Nu hade det förstås varit trevligt att skriva om att simningen inte alls gick så tungt som jag befarade, men då hade jag behövt ljuga. Den blev inte ens av, någonstans mellan kaffet/bloggen och cykeln till simhallen, låste sig kroppen. Istället för att det bar iväg tog skolarbetsmåstet över, vilket resulterade i en nedbantad hög med arbetsuppgifter ett par timmar senare.

Revanschen skulle komma att tas i eftermiddags tänkte jag då, ett testlopp över två mil, bara för att se hur skral den är så här i vargmånaden November. Långt från grönskande vår, stigande form och pigga ben. Nu hade det förstås varit trevligt att skriva om att löpningen inte alls gick så tungt som jag befarade, men då hade jag behövt ljuga.

Den blev i och för sig av, men inte vart det några två mil inte. Tanken var fem varv nere i Nolhaga, men redan under slutet av första varvet fick jag en obehaglig känning i läppen, ja ni läste rätt. Det är där mina matallergichocker först ger sig till känna. Någonting fanns i kroppen som aktiverades när jag sprang igång. Jag tog mig trots allt runt ett varv till innan det var dags att relativt akut vända hemåt, för lite medicinering. Det blev i alla fall två varv på 35,5 min (17.25 och 18.05) med en puls under 160 i princip båda varven.

Igår ställdes klockan otrevligt tidigt för att ta ett trevligt morgonpass. Glädjande nog inga minusgrader, men väl regn och en ovan löpkänsla.  Regnet avtog något och löpkänslan infann sig, vilket gjorde det hela mer trivsamt. Men som det blir ibland, när jag tränar riktigt tidigt, så minns jag det knappt. Det enda beviset som egentligen finns är de blöta träningskläderna.

Idag väntar ett längre morgonpass simning. Det kommer förmodligen gå rätt tungt, även om jag tagit några längder i samband med elevernas simpass denna veckan. Paradoxen är ju att simtekniken är beroende av fart och fart får du av bra teknik. Ungefär som en båt, ju snabbare båten går desto högre ligger den i vattnet, vilket ger mindre vattenmotstånd.