Om någon annan hade frågat mig huruvida de skulle springa lopp eller inte med otäckt spända hamstrings (baksida lår), så hade jag förstås sagt nej. Nu är det dock jag som är min egen chef, så viljan övertrumfade visheten, vilket gjorde att jag startade på Potatisjoggen igår. I många herrans år har Göteborgs triathlon och Potatisjoggen gått samma helg, vilket olämpliggjort start i joggen, så var det många år sedan jag sprang joggen. I det stora hela var allt sig likt, ingen tidtagning, en massiv rusning för att vara först på Kungsgatan, där allt folk står.

I och med att mina hamstrings var tokspända innan start, var premisserna att köra på tills det inte gick längre, vilket kunde innebära ett par hundra meter eller i bästa fall hela milen. Jag kände hela tiden att hamstrings fanns där, inte att de gjorde förtvivlat ont, men långt ifrån bekymmersfritt. Sett till kilometertider om nu kilometermarkeringarna stämde, så höll jag fanns det ett visst sting i sex kilometer fram dit hade jag 3,37 snitt. De fyra sista kilometerarna ramlade farten över 4,00, vilket gjorde att sluttiden blev 38,22. Det är jag faktiskt nöjd med även om jag i min bästa jogg sprungit under 35. Det känns som om den boostning av kroppen jag inledde tidigt i våras kommer att leda till något riktigt bra, men tålamodet säkert kommer att prövas ytterligare.

I och med detta utfall, så blir det start i Säters sprinttriathlon 27 juni.

Jag fick frågan senare på kvällen varför? Vad det gäller joggen, så kan jag ju inte säga att det är för tävlandet, eftersom det inte är någon tävling. Det är roligt och häftigt, sällan är det ok att springa full fart över Kungsgatan (gågatan mitt i Alingsås), på Potatisjoggen är det ok så varför inte.