Denna vecka läggs min blogg även upp i Alingsåstidningens nätupplaga. Jag lägger upp samma inlägg här, så slipper ni som inte läser AT på nätet gå miste om något.

Jag brukar ha svårt att motivera mig att träna så här års, men i år har en gnista tänt en liten glöd som framåt maj bör vara en veritabel skogsbrand. I ett svagt eller kanske starkt ögonblick väcktes nämligen idén om att springa Göteborgsvarvet, igen. Det var bra länge sedan sist, för sprungit Varvet det har jag och skulle jag få för mig att börja rota i lådan med priser och plaketter nere i källaren, tror jag mig hitta i alla fall tre deltagandemedaljer. 

Att det inte blivit fler Varv beror mest på att jag inte gillar den enorma hysteri, som andra kallar folkfest, som blivit kring de stora motionsloppen. För att få sig en startplats i dessa gäller det verkligen att vara ute i god tid. Göteborgsvarvet stängde nyligen sitt lopp och då ska ni veta att det är 50 000, som de har som anmälningstak och loppet går inte förrän i Maj nästa år. Vasaloppet har varit fullt sedan i somras, Vätternrundan och Vansbrosimningen är också på väg att nå sina anmälningstak. Nej, -tacka vet jag de mindre motionstävlingarna, där man slipper trängseln och kan koncentrera sig mer på själva tävlandet, än att bara komma till start. Ni kan ju tänka er hur det blir när alla dessa 50 000 löpare ska hämta just sin nummerlapp, parkera sin bil, uträtta sina viktiga behov innan start, hitta den bästa startplatsen och sedan närmaste vägen till mål.

Sedan räcker det ju inte med Göteborgsvarvet, jag behöver i alla fall springa ett halvmaratonlopp innan så att jag kan seeda upp mig till rätt startled. Det är en absolut förutsättning, för jag kommer att totalvägra starta i sista led och behöva springa förbi 40-45 000 löpare. Nog för att det är kul att under tävling ha en positiv trend, men det finns ju gränser. Uppseedning i Varvet har jag lyckats bra med tidigare, i ett av mina Varv har jag faktiskt varit inseedad i elitledet bland de allra största löparna, eller egentligen minsta. De snabba afrikaner som brukar nå pallplatserna är påfallande små, skulle gissa att de vägde hälften av vad jag gjorde då.

De mindre tävlingarnas lov till trots, tappar deltagare från år till år tills de som arrangerar inte tycker det är värt besväret längre. Det tycker jag är tråkigt för en del av tjusningen med tävlandet är för mig att springa och cykla på nya stigar och vägar. Många platser har genom tävlandet fått en extra krydda och nu är det inte blodsmaken jag menar.

Nu i helgen är det i och för sig inte något tävlande som föranleder mig att resa till Skåne utan en liten klassåterträff och lika självklart som tandborste och tandkräm packas förstås mina löparkläder ner.