ost. Men det gick inte ens att smaka på den, för lukten var så motbjudande att vi fick kväljningar alltihop. Den fick faktiskt utan pardon gå i bingen. Kanske begrep vi oss inte på riktigt fin ost eller så var den faktiskt rutten, vem vet?

Ruttet var passet i simbassängen långt ifrån idag. Jag fick/tog en egen bana, som jag inte behövde dela med någon under hela mitt pass, trots en del blängande blickar. Men jag tror ändå att det är faktiskt är lugnare så, än att ha mig slalomsimmandes mellan sig på delade banor. Jag simmar ju trots allt dubbelt så fort som de flesta andra motionssimmarna. Landade in 3500-4000m innan magen knorrade för mycket och det var dags att gå upp. Vaderna verkar ha haft fullt upp sista tiden för de protesterade genom att kramplåsa sig, många gånger mot slutet av passet. Vila beordrad, åtminstone till imorgon bitti.  

Det blev inga vackra vyer idag att blogga ut idag, men väl källarförrådet. I 90 min satt jag och tittade in i hyllsektionen, inte var den vacker, men cyklingen kändes effektiv. Det är det som räknas framåt sommaren.  

Jag fick simmat mina 5000m +  och hoppat från treans svikt två gånger, som jag bestämt mig för. Simningen blev tyvärr inte riktigt vad jag tänkt mig. Jag hade känningar i framsidan av axeln, större delen av passet. Det blev därför mer tekniksimmande än längddunkande. Det har jag säkert igen framöver. Genom att jag hjälper en triathletkollega med simteknik, blir det att jag rannsakar min egen teknik, som har sina brister. Det ska gudarna veta, fast sånt vet de förstås redan.

Vad de däremot inte vet är hur mitt cyklande blir i morgon, för det vet jag inte ens själv. Vad jag vet av erfarenhet är att jag måste ha bestämt mig innan imorgon för att det ska bli av. På morgonen är kroppens vilja stark och undviker gärna det bryska uppvaknandet av väckarklockan i det beckmörka, kalla sovrummet.  Guldstunden som primärt lockar iväg kroppen över det kalla golvet, genom mörkret till ljuset och värmen är datorn med en rejäl kopp kaffe.    

Ja det är bara att tacka och bocka. Den fina morgonlöpningen fick en besk eftersmak framåt eftermiddagen då en migränattack överrumplade mig. Jag visste ju att jag hade dragit på mig en betydande vätskeförlust under löpningen, kompenserade jag den efter löpningen, nej! Då får jag med all rätt skylla mig själv. Märkligt nog kände jag ingen påtaglig törstighet, vilket gjorde att jag nonchalant struntade i att dricka. Det kom att stå mig dyrt i dubbel bemärkelse

Vi brukar ofta skoja om att vi bastar en annan dag, när det kommer på tal att åka till stugan där bastun finns. Idag var det en sådan där annan dag, bastudags med andra ord. Migränen kanske hade gått över i ren förskräckelse över att doppats i isvaken, men den kunde ju också blivit riktigt aggressiv av den behandlingen så jag valde att avstå. Jag fick i alla fall servat resterande del familjen med ett stort hål i isen och en varm skön bastu att värma sig i. Det tog hårt på krafterna, när de värmde upp sig låg jag istället plågad av huvudvärken lutad mot en stubbe och tyckte synd om mig själv.

Det krävs, som ni som badat isvak själva vet både mod och beslutsamhet, kanske ett visst mått av dåraktighet också. Familjen i övrigt visade prov på allt och var i vattnet inte mindre än tre gånger. Jag ville på något sätt ta revansch på mig själv efter denna fadäs med migränen, så jag lovade barnen att hoppa från treans svikt imorgon. Höjdrädd som jag blivit krävs det nog samma ingredienser som för isvaksbadandet mod, beslutsamhet och ett visst mått av dåraktighet. Detta försöker jag nu mana fram, för ett lyckat genomförande i morgon. Vi försöker lära barnen att det som lovas det ska hållas. Det vore ju därför synd o skam och synnerligen opedagogiskt att fega ur.

Innan detta ”dödsföraktade” hopp hoppas jag ha simmat minst 5000m, till största delen arm, då benen säkerligen är lite matta efter dagens löppass. Det vart ju mersmak efter tisdagen fina armserie.