Vad ska jag säga, hela ryggen är i upplösningstillstånd, massor av spänningar verkar ge med sig, muskler som inte jobbat på länge får jobba. Det stramar, drar och värker om vartannat, men någonstans känns det faktiskt bra också. Jag har faktiskt varit på mattan varje dag sen i fredags och jag känner i vissa rörelser att jag rör mig annorlunda.

Nu har jag inte superkoll på min träning i någon träningsdagbok, men jag vet att det har rasslat iväg bra många dagar sedan jag sprang sist igen. Sedan sist har jag också varit hos osteopaten och fått ett övningsprgram, för svaga muskler som jag kört intensivt och legat på spikmatta. Löpningen kändes inte alls som förr, visst var förutsättningarna för löppasset på bandet inte lysande, men det kändes som att börja om från början med löpningen. Det känns därför ganska bra att det fortfarande bara är februari och långt kvar till tävlingsstart. När väl säsongen ska dra igång tror jag att ryggen är i bättre balans än någonsin.  

Stort tack och heder åt min pappa, som stod för denna brandkårsutryckning i lördags. Anledningen, en klassisk innerskida för att prata slalomspråk. Jag var på väg till vår sommarstuga med barnen för lite korvgrillning. Vår framfartsväg är sista biten en aning knixig, med lite luriga stenar, som i tur och ordning blivit uppkallade efter oförsiktiga kompisar. Vid ett ställe ska  en jordkällare och riktigt tight, samtidigt som vägen lutar från. Det är viktigt att komma nära annars kör man på Fredriks sten.

Inte ont anande tar jag bra höjd mot jordkällaren, men kanar på en förrädisk isfläck gömd under snön, vilket gör att jag kanar ner en halvmeter med bilen. Ni som har kört där vet att det är tillräckligt mycket för att du plötsligt har stora bekymmer. Ett par lönlösa försök senare var det dags att ringa efter hjälp. I vanlig ordning måste jag säga, kommer min pappa till undsättning, tjugo minuter efter påringning är han på plats och knuffar bilen på rätt spår igen.

Självklart blir han medbjuden över sjön på korvgrillning som tack för räddningsinsatsen.