Övervunnen rädsla eller bara tillfälligt menalt avstängt signalsystem. Idag var det dags för hopputmaningen med eleverna från 5:an i simhallen. En del ganska orädda, andra tämligen skakiga, ställde vi oss på femmans avsats. Självklart helt frivilligt och självklart hade det inget med betyg att göra.

En ren och skär utmaning, en möjlighet att bevisa för sig själv att klara en tuff situation. Jag känner starkt obehag av höjder och hade duktigt förhöjd puls, men hoppa hade jag bestämt mig för att göra, så självklart blev det ett hopp. Det var säkert ingen vacker syn, men jag gjorde det och det kan ingen ta ifrån mig.

Visst blev det en timme och inte vilken timme som helst. En härlig löptimme med snöpulsning utan ryggkänningar och löpspår att titta på. Det är stor skillnad mellan mina löpspår nu och för tre veckor sedan, men smakar det så kostar det. Ryggens muskler har fått ta mycket och har protesterat flitigt i form av molande värk, men det får det vara värt. Nu handlar det bara om att jobba upp den outnyttjade resursen i form av benmuskler som legat i träda förmodligen sedan mina juniorår och det, det är länge det. Löpningen igår kändes kraftfull, men det saknas speed.