Att man aldrig lär sig detta med tålamod. Skrev ju så sent som i morse om att fullfartsträning och fullfartstest skulle dröja. Dröja är ju förstås ett relatvit begrepp och tanken var väl inte när jag skrev det att det skulle dröja till kvällen, men så blev det. Så här i efterhand och i morse var ju tanken någon/några månader är lagom. Det är ju inte förrän i juni nästa år kroppen ska nått en ny nivå.

Ett varv runt Gerdsken blev det, med klockan igång. Det värsta var att det inte ens kändes bra under uppvärmningen dit. Kanske beroende på att den senaste tidens myckna kaffedrickande dränerat kroppen på all vätska. Kanske beroende på den senaste tidens knapra tillfredsställande av sömnbehovet. Kanske beroende på en styrkeomgång jag gav min svaga länk i ryggen i går.

Jag är ju en smart person, så vad tänkte jag på. Undrar om inte Britney Spears också uttryckt sig så, fast på engelska förstås. Full fart från början, tyckte väl ändå att det kändes hyggligt kontrollerat, men tröttheten smög sig på och satte in med full kraft efter inloppspasseringen ungefär halvvägs. Dit gick det riktigt fort, dessvärre föll jag tillbaka tidsmässigt den andra halvan, så sluttiden blev 18,38. Väl hemma så har jag nu rätat ut muskellåsningarna, med hjälp av en handduk, som satt sig i åtminstone fem-sex kotor i ryggen. Lite spikmatta på det så ska det nog gå att springa igen imorgon, ingen fullfart dock!

En lång dag igår med högt tempo, ger sig till känna nu på morgonen. Kanske borde jag tagit sovmorgon, ja det vill säga inte gå upp halv sex utan istället halv sju. Hur som helst uppe är jag nu och kaffe har jag fått i mig, så det är inte lönt att lägga sig igen. Det blir en liten stund på cykeln nere i källaren. Sakta men säkert börjar kroppen ändra form till det bättre. Spikmatteträningen verkar göra nytta. Den tillsammans med stretchandet verkar öppna upp låsningar i kroppen, som varit mer eller mindre permanenterade sedan länge. Fortfarande vare sig fullfartsträning eller fullfartstester i sikte, men de kommer i bästa fall.